Förra veckan varslades 2000 anställda på Telia. Alla stora medier slog upp nyheten stort. En ny debatt om varselvågen som sköljer över Sverige tog fart.
Man kan bara föreställa sig hur det skulle se ut i nyhetsflödet om ett företag i Stockholm varslar närmare 40 000 personer. Arbetsmarknadsministern åker ut 
Jessica Almgård om ekonomin när både hon och maken Fredrik förlorar jobben: "Hittar han inget jobb kommer vi få dra ner på allt." Foto: Christian Örnberg till företaget, presskonferenserna avlöser varandra och regeringen presenterar krispaket.
I lilla samhället Jung, i kommunen Vara i Västergötland, brottas man nu med en sådan utmaning. För varje dag som går kommer man närmare massarbetslöshet.
Expressen åkte ner till Skaraslätten för att träffa människorna som vet vad det innebär när varslet knackar på dörren.
Vi flyttar oss tillbaka till torsdagen den 28 juni 2012. Det borde vara en uppsluppen dag på vitvarutillverkaren Asko, fylld av förväntan och somriga planer. Nästa måndag är nämligen första semesterdagen.
Men stämningen är så långt ifrån uppsluppen som man kan komma.
Vd:n för Gorenje Group, ägarbolaget från Slovenien som köpte Asko för två år sedan, har flugit upp för att samla arbetarna i fabriken i Jung. Han meddelar att fabriken ska flyttas till Slovenien.
Asko är ett av de företag som sedan årsskiftet sammanlagt varslat 45 00 
"Många mådde väldigt dåligt den dagen." Fredrik Boman om chockbeskedet till Askos anställda den 28 juni i år. Foto: Christian Örnberg0 anställda. Nästa år tvingas 380 personer bort. Utöver det får 125 personer från Manpower och 30 visstidsanställda gå. Det handlar om folk från både Vara, Lidköping, Trollhättan, Herrljunga, Grästorp, Vänersborg, Vårgårda, Falköping och Nossebro.
– Det vi mister här motsvarar ungefär 38 000 arbetstillfällen i Stockholm. Det drabbar den här bygden på ett kraftfullt sätt. Asko är den största arbetsgivaren i Vara. Det är ett av våra flaggskepp, berättar Fredrik Nelander (S), kommunstyrelsens ordförande i Vara.
Byter uppgifter ofta
Han har tagit emot oss på sitt arbetsrum i kommunhuset. De gamla trämöblerna är betsade i grönt. Kontoret har en egen balkong som vetter ut mot Stora Torget. I hans kommun bor runt 170 drabbade fabriksarbetare.
En av dem är Jessica Almgård.
När vi träffar henne på fabriksgolvet står hon vid det rullande bandet. Hon håller på att montera strömkablar på diskmaskiner som åker förbi. En halvtimme i taget, sedan roterar man och får en ny uppgift. Det finns åtta stationer, men det beror lite på vilken modell det handlar om.
Hon har 20 minuter på sig att äta frukost och 30 minuter för lunch. I övrigt ä 
"Vi är vana vid att en av oss är arbetslös". Besim Dindic kan glädjas åt att makan Siraad fick jobb samma dag som han varslades. Foto: Christian Örnbergr det bara två raster på 10 minuter på hela dagen. När hon går av sitt skift vid 16 på eftermiddagen har hennes man Fredrik varit där i två timmar. Han jobbar också på Asko.
Byter uppgifter ofta
De bor i Jung tillsammans med sina två barn. I slutet av juni får de bägge sparken. För dem är varslet en ekonomisk katastrof. Hon ska börja plugga, han letar efter nytt jobb.
– Hittar han inget jobb kommer vi få dra ner på allt. Då går vi back varje månad. Vi har ju lån på både huset och bilen, säger Jessica.
Fredrik Boman är i samma situation. Hans fru är också anställd på Asko. Tillsammans har de tre små pojkar att försörja.
Han berättar att stämningen har varit nedstämd ända sedan varselbeskedet landade på fabriksgolvet. Allra värst var det den 28 juni.
– Många mådde väldigt dåligt den dagen. Vissa klarade inte ens av att fortsätta jobba. Skyddsombud och folk i styrelsen gick runt och pratade med dem som mådde sämst, säger Fredrik.
Vi får höra att en kille mådde så dåligt att man fick köra honom till psyket.
"Då går vi back varje månad"
Men vissa ser ändå ljust på framtiden. Vi åker hem till Besim Dindic och hans familj. I deras stora trähus vid vägen genom Jung kan man nästan se fabriken.
Samma dag som Besim blev varslad fick hans fru Siraad ett jobb efter att ha varit arbetslös en längre tid. Fixar han nytt jobb innan sista arbetsdagen på Asko i slutet av juni är situationen med andra ord bättre än vad den var innan varslet. 
Fredrik Nelander (S), kommunstyrelsens ordförande i Vara. Foto: Christian Örnberg
– Vi är vana vid att en av oss är arbetslös, säger Besim.
Hans tre döttrar sitter i skinnsoffan med sin mamma och lyssnar när Besim berättar om att han kommer sakna arbetskamraterna. I köket ska de snart duka upp för en sen middag. Barnen har varit på Takkwondo-träning och är hungriga.
– Jag har alla dörrar öppna. Men helst vill jag jobba som personlig assistent. Man får betalt för att vara snäll, skrattar Besim.
När vi ska gå berättar han hur nöjda alla är med fackets insats. Han nämner Reino Garyd, IF Metalls ordförande på Asko. Med över 40 år på företaget i ryggen har han slagits för att Gorenje ska behålla fabriken i Jung.
När vi kommer upp i fackklubbens konferensrum en ståltrappa upp från fabriksgolvet hänger bilder på tidigare S-ledare på de vita metallskåpen längs väggen. Håkan Juholt och Hjalmar Branting har fått platserna bredvid varandra.
– I våras tillsatte Gorenje en utredning där de skulle avgöra om hela produktionen skulle vara kvar, om de skulle behålla en del av produktionen, eller om hela produktionen skulle flyttas, berättar Reino.
Det blev alternativ tre. Slutsatsen är inte så förvånande. Lönerna är lägre i Slovenien. En sådan personalintensiv verksamhet som att tillverka vitvarumaskiner på löpande band är helt enkelt billigare att driva i Slovenien.
Det visste förstås Gorenje redan när de köpte Asko 2010, vilket väcker frågan om allt var planerat från början. Reino Garyd tror att deras kamp för fabriken kan ha varit förlorad på förhand.
– Gorenje köpte Asko rätt så billigt. Vår känsla är att de hade bestämt sig för att flytta redan när de köpte oss 2010. Det här var nog bara ett spel för gallerierna.
Och det finns ännu en aspekt av nedläggningen som kan tyda på att det aldrig var någon idé att kämpa för att behålla verksamheten i Jung.
Porträtt på S-ledare
Gorenjes tillverkning av kylskåp i Slovenien ska flyttas till Serbien. Den serbiska staten bekostar bygget av en fabrik och ger Asko en summa pengar för varje person som anställs där. 400 jobb försvinner från Slovenien till Serbien.
– I ett avtal lovade Gorenje facket i Slovenien att fixa nya jobb som kompensation. Med facit hand, det är ju våra jobb, säger Reino Garyd.
Askos fabrik i Jung kan alltså ha offrats för att Gorenje ska kunna hålla sitt avtal med facket i Slovenien. Lämpligt nog får Serbien de här 400 jobben på vårkanten nästa år - precis innan ungefär lika många slovener behövs för att fylla upp fabriken som flyttas från Jung. Det blir ett nollsummespel - där nollans position är precis intill E20 i Jung.
Men för Askos VD Simon Kumer är det inte alls så invecklat och planerat. Det går helt enkelt inte bra, varken för Asko eller för hela Gorenje Group, och man har inte råd att låta fabriken stå kvar på svensk mark, menar han.
Vi sätter oss ned vid hans konferensbord i det stora hörnkontoret. Inredningen känns temporär, lite nyinflyttad. Han är ledigt klädd i jeans och uppknäppt skjorta.
– Fabriken har gått med förlust i flera år och det är anledningen till att vi flyttar, för att stoppa förlusterna. Det fanns inget annat alternativ, säger Simon Kumer.
"Han är nog ledsen"
Han berättar om det avtal som man slutit med facket, som enligt honom visar att man tar ansvar för att nedläggningen går till på ett schyst sätt.
– Vi betalar 70 miljoner kronor till de anställda. Det handlar till exempel om tidig pension, utbildning och program för att hitta nytt jobb. Det är en del av vårt ansvar, säger Kumer.
Frågan är om Simon Kumer någonsin träffat Karl-Erik Andersson, grundaren och Askos egen Ingvar Kamprad, som för 60 år sedan byggde en tvättmaskin åt sin mamma och lade grunden för en miljardindustri.
Karl-Erik lever och bor i dag i Lidköping. Men att hans gamla fabrik nu flyttar 180 mil söderut är inget han vill dryfta. När vi ringer upp honom meddelar hans fru att han inte vill prata om nedläggningen.
– Han är nog ledsen. Det här är ju hans livsverk, säger Reino Garyd.
