Sanningen håller påtagligt många problem borta!
Det vet de flesta av oss. Och, de flesta ser sig mycket riktigt som sanningssägare. Vi är visserligen medvetna om att det kan vara svårt - eller omöjligt - att bara säga sådant som är sant. Men, vi har ambitionen!
Så kallade vita lögner är då och då nödvändiga. Ja, rent av önskvärda. "De nya kläderna är snygga!" "Din mat var god!" "Föredraget var bra!" "Du har visserligen gått upp lite i vikt, men det klär dig!" Allt annat skulle bli outhärdligt i längden.
Vi måste också hålla inne med en del av det vi vet. Därför ägnar vi oss åt så kallad selektiv sanning. Skälen kan vara många. Tiden medger inte allt för omfattande utläggningar. Några av oss har på grund av yrket formell tystnadsplikt. De som arbetar med affärsverksamhet eller politik måste kunna hålla tyst av konkurrensskäl. Åtminstone tills vidare. Andra styrs av en självpåtagen moral som ålägger dem en viss tystnad.
Men, ljuger! Nej, det gör vi inte.
Många ägnar sig däremot - entusiastiskt - åt att paketera sanningen utifrån vad som kan antas vara taktiskt rätt. Det kan bli lite av en sport. En konstform. De känner sig inspirerade av talesättet: Varför ljuga när det finns så många sätt att säga sanningen på?
Retoriken - ett hantverk med rötterna i antiken - ger den skicklige en guldgruva att gräva ur. Diplomatin och vanlig uppfostran är två andra inspirationskällor.
Och där någonstans börjar problemen. Paketerad sanning gränsar till lögnen. Den ger oss visserligen ibland ett utrymme som sanningen inte ger oss. Men, bara på kort sikt. När den kompletta sanningen hinner upp oss - och det gör den förr eller senare nästan alltid - blir det som regel jobbigare än om vi hade varit tydliga redan från början. Ju omsorgsfullare paketering; desto mer lurad känner sig den som litade på vad som sades.
Kittet i samhället utgörs av förtroende. Förtroende i sin tur uppstår i relationer där man praktiskt taget aldrig blivit besviken. Den som talar sanning hundra gånger, men blir avslöjad med, vad som upplevs som, en bristfällig sanning en gång, står knappast på nittionio plus. Han står på minus. Vägen tillbaka till plus är lång och mödosam. Ja, inte sällan oöverstiglig.
Fördelen med sanning är att man slipper fundera på vad man sa, säger en erfaren medmänniska. Men det tydliggör också problemet med vita lögner och selektiv sanning. Liksom med kreativa paketeringar av sanningen. Hur skall vi komma ihåg dem alla? Vad var det egentligen jag sa? Och hur? Och till vem? Och när gjorde jag det?
Och som om inte det räckte; attityder läcker! Det vi tänker - innerst inne - syns. Om vår utstrålning inte stämmer med vad vi ger uttryck för, så märks det.
Alla har vi mött människor, som visserligen säger vad vi vill höra, men med en underton som får oss att tacka nej. Vi gillar inte vad vi "läser mellan raderna".
Nyhetsflödet ger mig dagligen anledning att tänka på ett råd som jag tidigt fick av en av vår stads legendariska företagsledare:
- Sanningen är underskattad som strategi!
Så sant!
