Göteborg är en delad stad.
Göta älv klyver den med sitt svarta, kalla vatten - oavsett om det är en ljus sommardag eller en desperat frusen kväll i oktober.
Vi vet det.
Vi vet också att det finns broar över stormiga vatten.
Broar som förenar det skilda.
Den bro bildade de 2500 som vandrade någon kilometer från Gustaf Adolfs Torg till Backaplan i oktobermörkret. En diskret fackelmarschen över Göta älvbron - från den ena sidan till den andra.

Några håller i varandra. Andra har fäst en bild på jackan på sin avhållne vars liv ändades för tio år sedan. En mobiltelefon tar emot ett förfluget sms. Kaxiga killar håller med möda sorgen från sina ansikten
Facklorna fladdrar som känslor. Någon skrattar nervöst. Steg för steg kommer man närmare det oundvikliga. Avtäckningen av monumentet som berättar det ofrånkomliga.
Jag hör en ung man förklara att han inte ville komma hit. Att han ville sluta minnet om branden som tog 63 unga människors liv, varav några var hans vänner. Att han vill gå vidare. Men... han är på plats. Han vet att branden den 29 oktober 1998 aldrig kommer att lämna honom.
Jag hör en annan grabb med ett sprucket leende förklara att han inte fick gå på festen för sin mamma; han hade handbollsmatch dagen efter.

När täckelse faller från det monument som skulptören Clas Hake skapat kvider en ung kvinna till och omfamnas av sin pojkvän.
För tiden betyder ingenting. Tio år är igår för en del och en evighet för andra.
Nu på Backaplan finns den 29 oktober 1998 skrivet i svart granit. Vart och ett av de avlidnas, de saknades, de aldrig återvändandes namn i guld. Deras korta liv på pränt för att aldrig glömmas, för att alltid minnas...

Och i denna delade stad som rister av köld i den bistra nordan blir det märkligt så att branden, denna fruktansvärda katastrof, förenar. Sorgen och minnena binder ihop. Den håller samman livet - och hoppet om framtiden. Om än, fortfarande så långt tid efter, så skälvande bräckligt.