GÖTEBORG. Här föll handbollsstjärnan Martin Frändesjö och hans lille son Nicolai handlöst ner i ett svart hål.
Gropen i gatan var en livsfarlig fälla.
Några dagar tidigare hade Gunilla Allander hamnat i samma hål.
Nu kämpar de envist för olycksersättningen de nekas.
- Men det är inte gropen eller ersättningen som är grejen. Det som retar mig är hur illa jag blivit bemött, säger Martin Frändesjö.
Det är där Gudmundsgatan möter Åvägen, inte långt från Focushuset i centrala Göteborg, det händer.
Två gånger inom loppet av tre julidagar störtar två personer handlöst ner i ett hål, mitt i gatan.
Först är det Gunilla Allander som råkar illa ut. Två dagar senare blir hon, av alla människor, vittne till reprisen.
- Jag ser det hända som i slowmotion. En man med barnvagn, han kliver ut i gatan, sätter foten i gropen, störtar.
Mannen med barnvagnen är Martin Frändesjö.
Den före detta handbollsstjärnan är ute och går med sonen Nicolai, 14 månader.
Gropen skyms av vagnen
När korsningen ska passeras har han all sin uppmärksamhet riktad mot trafiken. Dels bilarna som kommer snett framifrån och ska svänga vänster, från sitt håll räknat. Dels bilarna som kommer snett bakifrån. Efter rundandet av hörnhuset ska de svänga höger.
Gropen skyms av barnvagnen som Martin Frändesjö skjuter framför sig.
Nicolais pappa släpper inte taget om barnvagnen. Den katapultliknande rörelsen får sonen att lyfta.
- Men han landar i vagnen!
Martin Frändesjö om fortsättningen på dramat:
- Jag nästan skämdes när jag låg där. Tänkte att jag burit mig klantigt åt, som ramlat utan anledning.
Han hade kvaddat sin mobiltelefon, trasat sönder ett byxben, skrapat ena knäet och kände att foten smärtade.
Skadeläget i dag, tre månader senare?
- Jag har fortfarande ont i foten.
Hans första tanke är att han själv är vållande och inte kan göra så mycket åt den olycka som redan är ett faktum.
Men Gunilla Allander får honom på andra tankar. Hon har redan gjort ett första försök att rapportera farlig grop i gata till lämplig instans.
- Men jag fick inte ens några vettiga besked var jag skulle vända mig.
Hon gör flera försök men bemöts, tycker hon, illa eller nonchalant. Att hon blir vittne till olycksreprisen beror på att hon återvänt till korsningen för att fotografera den grop som ingen vill erkänna existerar.
- Jag fick höra att det finns inget hål. Vadå finns inget hål? Jag hade ju slagit halvt ihjäl mig i det. Sedan var felet mitt eget. Jag fick skylla mig själv. Och om ersättning skulle betalas ut så dög inget litet hål. Minst ett schakt krävdes. Då kunde det möjligen ha blivit aktuellt. Kanske.
Båda nekas ersättning
Det som får en redan ilsken Gunilla Allander att koka över är det oväntade beskedet att ersättning inte kan utgå för fall i hål som inte redan anmälts av någon annan.
- Det de ska laga måste de veta om, förtydligar hon.
Klockren logik, om det inte vore för att Martin Frändesjö också nekas ersättning för skadorna han ådrog sig när han stod på öronen i det hål som Gunilla Allander så dags hunnit slå larm om.
Martin Frändesjö låter uppgiven när han beskriver läget i ersättningsfrågan:
- Det enda som hänt på tre månader är att jag fått ett vykort med nån slags hälsning!
Under sin aktiva karriär åkte han på många smällar som var värre än den i somras.
- Det här är en skitsak, men jag stör mig på bemötandet. Jag får skylla mig själv som inte ser mig för. Och sen det här med att jag kanske kan få ersättning, men Gunilla Allander kan inte få. Men snälla nån, det var ju hon som blev värst skadad.
Gunilla Allander har en fråga som förblir obesvarad:
- Om kommunen inte är beredd att ta sitt ansvar för ett litet hål som detta, hur ska det då gå när hela stan ska grävas upp för att Västlänken ska byggas?
