Livet efter terrordådet har inte blivit sig likt för Mohamed Amghar, 47. "Så fort sömnen kommer så vaknar jag igen", berättar han.

Livet efter terrordådet har inte blivit sig likt för Mohamed Amghar, 47. "Så fort sömnen kommer så vaknar jag igen", berättar han.

Foto: Kristofer Sandberg

Mohamed, 47, täcktes av rester från självmordsbombaren

AULAY-SOUS-BOIS, PARIS. Mohamed Amghar, 47, har en önskan: "Jag skulle så gärna vilja sova åtta timmar i sträck som ni, säger han.Kvällen den 13 november 2015 stod fransmannen tio meter från självmordsbombaren vid nationalarenan. Den explosionen ändrade hans liv.

När Mohamed strax efter klockan nio på kvällen kände med fingrarna i sitt bakhuvud var han övertygad om att hans kranium hade spruckit. Han kunde känna den kletiga hjärnsubstansen på fingertoppen.

Men det var inte hans hjärna som hade kletat sig fast i håret. Lika lite som det var hans tarmar, blod och köttbitar som kladdade sig fast som tuggummi i den svarta jeansbyxan och den gula arenajackan. Allt tillhörde jihadisten Bilal Hadfi, 20, som just sprängt sig själv intill ingång H vid den franska nationalarenan Stade de France.

Där inne spelade Frankrike en vänskapsmatch mot Tyskland i närvaro av president François Hollande.

 

LÄS MER: Aurelia, 43: "Vi låg där och såg hur publiken föll för kulorna"

 

Här och nu slutade Mohameds liv så som han levt det. Nästan ett år senare träffar vi den nu sjukskrivne arenavärden i sin lägenhet i Aulnay-sous-Bois, en av Paris fattigaste förstäder. Han talar fort och lite ryckigt. Tittar ned i bordsskivan i långa stunder.

– Matchen hade precis börjat. Jag försökte plocka ihop ett kravallstaket efter att ha kollat biljetterna, minns han.

Panik uppstod på Stade de France när terroristerna slog till under matchen Franrike-Tyskland. Foto: Christophe Ena / AP

Han berättar allt med en detaljförmåga som någon som har gått genom händelsen om och om igen. Inte bara med sin psykolog varje tisdagseftermiddag, utan varje natt sedan attentatskvällen den 13 november 2015.

– Natten är uppdelad i små bitar av sömn. Jag ligger i sängen och surfar på min dator för att bli utmattad, men så fort sömnen kommer så vaknar jag igen. Min elräkning har skjutit i väg rejält, för jag klarar inte av att somna med lamporna släckta, säger Mohamed. Rädslan finns kvar i varje por i kroppen på honom.

– Nej, fotografera inte framför fönstret. Ungdomarna där nere på bänken kommer att tro att de är dem som ni fotograferar, säger Mohamed till fotograf Kristofer Sandberg.

13 november 2015

Flera terrorkommandon attackerade Paris.

130 personer föll offer för och många hundratals skadades fysiskt.

• Konsertsalen Bataclan: 90 döda. Två terrorister sprängde sig själva och en tredje blev skjuten av polis.

• Fotbollsstadion Stade de France: tre självmordsbombare och en förbipasserande miste livet i tre explosioner utanför arenan.

• Restaurant la Belle Equipe: 19 personer dog när en mördare öppnade eld från en bil.

• Restaurant Le Petit Cambodge och baren Le Carillon: 15 personer omkom när en mördare sköt från en bil.

• Pizzerian Casa Nostra: fem personer blev skjutna från en bil.

• En självmordsbombare dog och en förbipasserande sårades när han sprängde sig själv.

Visa merDölj

När Bilal Hadfis bombbälte exploderade tio meter från Mohamed så var det inte bara jihadistens kroppsvätskor som träffade arenavärden. Flera projektiler i metall mörbultade hans kropp i den ljumma höstkvällen. Men som av ett mirakel överlevde han.

– Det hade räckt med att en av projektilerna hade haft en liten annan vinkel mot mitt huvud för att jag skulle ha dött. Men Gud ville inte att jag skulle dö just den kvällen, säger Muhamed.

 

Bilal Hadfis bombbälte exploderade tio meter från Mohamed. Foto: Privat / HLN.BE

Under de skräckfyllda minuterna flimrade en bild förbi i hans dunkande och smärtande huvud:

– Jag såg min pappa. Min pappa dog rätt så ung, bara 62 år gammal, 1995. Det gjorde mig ännu mer skräckslagen när jag såg den bilden. Jag vrålade rakt ut: Neeej!”, minns Mohamed. Han ville inte dö.

 

"Jag vrålade rakt ut: Neeej!”, säger Mohamed Amghar. Foto: Kristofer Sandberg

Han är frånskild pappa till två flickor, åtta och sex år gamla.

I kaoset efter explosionen försökte han fly. Hitta sin bil och sätta sig i skydd. Bilen var parkerad på gatan hundra meter från H-porten, men det kunde hans hjärna som dunkade på högvarv inte få ihop. Istället sprang Mohamed ned i garaget och letade och fortsatte sedan ett helt varv runt arenan. På hans jacka stod det Sécurité, Säkerhet. Folk kom springande mot honom och bad om hjälp.

– Jag sade åt de att de fick klara sig själva bäst de kunde. ”Ser ni inte jag själv är skadad?”, minns Muhamed.

– Det är som på film, fast det är i verkligheten. I verkligheten finns inga hjältar, det är var och en för sig. Jag såg poliser i uniform som sprang i väg utan att stanna, säger Mohamed Amghar.

Barack Obama lägger ner en blomma vid en av de minnesplatser som skapades efter dåden. Foto: Evan Vucci / AP

Han hittade till slut sin bil och körde själv till ett sjukhus långt utanför Paris. Där trodde inte personalen sina ögon när han stapplade in på akuten. Men Mohamed ville långt bort. Arenavakten litade inte på någon längre. Inte någon annan än brodern som han ringde.

Följande helg gick han till den till sin lokala polisstation med de blodiga kläderna i en soppåse. Kanske skulle det intressera polisen att ha DNA-prover, från självmordsbombaren, tänkte han. Men den livrädda polisen motade bort Mohamed.

– Först på söndagen ringde de från terroravdelningen och bad om ursäkt för polisens agerande. De ville naturligtvis ha kläderna och höra allt jag kunde berätta.

 

Frankrike efter terrorvågen

• Den ende överlevande terroristen Salah Abdeslam sitter i isoleringscell i ett fängelse utanför Paris.

• Frankrike är fortfarande i undantagstillstånd.

• Bombningarna mot IS fästen i Syrien har utökats, liksom mot deras fästen i Libyen.

• Frankrike kommer att utöka olika former av militär- och civiltjänst och sätta upp ett nationalgarde.

• Den nationella ersättningsfonden för terroroffer (betalas med avgift på hemförsäkringar) ska förstärkas.

• Frankrike vill underlätta samkörning av flygbolagens passagerarregister i EU.

• Ett speciellt ministerium för terroroffer ska upprättas (liksom det länge funnits ett liknande för krigsveteraner).

• Skolbarn och lärare ska utbildas i livräddande gester och åtgärder vid terrorattack.

Visa merDölj

I dag hänger en medalj från inrikesministeriet på väggen ovanför teveapparaten där Mohamed tittar på fotbollsmatcher, hans passion i livet.

– Jag älskar fotboll. Att få se på matcherna var det bästa med att vara arenavärd. Men i dag? En kompis försökte ta med mig på en match. Det gick inte så bra, förklarar Mohamed.

Han vågade inte gå in på arenan innan folksamlingen blivit tunnare. Väl på läktaren kunde han inte fokusera på matchen. Han tittade i stället på människorna runtomkring.

– Varför är den mannen ensam? Okej, nu hälsar han på någon. Och han där? Vad har han i ryggsäcken? Det gick bara inte. Efter en stund ljög jag för min kompis och sade att jag måste hem till min dotter, berättar Mohamed.

Mohamed visar upp medaljen från inrikesministeriet, som han fick efter att ha överlevet attacken. Foto: Kristofer Sandberg

 

Varken för sin gamla mamma eller för sina två döttrar, 8 och 6 år gamla, har tvåbarnspappan Mohamed förmått att berätta vad som hände honom den där novemberkvällen.

– Flickorna är för små ännu. De frågar ibland vad det är för bulor jag har på kroppen eller vad det är för medalj som hänger på väggen. Jag säger att jag blivit tacklad under match och att medaljen är en fotbollsmedalj, säger han.

Ändå hävdar han att han är optimist. En dag ska han må bra, kunna sova och prata ut med sina döttrar om vad som hände. Den dagen skulle han också vilja arbeta med att få fängslade jihadister på andra tankar, lära dem vad Allahs kärleksbudskap verkligen går ut på.

– Annars kommer de att komma ut om trettio, fyrtio år och börja om igen, säger han.