Ungefär 250 ensamma flyktingbarn väntar i dag på att få komma bort från sin tillfälliga flyktingförläggning. Till ett mera normalt hem.
Någonstans i Sverige.
Men av Sveriges 290 kommuner har bara drygt 100 lovat ta hand om barnen. Platsbristen blir därför stor.
Och solidariteten hos vissa kommunpolitiker är ännu mindre än så.
Det finns kommuner som tar emot upp till en miljon i statsbidrag för varje barn - men inte barnen.
De skickas till någon annan ort.
Det som blir över på bidragen används till andra utgifter.
"Vi utgår från att de kommer flyktingverksamheten i stort till godo", försvarar sig politikerna Bjarne Färjehage (C) i Lilla Edet och Karl-Gustav Drotz (KD) från Borås, i tidningen Dagens Samhälle.
Borås och Lilla Edet är två syndare som väckt ilska hos Migrationsverket. De är inte ensamma.
Att kommunpolitiker gärna tar emot bidrag från staten, men använder pengarna till något annat, är inte ovanligt.
Förut har det handlat om extrapengar till skola eller personalvård som av olika orsaker inte förbrukats.
I år väntas cirka 1800 nya flyktingbarn komma ensamma till Sverige och begära asyl. Nästan alla är tonårspojkar på flykt undan krig.
I det här fallet går girigheten ut över barn som redan far illa.
Migrationsverket försöker i första hand spåra släktingar eller vänner som redan är i Sverige, och kan ta hand om de nyanlända. Det lyckas inte alltid.
Då återstår kommunernas välvilja. Och den varierar, trots att staten lockar med morötter: Start- bidrag, på 500 000 kronor per år för varje barn, som främst ska gå till att bygga eller köpa bostäder. Plus extra pengar till hyra, dagliga utgifter och skola.
Lilla Edet och Borås skickade i stället sina barn till andra kommuner. Och sände med pengar för löpande utgifter.
Det är inga lagbrott, men var heller inte meningen från staten. Hemmet i Alingsås är säkert bättre än de hem som inte finns och inte byggts i Lilla Edet.
Men grundmeningen var väl ändå att barnen skulle få en ny hemkommun i Sverige, där de kunde känna sig "hemma" i väntan på uppehållstillstånd. I stället för att bo på den tillfälliga institution som tar emot dem billigast.
Små kommuner som Lilla Edet har mindre resurser än stora kommuner. Lilla Edet ska egentligen ha beröm för att man försökt, men inte riktigt klarat uppgiften ändå.
Politikerna i många andra och större kommuner saknar helt medkänslan med de svagaste flyktingbarnen.
Migrationsverket är inte heller utan skuld, man bygger upp en onödig byråkrati, och kräver till exempel att även småkommuner ska tvingas ta emot minst fem flyktingar i stöten - när de kanske bara kan ordna plats för en eller två.
Varje flyktingbarn som tas om hand bättre betyder ett mänskligt lidande mindre.
Men kommuner som missköter sitt löfte till staten bör i stället tvingas betala tillbaka.
Varje statsbidrag som slarvas bort på annat betyder att något annat barn går miste om pengarna.
