Bruce Springsteen kan nog behöva ställa samma fråga på fredag och lördag.
- Håller Ullevi?
För konserterna blir bara tyngre och tyngre den här turnésvängen. Och väger definitivt mer än när han spelade sönder Ullevi för 23 år sedan.
Jag såg honom i Philadelphia i oktober. I Globen i december. Hans två konserter i London på Emirates Stadium.
För varje konsert har han vuxit och jag har aldrig - säger aldrig - sett honom bättre än på den andra konserten i London.
Inte bara för att låtlistan är rena drömmen. Inte bara för att bandet är så tight. Inte bara för att han spelar längre än han brukar.
Utan för att Bruce Springsteen aldrig verkar ha haft roligare och aldrig tidigare spridit mer tro, hopp och kärlek.
Det är rena nytändningen. Som om han vill visa att när Danny Federici - keyboardspelaren i bandet, hans nära vän sedan 40 år - dog i april, så skulle mörkret mötas med ljus musik.
Bruce Springsteen sjunger om hur det var med löftet till Sandy, om hur det var att växa upp, om kvinnan med det där leendet, om lyckliga dagar, och säger med all den kärleken att gravölet får någon annan dricka.

Jag tycker att han numera är bättre live än på skiva och han har aldrig varit så mycket ute i publikhavet som nu.
Han har heller aldrig samlat in så många önskelappar från publiken och spelat det som åskådarna begär.
Och aldrig har han, som fyller 60 nästa år, varit yngre.
Men Bruce är inte Bruce om han inte doppar ljuset i svärta och visar sina rynkor. Det kommer visserligen allt färre pratade levnadshistorier från scenen, men i London tittar han mitt under konserterna ut mot scenkanterna.
I ena hörnet USA:s flagga.
I andra Storbritanniens flagga.
Och så säger han något om kriget mot terrorismen som startades av dessa två länder. Och några friterade ord om att landet han kommer ifrån, landet han älskat så länge, nu är inne i dåliga tider. Och att de hårda tiderna ska bekämpas med musik.

- För det är ju musiker vi är.
Och så kommer "Living in the future" och direkt efter den backar han en bit bak på scenen, tar den stora svampen och såpar sina knän och då vet vi: "Mary's Place".
Dags alltså att, mitt i den låten, springa från ena scenkanten till den andra och glida på knäna bortom alla nationsgränser.
Jag tycker vanligtvis att "Mary's Place" är en låt man kan ha och mista, men de här Londonkvällarna glider den från scenen och simmar ut i publikhavet. ALLA sjunger med, alla är bjudna till festen och alla vill vara där. Till och med killen vid min sida, som hittills inte rört en min under konserten, sjunger med om bilden man alltid har nära hjärtat.
Bruce låter publiken sjunga allt mer, sjunga om festen, om alla ansikten man känner igen och om att musiken ska skruvas upp. Och vartenda skratt säger: "Livet kan vara ett helvete ibland, men det är det enda liv vi har."
Och han ropar:
- Is there anybody alive out there? och får ett starkt svar:
Ja, vi finns. Åtminstone nu. "Because the night belongs to lovers", som han sjunger en stund senare.

Han gasar på, bandet får stå på tå för att följa hans infall, hans röst är ett turning torso, han ylar sig runt mikrofonstativet, fortsätter spela, blir ibland Roy Orbinson ("singing for the lonely, hey, that's me and I want you only"), ja, låter ibland som andra, men ingen låter som han gör.
Det kommer bara en enda låt från hans tre akustiska album, men den sången munspelar han igång på alla konserter: "Reason to believe" - om att det är precis som att folk, även efter de hårdaste dagarna, finner sig en anledning att tro på något gott.

Till och med vi som inte ser mycket ut för världen - och nu är vi verkligen inne på en beundrares bekännelser - blir snygga när han bjuder upp och det är klart att vi vill dansa, särskilt eftersom han nu spelar allt färre låtar från sitt senaste album, "Magic", och i stället ger oss "The Rising", "The Promised Land", "Rosalita", "No Surrender", "Dancing in the dark", "Glory Days".
På varje konsert kommer också någon låt han inte spelat tidigare på den här långa turnén. Festen är alltså inte slut på länge än...
...och turnén fortsätter. Innan sommaren är slut har han den här svängen spelat hundra konserter inför två miljoner åskådare. Men det är - till skillnad från många andra världsartister - bara USA och Europa som gäller, inga andra världsdelar.

Och ta de visserligen utsålda spelningarna i London. Tidningarna hade knappt några artiklar inför hans konserter. I skivbutikerna var det inte någon speciell skyltning för att han var i stan.
Det är annat här i Sverige. Nya böcker inför besöket. Massor i tidningarna. Massor överallt.
Det är bara i Sverige han fått igång en publik så att arenan gått sönder.
Klart att han ska fira USA:s nationaldag här. Klart att han känner sig hemma här. För han vet av erfarenhet: de svenska fansens kärlek kan inte spelas sönder.