Marie Johansson skulle bara släcka ljuset, låsa tygbutiken i centrala Göteborg och åka hem till sin lägenhet på Hisingen. Men plötsligt dök det upp en person bland hyllorna med tyger. En kort stund senare var Marie död, våldsamt ihjälstucken med ett vasst föremål. Mördaren tömde iskallt kassan på några futtiga tusenlappar och lämnade affären. Sekunderna efter fångades en kvinna på bild av en övervakningskamera utanför butiken. Bilden är suddig men det syns att kvinnan har rosa joggingbyxor och att hon är tämligen kort. Kvinnan gick fram och tillbaka på Kyrkogatan, till synes lugnt. Till slut lämnade hon platsen.
Inne i butiken lyste fortfarande lamporna och musiken från radion hördes ut på trottoaren hela natten.

”Din dotter är död”

Morgonen därpå knackade polisen på hos Maries föräldrar, Leif och Christina Johansson.
Bara Leif var hemma.
– Jag hade ledig fredag och låg i min soffa när det ringde det på dörren. Hunden skällde. Så stod det två människor utanför. De sa att de var poliser och ville komma in. Jag hade först tanken att det var något med Karin, vår yngsta dotter som var i skolan. Sen frågade de hur många döttrar jag hade och så räknade jag upp dem, Marie sa jag sist. Då sa de att det hade begåtts ett väldans dåd. Din dotter är död, sa de.
Leif blir tyst. Rösten darrar till och tårarna stiger i ögonen. Yngsta dottern Karin, 16, tar sin pappas hand.
– Jag fick veta det på jobbet, polisen kom dit och sa det. Det var som att alla röster försvann, det blev alldeles tyst i mitt huvud i säkert en kvart, säger Maries mamma Christina Johansson.

Veckorna efter är ett töcken

Vi träffar familjen i Maries syster Birgittas lägenhet. På väggen sitter några bilder från ett av Maries och Birgittas dykäventyr och på teven står en bild på Marie.
Alla i familjen minns glasklart minuterna när de fick det smärtsamma och ofattbara beskedet att Marie hade hittats mördad i Stuvkällaren. Men stora delar av veckorna efteråt är som ett töcken. Ett tumult av dagar med polisförhör, malande tankar och smärtan att behöva se sitt eget barn och syster på bårhuset.
– Det tog några veckor innan vi fick se henne. Men när vi väl kom dit visste vi fortfarande inte riktigt vad som hade hänt. Jag minns att jag såg att hon var skuren på handen. Jag hade blommor med mig och jag la snabbt en blomma över handen så att ingen av de andra barnen skulle se det. Jag vet inte hur jag tänkte, säger Christina Johansson.
– Det var jobbigt att vi fick vänta så länge innan vi fick se henne. På något sätt kunde hon lika gärna ha varit bortrest de veckorna. Det gick inte in i skallen att hon var mördad förrän då, säger Birgitta.

DNA-resultatet en chock

Samtidigt som familjen tvingades bearbeta det smärtsamma beskedet inleddes ett intensivt polisarbete. Övervakningskameror kartlades, mobilmaster tömdes och ett flertal poliser knackade dörr i området. Under den tekniska undersökningen hittades bland annat ett par sönderskurna vantar. Troligen skadade sig mördaren under dådet. Polisen säkrade också flera blodspår som skickades till SKL, Statens Kriminaltekniska Laboratorium, och en DNA-profil kunde fastställas. Resultatet kom som en chock.
– Efter brottsplatsundersökningen trodde vi att det var en man, allt talade för det. Det var först när SKL var klara med analysen som vi förstod att det var en kvinna som hade begått dådet, säger Peter Thylén, kriminalinspektör på polismyndigheten i Västra Götaland.
Övervakningsbilden på kvinnan med de rosa byxorna fick plötsligt en annan innebörd och det gick ut en efterlysning efter kvinnan.
–Det här är första gången i svensk kriminalhistoria där det är en kvinna som begått ett spaningsmord, alltså med okänd gärningsman. När kvinnor begår mord brukar offret och gärningsmannen känna varandra, säger Peter Thylén.

Stort mysterium

Rikskriminalpolisens gärningsmannagrupp, GMP, skickades ner till Göteborg för att göra en gärningsmannaprofil och de konstaterade att det sannolikt var en psykiskt sjuk kvinna som hade begått mordet. Men trots DNA, bilden från övervakningskameran och alla kartläggningar är mordet på Marie fortfarande ett stort mysterium.
250 kvinnor har DNA-testats och ytterligare ett 100-tal har matchats mot utredningsregistret. Två gånger har polisen trott att de var nära en lösning.
–Vi kände oss ganska säkra men sedan visade det sig att DNA:t inte matchade, säger Peter Thylén.
Han och hans kollegor är medvetna om de kriminaltekniska möjligheterna och har bett om att få blodet analyserat efter sjukdomar och missbruk.
–Men det var inte tillräckligt med blod för att hitta något, säger Peter Thylén.

Fantombild efter DNA snart möjligt

Rent tekniskt går det redan i dag att se om en person har missbruk, vilken etnisk bakgrund personen har samt om den har några sjukdomar. Inom rättsväsendet talas det också om att det inom snar framtid ska gå att göra en fantombild med hjälp av DNA. Men i dag saknas en etisk diskussion om hur långt SKL får gå i en kriminalteknisk DNA-analys. Debatten är flera år efter tekniken.
–Tekniken att ta fram fantombilder eller andra genetiska drag skulle nog kunna finnas redan idag, men vi på SKL gör inga sådana analyser förrän det finns en lagstiftning som stödjer det. För att det ska till krävs en etisk debatt och den finns inte i dag. I dag använder vi bara DNA för att fastställa en identitet, säger EvaMarie Törnström på SKL.
Inom polisen är många positiva till att de skulle f å större möjligheter att använda sig av DNA-tekniken. Men de är medvetna om att det ligger i framtiden och det finns en oro för en övertro på tekniken. Fortfarande är traditionellt polisarbete det mest framgångsrika – och det är fortfarande allmänhetens tips som löser många fall.

Polisen vädjar om hjälp

Och nu vädjar polisen i Göteborg om hjälp att lösa mordet på Marie. Trots de senaste årens motgångar är de positiva till att de kommer att lösa fallet. Under utredningen har de hittat ett nyckelvittne som har sett en misstänkt kvinna vid brottsplatsen. Hon anses högintressant och polisen har med hjälp av vittnet kunnat teckna ett porträtt av kvinnan. I dag kan Expressen som första tidning publicera teckningen.
–Enligt vittnet är det oerhört likt kvinnan på platsen. Den här kvinnan vill vi ha tag på. Hon behöver inte vara mördaren men hon var där och vi vill komma i kontakt med henne eller veta vem det är, säger Peter Thylén.
Han hoppas att någon ska känna igen kvinnan eller att kvinnan själv hör av sig.
–Om någon känner någon som liknar kvinnan på bilden hoppas vi att de hör av sig till polisen. Det skulle kunna vara lösningen på det här mordet, säger Peter Thylén.
Familjen säger att de saknar och tänker på Marie varje dag.
–Vi brukade äta lunch och prata om skolan och ridningen. Jag saknar det, säger Karin och hennes ögon tåras.
För Birgitta som brukade dyka tillsammans med Marie blir saknaden extra tydlig när hon dyker.
– 2005 var vi i Egypten och dök tillsammans. Vi var på ett djupdyk och jag var upptagen med min kamera. Helt plötsligt började Marie att dra i mina flaskor och peka vilt utåt. Där simmade en hammarhaj, 3-4 meter stor. Hon var helt överlycklig och när vi kom upp på ytan skrek hon till de andra att vi hade sett hammarhaj trots att de inte pratade svenska. Marie var så lycklig att hon inte brydde sig. Jag tänker ofta på henne när jag dyker och hur mycket hon hade gillat det, säger Birgitta.

Lång tid kvar att sörja

De andra skrattar lite och berättar att Marie brukade berätta historier från dykningarna och att humrarna blev större och större för varje gång.
–Marie var så entusiastisk. En annan sak som jag saknar är hennes rim. Hon brukade skriva vykort med egna rim på, lite tramsiga så där och som fick oss att skratta. Det saknar jag, säger Christina.
Men även om familjen kan le åt minnet av Marie är sorgearbetet bara påbörjat.
–Vårt sista samtal handlade om att jag behövde en tyglapp för att laga ett par byxor. Det känns så fånigt så här i efterhand. Det fanns så mycket mer att säga och så mycket mer vi skulle ha gjort tillsammans. Precis innan mordet hade vi planerat att åka till Stockholm tillsammans och vi hade bokat hotell och så. Jag vet att Marie verkligen såg fram emot det, säger Christina.
Men istället tvingades familjen att packa Maries saker och tömma hennes lägenhet.
–Det var fruktansvärt jobbigt. Jag klarade inte av att vara med hela tiden, säger Christina.

Älskade att sy

Hon berättar att Marie älskade att sy och gjorde mycket lappteknik. Där fanns en hel del ofärdigt kvar i lägenheten och som nu ligger i lådor.
–Jag tänker att jag ska göra dem klara en dag. Men jag har inte hittat ro att göra det, säger Christina.
De längtar alla efter att mördaren snart ska gripas. För dem är det självklart att all teknik som finns ska användas.
–Först när någon är gripen kan vi börja vårt sorgearbete, säger Leif Johansson.
–Jag har en inre oro som mal konstant, envetet, från magen och uppåt. Som att jag är på spänn, som om jag väntar på något. Om någon greps tror jag att det skulle bli lugnare. Det är det som håller en uppe, att någon ska få straff för det här, säger Christina.

Har du sett den här kvinnan?
– tipsa polisen!
Vet du något om mordet på Marie Johansson? Känner du igen kvinnan på teckningen?
Kriminalinspektör Peter Thylén har hand om utredningen om mordet på Marie Johansson. Ring in ditt tips till telefonnummer: 031-739 25 02 eller maila till
[LINK] polismyndigheten.vastragotaland@polisen.se[\LINK]