För ett år sedan hade den här synen varit otänkbar. Jack Lennartsson, operativ chef på polisen i Trollhättan, Margreth Johnsson, kommunalråd och några av tjejerna och killarna som var med vid oroligheterna i Trollhättan förra hösten sitter runt samma bord och fikar. Kaffet ryker ur termosen. På ett grönt fat ligger fem sorters kakor.
- Vad fint ni har fått det och rent och snyggt är det, säger Margreth Johnsson och slår ut med arnarna och sätter sig på en stol intill den svarta skinnsoffan.
Vi träffas i "lokalen" som de kallar den, ett stenkast från Kronogårdens torg i Trollhättan.
Foto: Håkan Johansson

Ett av kraven

Det var ett av kraven som ungdomarna framförde till kommunen.
- Vi hade ingenstans att vara. Vi ville ha ett ställe där vi kunde träffas och sitta och snacka, säger Mohammed Jawad.
- Ni kommer väl ihåg hur det var här tidigare. Det var kaos, riktigt dåligt. Vi stod väldigt långt ifrån varandra då,säger Jack Lenartsson och tar en kaka.
Mängder av bilar sattes i brand, poliser attackerades med raketer och molotovcoctails. Det gick så illa att en polis fick hörselskador när raketen exploderade.
- Folk vågade inte ens gå ut här i Kronogården. Många hade ont i magen inför jul och nyår för att man trodde att det skulle hända något då,säger han.

Tog upp telefonen

Jack Lennartsson fick nog. Han tog upp telefonen och ringde Michel Abou Rjeili.
- Jag visste att ungdomarna hade förtroende för honom. Jag föreslog att vi skulle träffas och snacka. Jag insåg att vi var tvungna att få en dialog för att få reda på vad ungdomarna egentligen ville. Det fanns en stor okunnighet från båda sidor, säger han.
Foto: Lennart Rehnman

Ett stort möte

Resultatet blev ett stort möte, med representanter från kommunen, polisen och ett stort antal ungdomar och även föräldrar.
- Det första vi sa var att vi inte litar på poliser och myndigheter. Det var precis så vi kände. Vi upplevde att polisen dömde oss, att de drog alla över en kam,säger Salem Al Zerkani.
- Det var jobbigt att höra det, säger Jack Lennartsson.
Ungdomarna berättade också att de ville ha ett ställe, där de kunde träffas och umgås.
- Man hängde bara på Kronogårdens torg, men vi kände att vi ville ha ett ställe som var vårt, som vi kunde sköta om, säger Laki Kaysaar.

Ingen självklarhet

Det var ingen självklarhet för kommunen.
- Man kan inte få en lokal bara för att man protesterar. Vem skulle sköta om den? Hur skulle hyran betalas? Men ungdomarna visade att de beredda att jobba för det här och att de ville se en frändring.Vi litade på dem. I områden med hög arbetslöshet krävs mer av social gemenskap så att man har något att göra och att man känner trygghet. Jag är väldigt glad och stolt att vi lyckades med det här tillsammans,säger Margareth Johnsson och tar en klunk saft.
Foto: Sara Pettersson

Nästa fredag invigs lokalen. Redan nu har ett 50-tal ungdomar blivit medlemmar i föreningen Hand i Hand, somdriver lokalen.
- Det känns väldigt roligt att intresset är så stort, säger Caroline Andersson, som var med och startade föreningen tillsammans med de andra.

Handlar om att ta chensen

Känner ni igen er i det ungdomarna i Göteborg säger att de känner ett stort utanförskap och att det skulle vara en anledning till det som sker?
- Ja, vi kände att vi inte hade något förtroende från myndigheterna. Det är ett rop på hjälp. Alla vill känna trygghet. Men det handlar också om att ta chansen när man får den. Det gjorde vi här, säger Salam Al Zerkani
Vad tror du hade hänt om Jack Lennartsson inte hade kontaktat er?
- Jag tror att det hade gått åt helvete. Det var riktigt illa här på Kronogården. Det betydde väldigt mycket att vi fick en dialog. Problemet är ofta att man inte förstår varandra, säger han.
- Jag tror också det är väldigt viktigt att myndigheter tar initiativ, som i det här fallet. Många vet inte vart de ska vända sig, säger Caroline Andersson.
Jack Lennartsson tittar ut mot gården.
- Det är en fantastisk förändring. Kronogården är som vilken stadsdel i Trollhättan som helst i dag. Självklart sker det brotthär, men det gör det på många platser i stan.Vi håller fortfarande mycket kontakt med killarna och tjejerna, det känns väldigt bra. Det är bara att hoppas att det fortsätter så här, säger han.