VARVET RUNT. De afrikanska gasellerna är i mål för flera timmar sedan.
Den lätta, lätta stigningen uppför Övre Husargatan ter sig som en klättring upp mot Mount Everest för de sista.
De är GöteborgsVarvets verkliga hjältar!
Jag har skrivit om GöteborgsVarvet ur snart sagt alla dess vinklar och vrår sedan första racet 1980.
Majorna. Ingenstans känns GöteborgsVarvet mer genuint än när det slingrar sig runt Mariaplan.
Det är verkligen Kal och Adas hemvist. Och Preppens!
Älvsborgsbron. Jag har stått där och applåderat de som kämpat sig den sega stigningen som börjar vid Sandarna BK:s klubbstuga, går förbi Fix-fabriken och upp på själva bron. Jag stod där redan jungfruåret 1980 då min kollega Kai Rosnell glatt vinkade till mig - för att på nästa bro före fastlandet gå in i väggen.
Mitt absolut värsta minne. Ambulans till Östra. Kai var bildligt talat inne i dödens väntrum - men fick returbiljett åter till livet.
Keillers Park. Loppet rundade i början Hisingens utsikt mot världen. Den sista knixen upp till skolan krävde sina offer.
Jag blev själv ett 1993.
50 minuter på halva sträckan men 2.08 i mål.
Eriksberg. De trånga passagerna längs vattnet när bansträckningen blev lite snällare och skulle fånga upp den nya, glassiga sidan av Göteborg.
Här kan man tala om att Varvet verkligen gick på mammas gata.
En och annan knuff utdelades men utsikten var magnifik.
Gulagarkipelagen. Den så urbota trista delen före Götaälvbron. Öde. Knappt några som hejar på. Fast det är lite bättre sedan Sveriges Radio flyttade dit.
Jag försökte bjuda en eftersläntare som såg sliten ut på en prinskorv från Kenneth Dohsé i Saluhallen.
Han nobbade - då har man tappat tron på livet!
Götaälvbron. Den gungade under löparna som om man stod på savannen i Afrika och en hjord elefanter dundrade förbi.
Det var nästan kusligt och jag hade symptom av sjösjuka ett par dygn efteråt.
Avenyn. GöteborgsVarvets självklara hjärta. Så intelligent att från 2005 fånga upp stans pulsåder både upp och ned.
Ett år satt jag på Parks uteservering och bröstade upp mig och lovade springa året efter.
Det har jag försökt förtränga...
Övre Husargatan. Här häckade jag merparten av gårdagen. Stigningen är knappt märkbar men för dem som redan har nästan två mil i benen kan krampen sätta in just där.
Många valde att gå. Vattenmuggen från stationen utanför Handelshögskolan tömdes lika ofta över hjässan som att vattnet svaldes ner.
Värmen - och kanske bristen på träning den här bistra vintern - krävde sina offer.
Då talar jag om hjältarna med startnummer över 40 000.
Det slår mig att det är många fler män som är överviktiga än kvinnor.
Tänk så hiskeligt många extra ton fett som släpades runt Göteborgs gator!
Svart var årets modefärg på löparkläderna. Med råge!
Fick ett mejl från den P-O Eriksson - han som tillsammans med Harry Ericksson och Erland Sandström lade grunden till succén.
- Matts, vet du vad platsen kallas där Göteborgshjulet står?
- Hjultomten..!
Göteborgshumorn förnekar sig aldrig...
