Foto: Jonas Lemberg
 Foto: Jonas Lemberg
Anna-Lena Mann

"Rösten skär sig mellan tårarna"

Publicerad

Bara skärmen på kepsen stack fram under den stora luvan på munkjackan. De trasiga jeansen hängde uppe tack vare livremmen som nådde ett halvt varv extra runt den smala gängliga kroppen.

Jag bad honom släcka ciggen han hade i mungipan, och lade plastkassen med hans få tillhörigheter i bagaget. Doften av cigarettrök följde med oss in i bilen.

Jag satte mig bredvid honom i baksätet och vi påbörjade färden mot behandlingshemmet.

 

Jag frågade honom om han fått någon mat under dagen. Jag visste att resan varit lång sedan han påträffades efterlyst och på rymmen. Han skakade på huvudet, tittade lite granskande på mig och sprack sedan upp i ett leende och frågade om vi kunde stanna till på McDonalds.

Jag log tillbaka och svarade att det nog blev svårt men att jag kunde ringa och be dem spara lite middag tills han kom fram. Han nickade. Jag frågade honom om vad som hänt.

 

Han fällde ned sin luva, tog av kepsen och drog fingrarna genom den blonda kalufsen. Sedan började han berätta.

Han hade växt upp med sin mamma och en äldre bror i en större stad. Redan från början hade han känt att han var annorlunda. Skolan var strulig, han var ofta ensam och hade inte många vänner.

När han var nio år hade han för första gången provat alkohol tillsammans med ett gäng äldre grabbar. Han tyckte de var coola.

De lät honom vara med, och han blev som en maskot i gänget. Han fick någon att vara med. En tillhörighet. Han slutade gå till skolan.

 

Han var tolv år när han provade hasch för första gången, den första i raden av alla de olika sorters narkotika som sedan följde. Med drogerna följde jakten på pengar.

För att finansiera drogerna började han med inbrott, stölder och rån. Han kände någonstans att det var fel, men han kände sig inte längre ensam. Hans mamma kämpade och bråkade. Letade i knarkarkvartar och på gatorna. Ibland fick hon hem honom, ibland inte.

Han rymde från hem och vård gång på gång. Och hans mamma grät.

Nu hade suget efter drogerna återigen blivit för stort och han hade dragit ytterligare en gång, trots att han egentligen inte ville. Han säger att inte har något att leva för längre. Jag frågar honom hur gammal han är nu. Jag får svaret. Fjorton.

Han är fjorton år. Bara ett barn.

Vi kommer fram till behandlingshemmet, överlämnar honom till personalen, talar om att han är hungrig och önskar honom lycka till. Jag och min kollega är båda tagna av pojkens berättelse och sitter tysta bredvid varandra när vi åker däri-från.

Efter en halvtimma får vi ett larm på radion. En ung kille hade hotat behandlingspersonal med kniv så att de fått fly ut i trädgården. Min kollega och jag tittar tyst på varandra i en sekund, slår sedan på blåljusen och vänder så däcken tjuter.

 

När vi kommer fram möts vi av skärrad personal. Vi går försiktigt fram. På gräsmattan framför huset sitter samme lille kille som vi just lämnat. Pojken skriker att han inte har någon kniv längre, och vi ser att han gråter.

Vi går fram och tar tag i honom. Han gråter nu så de små axlarna skakar.

Han är otröstlig. Rösten skär sig mellan tårarna när han skriker att han inte ville skada någon, han ville bara få tillbaka sin telefon.

Han ville bara ringa hem. Han längtar efter sin mamma. Han är bara ett barn.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till GTs startsida

Mest läst i dag