Jag var med när den stolte Leif Johansson berättade att han sålt Volvo Personvagnar till Jac Nasser och Ford för 50 miljarder kronor.
Då var miljömedvetandet inte så starkt, bensinpriset på en hygglig nivå, Ford en bilkoncern med muskler och bilindustrin fortfarande en framtidsbransch.
Sedan dess har de Volvoanställda jobbat ihop och skickat över minst 25 miljarder kronor till Fordkoncernen.
Tyvärr har det ingen som helst betydelse nu när världens personbilsindustri står inför den historiska utmaningen att tillverka fordon som inte bara är bränslesnåla, drivs av annat än bensin, är helt återvinningsbara men ändå tillräckligt billiga för att vanliga inkomsttagare skall ha råd att köpa dem.
Hans-Olof Olsson, förre chefen på Volvo PV, sa i en intervju jag gjorde med honom att amerikaner alltid är nöjda så länge pengarna flyter in.
Nu genomgår Volvo ett långt och hårt stålbad och det är hans efterträdare Fredrik Arp som står där med Svarte Petter.
900 miljoner kronor i förlust första kvartalet i år tvingar fram åtgärder och det är personalen, arbetare och tjänstemän, som i vanlig ordning skall ta största smällen. Sedan 2006 har Volvo minskat sin personal med 3 000.
Nu läggs ett nytt sparpaket där det handlar om att ta bort 2 000 jobb varav 1200 i Sverige.
Det är lätt att i backspegeln anklaga Volvo för strategiska felbeslut i miljöfrågan men sanningen är att Volvo har investerat 11 miljarder kronor i framtida framdrivningsteknik.
Teknik som kommer att portioneras ut successivt i framtida modeller.
Att Volvo hittills inte satsat på hybridtekniken stavas ekonomi.
Toyota som är världsledande på hybridbilar gör förlust på varje hybridbil. Det kan man klara om man säljer 9 miljoner bilar om året. Man kan krasst konstatera att den som köper en Corolla får betala också för en bit Prius.
Det klarar inte Volvo på 400000 sålda bilar. Så Volvo har skyndat långsamt, till viss del styrt av strategiska beslut från ägaren Ford där miljötänket egentligen aldrig funnits förrän bensinpriset passerade 4 dollar per gallon.
Alla som levt nära bilindustrin vet att det historiskt är en cyklisk industri helt styrt av konjunkturen och förmågan att presentera modeller.
Nu spelar andra faktorer som oljetillgång, global klimatpåverkan, en tredje värld som snabbt spänner sina ekonomiska muskler mycket större roll.
Att till exempel EU:s ministrar samlas för att diskutera medlemsländernas beskattning av drivmedel är väl ett tidens tecken.
Ford köpte Volvo för att man saknade ett prestigemärke men också för Volvos säkerhetstänk och det centrum för bilsäkerhetsforskning som etablerats i Göteborg.
Ford är nu beroende av att applicera miljötänket i sin sargade koncern. Mycket av den utvecklingen sker i hos Volvo i Göteborg.
Vad det är värt bestämmer en potentiell köpare. Och rykten om köpare har det funnits gott om sedan 2005. Fransmän, tyskar, ryssar, kineser och indier har pekats ut.
En sak vet jag dock säkert, Leif Johansson köper aldrig tillbaka Volvo PV. Tyvärr.
