Frida Boisen

Jag såg på nära håll när kärlek krossar liv

Publicerad

Jag minns exakt, hur pappa höll andan någon sekund, innan han sa orden, med nedfällt ansikte: "Mamma och jag ska skiljas."

Jag var elva. Och kände direkt att något var fel när jag vaknade. Det var för tyst i huset. Jag minns exakt, hur pappa höll andan någon sekund, innan han sa orden, med nedfällt ansikte:

– Mamma och jag ska skiljas.

Vi stod vid en äng, där några kor betade fridfullt i solen. Pappa sa de där fem ödesmättade orden med en beslutsamhet som berättade att här fanns inga utrymmen för kompromisser. Jag hörde också i hans ord, ett stänk av skam och sorg. Det var ovant. För jag hade aldrig tidigare hört min pappa säga ett enda ord utan ett höjt huvud.

Själv var jag tyst.


Jag hade förstått att jag levde i en familj där kärleken mellan min mamma och pappa balanserade på en mycket tunn tråd. Fanns den ens? Hur jag än anstränger mig kan jag inte minnas en enda gång som min mamma och pappa ens höll handen, eller gav varandra en kyss och såg varandra i ögonen med längtansfull blick. Det fanns ingen längtan.

Jag hade sett och försökt reparera. Som tioåring kallade jag till familjeråd. Hade en agenda. Föreslog åtgärder på hur vi skulle få det mysigare. Mer tid för mamma och pappa bara de två tillsammans, var en punkt. Helgutflykter var ett annat av mina förslag.

När mamma till slut gav upp att vänta på pappa, som jobbade över ytterligare en kväll, satt jag och kämpade själv framför Rekordmagasinet med Jan Guillou till elva på kvällen. Jag vägrade att lägga mig förrän pappa kom hem. Ibland somnade jag i tv-soffan. Eftersom pappa hade somnat på jobbet.

Eller hur det nu var med det.

– Vad som än händer, ska du veta att jag alltid kommer att älska dig, sa pappa fortsatt den där dagen på ängen.

"Vad som än händer", lät oroväckande. Samtidigt blev jag så oändligt lycklig och stolt. För det var första gången min pappa sa att han älskade mig.

Sen fick jag en kram och jag tror att vi båda grät. I alla fall jag. Sen körde pappa hem mig från ängen. Sen åkte han.

– Men tänk på Frida! vädjade min mamma när han stegade ur huset.

Men det går förstås inte att bygga ett förhållande på att hålla ihop för ett barns skull. Huset skulle säljas och det fort. Mitt i terminen flyttade jag och mamma från villan, mina älskade katter, min bästis sen första klass och min sångkör, till förorten och en skuggig trea på femte våningen.

Tre veckor senare berättade pappa att han skulle gifta sig med en jättehärlig tjej.

Nu såg jag det. Den där längtan efter att hålla i handen, drunkna i varandras ögon.

Själv kände jag mig som ett hopplöst tredje hjul, när jag hälsade på varannan helg, medan det nya kärleksparet drunk-nade i varandras ögon - eller hade bokat en middag ute för bara de två. Kvar satt jag. Ensam. I en gigantisk våning.

I deras sexrummare fanns inget eget rum för mig. Men en bäddsoffa fanns, i ett av vardagsrummen. Jag blev inte bjuden på bröllopet i Tyskland. Men fick se bilderna. Jag blev heller inte bjuden att flytta med till Frankfurt, när de skulle starta ett nytt liv i ett nytt land.

Hemma i vår skuggiga trea i förorten satt mamma och grät. Varje kväll. I över ett år. Hon grät. Jag tröstade.

Man kan säga att jag tidigt, på nära håll såg när kärlek krossar liv till smulor.

För livet suger återkommande. Du faller. Sen, reser du dig. Det kan ta tid. Men res dig. Bestäm dig. Stå upp. För det är du värd.

Frida Boisen
Frida Boisen

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till GTs startsida