De svenska väljarna vill inte släppa politiker över tröskeln till det egna hemmet.
Det är helt rätt.
Man ska inte släppa in främlingar.
För i Sverige är politiker med några få undantag främlingar för väljarna.
Det är opinionsinstitutet Synovate som på Dagens Nyheters uppdrag frågat medborgarna vad de tycker om de politiska partiernas kampanjmetoder.
Att politiker ringer hem eller knackar på dörren för att prata politik är definitivt inte okej.
Att partierna gör TV-reklam är rätt okej.
Att partierna gör som de brukar och skickar ut sin politiska propaganda med posten är helt okej.
Tydligare än så kan det inte visas att svenskarna slår vakt om sin integritet. Folk vill inte ha politik i hårbotten i hemmet.
Men nu har partiernas valstrateger både förläst och försett sig på Barack Obamas framgångsrika valkampanj som gick ut på personliga besök och telefonsamtal. Och den gick ju lysande.
Alltså tänker framför allt Socialdemokraterna och Moderaterna satsa stort på dörrknackning.
Gör inte det!
Inte bara för att svenskar är blygare än amerikaner. Utan för att svensk politik är så olik amerikansk.
I USA vet folk vilka politikerna är. En medborgare i Utah kan säga namnet på sin senator. Valkampanjerna förs som personval och de som väljs får ett uppdrag som är ett personligt mandat med ett personligt ansvar.
Kandidaterna till kongressen, guvernörerposten, åklagarämbetet och sheriffjobbet gör ett stort nummer av att väljarna ska känna igen dem.
Det underlättar också för väljarna: Sköter sig inte guvernören får hon eller han sparken i nästa val.
I Sverige är förhållandet det motsatta.
Medborgarna kan säga namnen på ministrarna, de flesta i alla fall, och på en del riksdagsledamöter som ser till att skaffa sig ett eget varumärke som till exempel Thomas Bodström och Fredrick Federley.
Många känner också till "sitt" kommunalråd och en del blir rikskända som Göran Johansson och Illmar Reepalu.
Men väljarna vet inte vad de ledamöter heter som sitter i riksdagen för deras valkrets.
Göteborgarna i gemen vet till exempel inte vilka som sitter på Göteborgsbänken i riksdagen.
Gråast av alla är regionpolitikerna. Det finns i princip ingen utanför den politiska sfären som kan nämna namnet på en fullmäktigeledamot i Västra Götaland.
Orsaken är det system vi har.
Nu finns det många politiker som framgångsrikt driver en personvalskampanj.
De var ute och pratade med folk redan när Obama gick i kortbyxor, de brukar skaffa sig personliga röster utanför den vanliga partisvängen.
De är populära bland sina väljare men i likhet med sina helt anonyma kollegor företräder de varken sina väljare eller sin valkrets i riksdagen.
När det kommer till kritan företräder de enbart sina partier och röstar efter partipiskan.
Därför behöver inte väljarna känna till dem.
En amerikansk valkampanj kan aldrig lyckas i Sverige eftersom vi har ett valsystem som bygger på partiunderkastelse, stora politiska församlingar och att alla ska få förtroendeuppdrag - även de som förlorar valet.
