Foto: Kristofer Sandberg

Rädslan i förorterna där terrorn gror

Tio år har gått sedan kravallerna spred sig i Paris. Geos Mats Larsson och Kristofer Sandberg rapporterar från förorterna som blivit till växthus för terrorister. ”Vi har fortsatt glida utför, säger lokalpolitikern Malek Boutih.

I kategorierna Världskonflikter ochVärldspolitik

BOBIGNY.

Det genomfördes i förrgår nya räder mot misstänkta terrorister på många ställen i Frankrike.

Flera av platserna känns så bekanta: Paris-förorter med namn som Bobigny, Drancy, Montreuil.

Det var här svåra kravaller utbröt för exakt tio år sedan.

Problemen finns i allra högsta grad kvar och har på sätt och vis förvärrats.

I dag producerar Paris ”banlieus” terrorister.

  • Geo besöker Parisförorten Bobigny tio år efter 2005-kravallerna och möter bland andra Siabou Diallo, till vänster. Foto: Kristofer Sandberg
  • Ali Koutei jobbar i en butik i Bobigny, en av Parisförorten där kravaller utbröt för tio år sedan och där det nu genomförts räder mot misstänkta terrorister efter dåden i fredags. Foto: Kristofer Sandberg
Helskärm

Allt fler namn på självmordsbombarna i Paris börjar bli kända. En av dem var Samy Amimour, en av de tre som genomförde massakern på konserthallen Bataclan, det värsta blodbadet denna ohyggliga fredagsafton.

Många vittnen har berättat att flera av terroristerna talade perfekt franska. Samy Amimour var en av dem. Han var ju född här i landet.

Han föddes den 15 oktober 1987 i Paris-förorten Drancy. Flera medlemmar av hans familj greps natten mot måndagen i Bobigny, som ligger i närheten.

Så han var omgiven av sina landsmän i fredags. Ändå gick han runt och mördade unga, levnadsglada parisare. En efter en. Siktade och sköt.

Men det kommer inte som någon chock för Frankrike att flera av terroristerna var födda här. Eller att de växte upp i någon av Paris förorter, de så kallade ”banlieus”.

”Jag älskar Frankrike, men jag fruktar också att detta ska missuppfattas och att alla muslimer nu får skulden.”

Frankrike har tvingats lära känna flera av dem tidigare. Som Amedy Coulibaly, han som tog gisslan på en judisk livsmedelsbutik ett par dagar efter attacken mot Charlie Hebdo i januari i år.

Den förste namngivne terroristen för fredagens attack, Omar Ismail Mostefai, växte upp i en förort i södra Paris, Courcouronne. Som i så många av förorterna bor där många franska muslimer, fransmän vars föräldrar – eller oftare farföräldrar invandrade från forna franska kolonier i Nordafrika. Ja, Algeriet var ju inte ens formellt koloni, det sågs som en del av Frankrike.

Och i platser som Bobigny ökar nu fruktan:

– Det är klart att vi är rädda, säger fembarnsmamman Sonia Khouja, 43 i centrala Bobigny.

Vi är omgivna av betong och höghus. Paris charm känns långt borta.

– Vi är rädda för terroristerna. Det dödades även muslimer i fredags. Jag älskar Frankrike, men jag fruktar också att detta ska missuppfattas och att alla muslimer nu får skulden.

Minst 129 människor dog när torroristerna slog till mot Paris i fredags. Foto: Thibault Camus

De förortsnamn som nu förekommer i nyhetsrapporteringen är bara alltför bekanta. Det var här som svåra oroligheter bröt ut i oktober 2005.

Under loppet av några veckor sattes 9 000 bilar i brand, när unga förortsbor visade sitt raseri mot polisen och ett samhälle de menar vänt dem ryggen.

Frankrikes dåvarande president Nicolas Sarkozy införde undantagstillstånd för första gången sedan kriget i Algeriet nästan ett halvt sekel tidigare.

Det har gått lite drygt tio år sedan kravallerna. Och nu råder åter undantagstillstånd i landet. Ett undantagstillstånd utfärdat efter ett terrordåd genomfört delvis av förortens barn.

Det är ett förödande betyg över utvecklingen i Frankrike och förorterna under det decennium som gått.

– Vi har fortsatt glida utför, och nått en punkt då förorterna producerar terrorister, säger Malek Boutih, socialistisk lokalpolitiker i södra Paris till BBC.

– För tio år sedan var det personer som brände bilar och startade kravaller. I dag är det terrorister.

”Jag vill inte se ghetton i republiken, inte ghetton för de fattiga, inte ghetton för de rika.”

François Hollande lovade under valkampen 2012 att han – till skillnad från sin företrädare Nicolas Sarkozy – på allvar skulle ta itu med situationen och levnadsförhållandena i de franska förorterna.

– Jag vill inte se ghetton i republiken, inte ghetton för de fattiga, inte ghetton för de rika, sa han bland annat.

Hollande besökte en av förorterna i oktober lagom till tioårsdagen. Han påstod då:

– Det finns inga fler ghetton i republiken.

Han bemöttes på det sätt han förtjänade. Med burop. För det var förstås inte sant. En ung man frågade honom:

– När ska saker och ting någonsin förändras här?

Något egentligt svar fick han inte. Nej, då hade premiärminister Manuel Valls en antagligen korrektare beskrivning när han efter terrordåden i januari sa att det råder en ”territoriell, social och etnisk apartheid” i Frankrike.

Han kunde ha tillagt politisk också. När Frankrike senast höll parlamentsval 2012 så valdes nio icke-vita ledamöter in i parlamentet. Där finns 577 platser.

Och då var 2012 ändå ett stort steg framåt. Den icke-vita andelen ökade med åtta ledamöter.

  • Geo möter Nasira Kantash i Bobigny. Många parisförorter har blivit en plantskola för terrorister, menar socialistiska lokalpolitikern Malek Boutih. Foto: Kristofer Sandberg
  • "Vi är rädda för terroristerna", säger Sonia Khouja, till höger, som Geo möter i Parisförorten Bobigny, här tillsammans med Nasira Kantash som också bor i förorten. Foto: Kristofer Sandberg
Helskärm

Ingenstans är denna separation tydligare än här i Paris. För det finns ett andra Paris som just inga turister besöker, ja som få parisare som bor innanför ringvägen – Périférique  sätter sin fot i.

Detta andra Paris är inte avlägset. Inte alls. Ta pendeltåget från Gare du Nord mot flygplatsen Charles de Gaulle och du är där på 20 minuter.

De kallas ”banlieus” på franska. Många av dessa ”banlieus” rymmer inom sig en ”cité”, ett veritabelt betongghetto, oftast byggt på 1960- och 1970-talet i brutalistisk Le Courbusier-stil.

Flera byggdes från början för arbetare som fyllde fabrikerna i utkanten av Paris. Men franska arbetare flyttade med åren ut, och invandrare från kolonierna flyttade in. Där har de ofta sedan stannat i nu ett par generationer.

– Jag är född och uppvuxen i Frankrike. Men jag blir stoppad av polisen ett tiotal gånger per år, bara på grund av mitt utseende, säger Abdel Karim, 23 när vi träffas i Bobigny.

Han bär keps och svart skägg. Han är en djupt troende muslim och vill av den anledningen inte ställa upp på bild. Och han fruktar också för vad attackerna ska leda till.

– Det kommer bara att öka stigmatiseringen av oss muslimer. Vi har alltid setts med misstro här.

Eller som Thomas Guenole – författare till boken ”Do Banlieu youth eat children?” uttrycker det för BBC:

– När du växer upp i en banlieu möter du diskriminering på tre sätt: När du söker ett jobb, när de ser din hemadress, när de ser ditt ansikte.

”När kravallerna bröt ut för tio år sedan ansågs det mest handla om sociala och ekonomiska faktorer. Religion spelade ingen större roll.”

Det är inte sant att ingenting hänt sedan 2005. Det har satsats över 400 miljarder kronor på ansiktslyftningar och förbättringar. De värsta betongmonstren har rivits, nya lägenheter har byggt, även i Bobigny.

Men sociala och ekonomiska faktorer talar sitt eget språk. Genomsnittinkomsten i ”banlieus” är 56 procent lägre än den nationella nivån, ungdomsarbetslösheten är upp till 50 procent, tre av fem barn som växer upp där kommer från hushåll som ligger under den franska fattigdomsgränsen.

När fransmän nyligen fick svara på vilka ord de tänker på när de hör ”banlieus” blev svaren: ”dåligt”, ”farligt”, ”delat samhälle”.

När kravallerna bröt ut för tio år sedan ansågs det mest handla om sociala och ekonomiska faktorer. Religion spelade ingen större roll.

Men debatten i Frankrike har ändrats sedan dess. Och en liten, liten, men farlig minoritet av de unga vänder sig i dag helt från det franska samhället och lockas av IS förföriska budskap om kalifatets återupprättande.

”När de blir jihadister så omvandlas det förakt de tycker sig möta hos andra. Folk börjar bli rädda för dem i stället.”

Andra radikaliseras i de franska fängelserna. Det finns 64 000 interner, 60 procent av dem är muslimer, uppskattar sociologen Farhad Khosrokhavar, Frankrikes ledande expert på jihadism bakom murarna. Detta i ett land där cirka 8 procent av befolkningen är muslimer.

– Genom jihadism, så ”föds fångarna på nytt”, säger Khosrokhavar till New Yorker.

– När de blir jihadister så omvandlas det förakt de tycker sig möta hos andra. Folk börjar bli rädda för dem i stället. När de väl släpps ut reser på invigningsresa till Mellanöstern.

– De börjar känna att de hör hemma någon annanstans, i det islamiska samhället, och inte i det franska samhället.

  • Invånare i en Parisförort i området Clichy-Sous-Bois passerar skalet av en sönderbränd bil i en vandring för fred 2005. Det har nu gått tio år sedan de våldsamma kravallerna drabbade förorterna runt Paris. Sedan dess har områdena på olika sätt utvecklats till plantskolor för terrorister. Foto: Christophe Ena/AP
  • Brandmän kämpar för att få stopp på elden i bilar som satts i brand under upploppen utanför Paris 2005. Foto: Getty
Helskärm

Frankrike är det land i Västeuropa som har störst problem med medborgare som lockats ner till Syrien. Av de cirka 3 000 som tros ha rest dit, kommer nästan 1 500 från Frankrike. Och minst 200 har återvänt.

Mycket tyder på att några av de inblandade i fredagens terrordåd var just sådana. Omar Ismail Mostefai – en av de tre i Bataclan – tros exempelvis ha varit i Syrien 2013.

– Omar var svag. Han hade dåliga vänner och hamnade i problem för det, men det var inget riktigt allvarligt, säger hans vän Hafiz Ouzi till the Times.

– Han snattade en del från butiker, men det gör ju alla här.

Omar Ismail Mostefai, 29, var småkriminell, men hade aldrig suttit i fängelse. Han radikaliserades på annat vis. Kanske i en moské, troligare via nätet och bekanta.

Men det utanförskap som många unga fransmän av nordafrikansk härkomst känner är egentligen inget nytt. Varningssignalerna har funnits där länge.

 

Fouad Ben Ahmed, 39, är socialarbetare med hopp om att bli politiker, och bor i förorten Bundy i norra Paris. Efter terrorattacken i januari skrev han ett öppet brev till president Hollande med rubriken ”Alla delvis ansvariga, men inte skyldiga”.

Han beskrev arbetslösheten, diskrimineringen, hopplösheten, känslan av utanförskap.

Och han påminde om en händelse i oktober 2001, bara några veckor efter terrorattacken den 11 september mot USA.

Frankrike skulle spela fotboll mot Algeriet, den första landskampen sedan Algeriets självständighet 1962. Men den fick avbrytas. Fans av nordafrikanskt ursprung från förorterna buade när Marseillaisen spelades och rusade in på plan. Många skrek ”bin Ladin, bin Ladin”.

Så här skrev Ben Ahmed i sitt brev:

”Problemet fanns framför våra ögon, men vi valde att stigmatisera, att stöta bort den andra sidan. Vi borde ha ställt frågan. Vad är fel? Vad är problemet?”

”Jag fruktar att vi muslimer i framtiden kommer att behandlas som judarna under andra världskriget. De kommer att sätta oss i koncentrationsläger.”

Historikern Georges Bensoussan är redaktör för en bok som kom ut efter kravallerna 2005. En bok med titeln: ”Republikens förlorade territorier”.

Boken publicerades på nytt lagom till tioårsdagen. Bensoussan hade intervjuat många på nytt, och resultatet är nedslående, illavarslande:

– Det var slående hur många av de personer jag nyligen talade med som använde ordet ”inbördeskrig”. De skulle ha skrattat åt det för tio år sedan, men nu var de beredda att använda det, säger han till BBC.

– Jag talar om poliser, om sjukvårdspersonal, lokala politiker, personer från förorterna. Det finns en känsla av att två grupper formas, sida vid sida, som betraktar varandra med fientlighet. Det är en känsla som många har.

Abdel Karim lever med den känslan, men inbördeskrig tror han inte på. Hans framtidsvision är dock nog så mörk:

– Jag fruktar att vi muslimer i framtiden kommer att behandlas som judarna under andra världskriget. De kommer att sätta oss i koncentrationsläger.

Reporter Mats Larsson och fotograf Kristofer Sandberg på plats i Bobigny tio år efter upploppen i Paris.