Nathalie Johansen försvann i mitten av maj efter ett stort bråk med sin 21-årige sambo.
Enligt sambon lämnade hon lugnt deras gemensamma lägenhet – och hörde inte av sig mer.
Snabbt riktades misstankarna mot pojkvännen. Han tyckte inte att det var märkligt.
– Nej, anledningen är väl uppenbar. Jag är den siste som man vet har sett henne. Men jag har ingenting med hennes försvinnande att göra, sa han i en GT-intervju i början av juli.

"Drar sig in i det längsta"

Så sent som i går, samma dag som kvinnokroppen hittades i Herrljunga, vidhöll han för GT:s reporter Jan Sprangers att han var oskyldig. Timmarna senare greps han misstänkt för mord.
I intensiva förhör under söndagen förmådde han inte neka längre – utan erkände han att han dödat Nathalie.
– Många, men inte alls alla, drar sig i det längsta för att erkänna. Det är svårt att erkänna när man ser omgivningarnas rektioner, säger Ulf Åsgård, psykiatriker och expert på gärningsmannaprofiler.

Två skäl

Många gärningsmän försvarar sig också med sådant som att ”jag kan inte slå ihjäl en fluga”, ”jag är världens mest fredsamma man” och ”jag hade inga motiv”, enligt psykiatrikern.
– Det där är en försvarshållning som till slut rämnar. Det blir omöjligt att säga nej, säger Åsgård och pekar på två skäl till att erkänna:
– Den ena är att den inre pressen blir för stor. Det andra skälet är att polisen lägger fram en vattentät bevisning.

"Lättare efter att de erkänt"

Innan den 21-årige sambon greps på lördagen frågade GT:s reporter Jan Sprangers om han trots allt hoppades att det var Nathalie som hittats.
Han svarade då ja:
– För då kan jag förhoppningsvis få bort allting.
Enligt psykiatrikern Ulf Åsgård är det vanligt att gärningsmän känner sig lättare efter att de erkänt:
– Min erfarenhet av samtal med sådana mördare är att de är lättade när det hela uppdagas och det framgår precis vad som har hänt. Ändå mår de inte bra, de är samtidigt skamsna och förtvivlade.