Den tolvåriga Sara Schwardt öppnade tidningen Kamratposten. Året var 1971 och i tidningen fanns adressen till ­Pippis, Emils och Ronjas mamma - Astrid Lindgren. Och Sara tog tillfället i akt och skrev.

Att det första brevet skulle bli startskottet för en snigelpostkedja på 30 år kunde Sara aldrig förvänta sig.

- Jag öste ur mig alla mina problem och bekymmer, och skrev jag ett brev kom det alltid ett svar, säger den nu 54-åriga Sara.

Ett virrvarr av känslor från en tonåring föll ner på papper.

De första åren utbyttes många ord med frimärke, sedan blev det längre mellan gångerna.

"Jag bara grät"

När Sara blev äldre började hon fundera över varför. Varför kvinnan som snart ska pryda tjugolappen svarade på alla brev. Var det dåligt samvete som tvingade författaren?

- Då tog jag fram alla brev och läste. Det tog flera timmar och jag bara grät. Det kan inte ha varit dåligt samvete. Hon skev alltid rakt ut vad hon tyckte och tänkte och jag har alltid beundrat henne mycket.

Nu har alla brev, inkluderat alla stavfel, sammanställts i boken "Dina brev lägger jag under madrassen". När bokmässan drar i gång börjar boken säljas.

"Astrids brev är så fina"

- Astrids brev är så fina och så oerhört starka. Jag kände att det nästan vore dumt att hålla det för mig själv, säger Sara om publiceringen.

Som en dagbok

Men att lämna ut en så stor del av sig själv känns lite nervöst. Sara beskriver det som att låta människor läsa en del av hennes dagbok. Samtidigt har Astrid själv beskrivit både sorg och glädje.

- Jag har behövt behålla breven för mig själv. Fram tills nu, säger Sara Schwardt.