Hemma efter en vecka i Tyskland möttes jag av en dator som i det närmaste brunnit upp.
Mejlboxen lyste ilsket rött. Kraftigare reaktion har jag aldrig tidigare varit med om, trots snart 40 år som journalist på kvällstidning.
Vargar är uppenbarligen ett ämne som berör, engagerar och - framför allt - upprör.
Visst finns det många positiva mejl. "Äntligen någon som vågar skriva om problemet som det ser ut", tyckte en läsare. "Hela landsbygden stöder dig", skrev en annan. Tonen i de negativa är desto råare.
Jag är en idiot, jag har skrivit det mest korkade som någonsin skrivits i svensk press. Ett par mejlare tycker att jag borde utrotas. En anser att jag är nazist.
Under min kortsemester var inte bara mejlarna aktiva. Vargen hade passat på att slå till ytterligare två gånger. I Värmland anfölls och dödades en ponny av en vargflock som släpade med sig hästen 40 meter.
Och i måndags gick Dalslands-vargen till attack mot Mona Flogårds får i Rösebo. Nio tackor och lamm var döda. Tre så svårt skadade att de fick avlivas.
Så kommer det att fortsätta, och i takt med att vargstammen blir större kommer det att ske allt oftare. Till slut kommer det naturligtvis någon form av reglerad jakt på varg, liksom vi redan har på lodjur och björn.
Många som skrivit upprörda mejl till mig efter förra krönikan förstår uppenbarligen inte - kanske av okunskap - inte hur situationen ser ut i dag.
Problemet är nämligen inte att vi har 200 vargar i Sverige. Det hade vi självklart kunnat leva med om de varit utspridda över hela landet. Men så är det inte. Vargen har länge varit koncentrerad till delar av norra Bohuslän, Dalsland, delar av Värmland och Dalarna.
Tänk er att koncentrationen såg likadan ut överallt i Sverige. Då skulle vi ha tusentals vargar. Tänk er fyra vargrevir i Västra Frölunda, där det faktiskt bor fler människor än i hela Dalsland.
Om vi spred ut de 200 vargarna jämt bland befolkningen skulle situationen bli katastrofal. Tänk er 20 vargar i Stockholm, tio i Göteborg. Om en enda hund skulle attackeras på Djurgården eller i Slottsskogen skulle politiker och vanliga människor stå i kö för att kräva skyddsjakt. Om vi nöjde oss med att sprida ut vargarna proportionellt geografiskt skulle över en stor del av vargarna flyttas till Norrland, många av dem i renbetesland. Då blev vi av med samiskt kultur och deras möjlighet att hålla renar.
Naturligtvis är det otänkbart. Självklart vill ingen - inte heller de som slåss för rovdjurens existens i Sverige - göra något så dramatiskt.
Men tankexperimentet visar ändå vad folk i vargland lever med.
Ytterligare en aspekt är viktig, och det är det öppna landskapet. Med fler vargattacker kommer allt fler att sluta hålla djur. Våra vackra svenska landskap kommer alltmer att förbuskas och växa igen.
Vill vi ha det så? Är vargarna värda det?
