Hans armar ser extra tunna ut i den uttvättade häkteströjan. De ändrar plats då och då. I bland är armarna i kors över bröstet. Ibland stöder han hakan med dem.
Men vare sig hans kroppsspråk eller ansikte röjer några som helst känslor.
Och ändå - den här rättegången handlar om känslor.
Kanske blir det så att när bevisningen är lövtunn, som i det här målet, att känslor lätt fyller ut där juridiken inte räcker till.
I åhörarrummet finns "Skuggans" mamma, pappa och systrar. De sitter på första bänk.
Men den mordåtalade 22-åringen visar inte med en min att han sett dem. En gång ser han åt deras håll men ser rakt igenom dem.

Hans ansikte är provocerande nollställt. Med provocerande menas följande:
Har "Skuggan" mördat Nancy borde åklagarens beskrivning av hur det gick till när han gjorde det, och bilderna från mordplatsen ihop med obduktionsrapporten åtminstone få honom att visa aningen olust - om han har mänskliga känslor.
Men inte ens när åklagaren spelar upp första delen av SOS-samtalet från dem som hittade Nancy reagerar han.
Det finns inte en åhörare, nämndeman eller jurist i församlingen som inte reagerar med fasa, skräck eller avsmak när vi hör hur pappan till Nancys kompis ringer 112.
Alla berörs. Men inte Skuggan.Varför inte det? Är han så oskyldig som han hävdar borde han väl i så fall vara urförbannad eller bottenlöst förtvivlad över att sammankopplas med ett så brutalt brott?
Åklagaren Ulrika Åberg vet hur en slipsten dras.
Långa sövande genomgångar av vilka samtal som kopplats upp mot vilka mobilmaster blandas med bilder och berättelser från Nancy Tavsans dödskamp.
Hon missar inte att påminna om kopplingar till överfallet på Molinsgatan.
Vad Ulrika Åberg har att komma med är att "Skuggan" erkänt att han varit på plats och att SKL, Statens kriminaltekniska laboratorium, hittat ett mikroskopiskt blodstänk från Nancy på enjoggingsko.

Det är inte mycket. Det är ytterst lite. Den mordåtalade 22-åringens advokat Peter Gillberg vet det. Han vill inte att rätten ska ta åt sig känslorna. Han säger åt chefsrådman Anna Lantz och de tre nämndemännen att de ska tänka strikt juridiskt. Gillberg säger att det inte är "Skuggans" sak att bevisa att han är oskyldig. Det är åklagarens sak att bevisa att han är skyldig. Efter lunch kommer ett gäng åklagare och sätter sig på den övre åhörarbänken.
Jag frågar dem om de inte tror att deras kollega blir nervös nu när hon ser arbetskamraterna utanför. De skakar leende på huvudena.
- Inte Ulrika. Hon vet vad hon gör, säger de.