Anna-Lena Mann

Polismyndigheten blöder – läget är akut

Publicerad

Det var ett av mina allra första pass som polisaspirant.

Det var augustikväll och solen höll just på att gå ner när vi rullade ut den blåvita polisbilen från stationen.

Intrycken var stora i allt det nya.

Tankarna snurrade hur radion funkade och hur och vad man skulle säga.

Vad man skulle ha med sig ut i bilen, och vad passet skulle innebära och vilka jobb som väntade.

När larmet kom om en person som körde rattfull från en kräftskiva, pirrade det till i magen av både spänning och lite nervositet. Jag hade en manlig kollega med mig med flera år i tjänst. Han lugnade mig och gick igenom flera olika scenarion på vägen fram samtidigt som han vant rattade polisbilen med påslagna sirener och blåljus. Jag blev lugnare och kände mig trygg i det rutinerade sällskapet.

När vi kom fram till den väg där föraren skulle finnas såg vi en bil som låg på tvären nedanför körbanan. Föraren satt kvar i förarsätet och gasade allt han kunde för att ta sig upp ur diket. Han var mycket berusad och vägrade att stänga av bilen och komma ut. Jag kände mig lite tafatt i situationen, hade ingen erfarenhet av hur det hela skulle hanteras. Min kollega tvekade inte en sekund. Han slet upp bildörren, fick tag i nyckeln och kunde stänga av motorn som stod och vrålade. Samtidigt lyfte han ur den ganska aggressive man som nu börjat att båda skrika och hota. Med gemensamma krafter fick vi in mannen i vår bil. Hela tiden skrikandes okvädesord och hota min kollega till livet. Vi körde den potentiella dödsfaran, som varje rattfyllerist är, till polisstationen där han låstes in.

När vi var klara med jobbet var jag full av beundran över hur min kollega hanterat händelsen. Trots alla kränkande ord, motstånd och ganska svåra situation, behöll han lugnet hela tiden. Agerandet var snabbt, korrekt och bestämt. Samtidigt oerhört lugnt och kontrollerat. Jag minns att jag tänkte att så, precis så, ville jag bli som polis.

Många år har passerat, och sedan dess har jag mött många lika nervösa och nya polisaspiranter, precis som jag själv var. Jag har försökt lugna och lära. I förra veckan fick jag besked om att kollegan i mitt första rattefylleriärende nu beslutat sig för att lämna Polisen för en annan arbetsgivare. Skälen till varför just han lämnar är hans, men han är bara en av alla dem som nu ger upp en myndighet som aldrig tidigare så många lämnat i frustration, brist på löneutveckling och obefintlig personalomsorg. Där känslan av att inte räcka till ligger som en ständig våt tung filt över axlarna. Där viljan och intentionen bryts ned. Där arbetet blir allt svårare och där ordet resursbrist förekommer dagligen.

Rikspolischefen har uttalat att vi behöver fler poliser. Detta har behövts under en längre tid. Men när man inte kan behålla den personal som finns hjälper det inte att i dagsläget rekrytera nya personer som är klara för tjänst om tre år. All den kunskap, erfarenhet och rutin som då hunnit lämna går inte att reparera. Kraven på intagningen till polisutbildningen sänks. Vad blir det för poliskår vi kommer att se i framtiden? Det kommer inte att finnas många kvar av den sorten som jag hade turen att få arbeta med under mina första stapplande steg i poliskarriären.

Läget är akut. Polismyndigheten blöder. Jag och mina kollegor skriker oss hesa. Hoppas att någon som bryr sig och har makten att förändra hör.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till GTs startsida