Magda Gad: Jag mötte livet i döden

Hon åkte till ebolans Liberia för att under flera månader se människor dö, men det hon mötte var livet

Jag kan inte berätta historien om ebola utan att berätta om mig själv.

Mitt möte med ebolaviruset börjar en tidig novemberdag i djungeln i västra Liberia. Platsen heter Tubmanburg. På en gräsyta mellan de gröna bergen och den röda jorden har bambupålar stuckits ner i form av ett rektangulärt staket. En korrugerad plåtbit fungerar som dörr.

Sjuksköterskan Mardea går först. Hennes steg är korta och bestämda. När hon kommer fram till dörren böjer hon ner nacken och ber en bön, sedan sparkar hon upp den glänsande plåten med den stövelklädda högerfoten.

Jag går efter. Det prasslar när jag rör mig. Morgonsolen kastar sin hetta från himlen, svetten rinner innanför den vita dräkten och det är svårt att se. Det svider av salten från min egen kropp och klorinet som hänger i luften. Glasögonen skapar ett tunnelseende och jag vågar inte riktigt vrida på huvudet för att titta åt sidorna – jag är rädd för att huvan ska dras med och blotta en glipa hud.

Framför oss finns en tältbyggnad med olika rum åtskilda av grå presenning. I rummet längst till vänster ligger en kvinna på en brun galonmadrass. Hon heter Loba och är död. Hennes händer har formats som fågelfötter när de stelnat. Utanför på två plaststolar sitter hennes lillebror och lillasyster. De gråter inte, deras ansiktsrörelser har fastnat i skräck.

”I rummet längst till höger möter jag en syn som jag kommer bära med mig till graven”

Det lukter lik, diarré och kommunalt badhus. Munskyddet fylls av min egen transpiration, det känns som att jag andas under vatten och jag får hindra mig själv från att slita bort det som ska rädda mig.

I rummet längst till höger möter jag en syn som jag kommer bära med mig till graven. På en ensam brits ligger 23-åriga Korto på rygg med benen uppdragna. Hon har bara ett tunt snöre runt midjan. Torr hud smiter om skelettet. Gråten rinner över ansiktet som är gropigt som ett kranium.

Ingen av personalen torkar tårarna. Inte ens med dubbla handskar.

Sköterskan Mardea vågar inte hålla vänsterhanden som stöd ovanför det smala armvecket där droppnålen ska in, istället trycker hon in nålen med högerhanden och väjer undan. Ett nålstick eller blodstänk kan innebära slutet för Mardea.

För Korto är det redan slut. Hon väntar bara på det. På att pulsen ska sluta slå. Blicken spärras upp i panik och tycks vädja: ”Hjälp mig, jag dör hjälp mig!” Ingen kan hjälpa Korto. När Mardea lämnar rummet står jag kvar. Jag står ett par meter från döden. Från världens dödligaste virus, små maskar som kryper ut på huden när köttet kallnar. Det räcker att få i sig en virusmask för att bli smittad.

Mina glasögon har immat igen och jag känner mig lika omänsklig som jag måste se ut. Tanken finns där. Att jag borde gå fram och trösta Korto. Torka tårarna.

Jag överväger en sista gång: Ska jag gå fram eller ska jag gå ut?

Jag gör som alla andra.

Jag går ut.

  • Ett lik med blodrester runt munnen har hittats på en gata i centrala Monrovia. För att undvika stigmatiseringen som följer med ebola säger de anhöriga i stället att mannen, 25-årige Klon Betty, blev förgiftad. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
  • Trebarnsmamman Korto Korkula, 23, ligger och torkar ihjäl på ebolaklinikien i Tubmanburg. Ingen torkar hennes tårar, inte ens med dubbla handskar. Innan hon dör faller hon på sidan i fosterställning, som om hon försöker krama sig själv. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
  • "Allt har sin tid. Det finns en tid för allt som sker under himlen. En tid för födelse, en tid för död. En tid för att plantera, en tid att rycka upp. En tid att riva ner, en tid att bygga upp. En tid att gråta, en tid att le", säger Korto Korkulas pappa när dottern begravs i en liksäck i djungeln i Tubmanburg. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
  • Trots miljarder i bistånd och influgna experter från hela världen var det liberianerna själva som gjorde det farligaste jobbet i kampen mot ebola. Här gör sig ett begravningsteam redo för att gå in och hämta ebolalik på kliniken i Tubmanburg, västra Liberia. "Jag är lärare, men när epidemin bröt ut stängde skolorna. Nu gör jag det här. Jag gillar det inte, men jag gör det för mitt land", säger Dio Williams, 23. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
  • Runt 70 procent av dem som smittats med ebola tros ha gjort det i samband med begravningar. Att som anhörig göra den döda kroppen fin är väldigt viktigt. I Liberia tror många att anden inte får ro annars och att den även kan hemsöka efterlevande. Under epidemin var det väldigt få som fick gå till en begravningsbyrå och anordna en traditionell begravning. Liken brändes eller stoppades snabbt ner i jorden i extratäta liksäckar. Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
Helskärm

 

Nästa morgon är Korto död. Hon ligger på sidan i fosterställning, som om hon har försökt krama sig själv.

En annan patient, David, som kom in i går och orkade sitta upp men fick ett krampanfall och slog bakhuvudet i betongen och började tugga fradga, har också lämnat livet. Han ligger på mage i sitt eget blod. Blod som han har spytt upp. Det är blod utsmetat flera meter bort på golvet.

Scenerna är som hämtade från en apokalyps. I den regniga solnedgången har en man kommit gåendes med sin hustru över axlarna, blod har runnit över dem från hennes mun, när han inte orkat längre har han övertygat en motorcyklist att skjutsa dem. När ambulansen äntligen kunnat ta sig fram genom lera och skyfall för att köra henne till djungelkliniken är det för sent.

Maken har varit kvar hela natten. Han slänger sig på marken och vrålar:

– Min fru! Min vackra fru! De sa att om jag tar hit henne så ska de behandla henne! De ljög! De gjorde ingenting!

Mardea är arg och trött. Hon sitter i gräset utanför bambustaketet med hopskrynklad haka och ett ilsket veck mellan ögonbrynen. Orden flyger ut ur munnen på henne som patronhylsor från en automatkarbin:

– Du ser hur jag mår! Jag sover inte på grund av de här patienterna! Jag riskerar mitt liv och jag får inte betalt! Jag gör det här för att mitt hjärta är hos patienterna. Det kan bli jag som ligger där inne nästa gång.

85 PROCENT ÄR ARBETSLÖSA

Liberia har 4,4 miljoner invånare. Huvudstaden Monrovia har 1,1 miljon invånare på 13 kvadratkilometer. (Monrovia är därmed mer än 613 gånger så tätbefolkat som Stockholm.)

Medellivslängden är 57 år.

BNP är 2 321 kronor per person och år. (Motsvarande siffra för Sverige är 452 351 kronor.)

Antalet läkare i landet var före ebola-epidemin 120 varav 70 var utlänningar anställda av internationella organisationer. Många läkare har dött i ebola.

Under krigsåren hamnade de flesta invånare utanför den moderna ekonomin. Utanför den lilla statliga sektorn finns nästan inga arbeten och arbetslösheten har in på 2 000-talet legat på cirka 85 procent.

Ett stort antal liberianer är hänvisade till jordbruk för eget behov eller till den informella ekonomin: svartabörshandel, narkotikahandel och prostitution.

80 procent lever under existensminimum.

11 procent av barnen dör före 5 års ålder.

59 procent är läs- och skrivkunniga.

40 procent av barnen går i skola.

En majoritet av liberianerna är kristna, men många håller samtidigt fast vid traditionella naturreligioner med tro på häxor och onda andar.

FN-styrkan UNMIL är på plats sedan 2003 med runt 7 500 mannar till en kostnad av drygt 9 miljoner kronor per dag.

Visa merDölj

Hon sliter åt sig en tetra pak med vätskeersättning och börjar dricka den lika häftigt som hon pratar.

– Vi har inte fått betalt på fyra månader! Jag vet att regeringen har fått massa pengar. Jag vet inte vad de gör med pengarna! De kanske stoppar dem på sina egna konton. De har inte sina familjer här. Deras barn går i skolor utomlands!

Mardea slänger i väg den tomma dryckeskartongen och börjar plocka fram skyddskläder till sig själv och sina kolleger – hon sorterar allt i perfekta högar.

– Åk hem till ditt land och berätta! Berätta vart alla miljarder tar vägen! fräser hon åt mig.

 

Liberias anti-korruptionskommitté LACC har anklagat landets regering för korruption av ebolapengar, det finns bland annat misstankar om att bilar som köpts för att bekämpa ebola körs runt av lokala politiker.

Sveriges skattebetalare har via Sida skänkt över en halv miljard kronor till de drabbade länderna, varav Liberia fått mest.

När jag i november, på plats från infernot i Tubmanburg, kontaktar svenska nyhetstidningar möts jag av ”nej tack”. Ingen är intresserad av någon rapportering.

Något annat rullar i nyhetsflödet vid den här tiden. Marknaden för ebolaoffer är mättad.

”Även vi journalister blev skrämda av det vi såg kablas ut i medierna”

Det blev den efter att en amerikan insjuknade i början av oktober, och världsmedierna översvämmades av larm som att 1,4 miljoner människor kunde komma att avlida i ”vår tids digerdöd”. Turister såg bilder på döda afrikaner och hjälparbetare klädda i något som liknade rymddräkter och avbokade resor till allt från Kenya till Sydafrika, trots att Kenya inte haft ett enda ebolafall och Sydafrika ligger lika långt från ebolans frontlinje som södra Sverige.

WHO larmades redan i mars 2014, men agerade inte förrän i juli på grund av oro för att störa handeln i regionen. Och när man väl agerade skickade man personal som inget visste om ebola. Först i oktober sattes hjälpen in på bred front.

Då hade närmare 4 000 västafrikaner dött.

Och en amerikan.

Den cyniska kan göra matematiken.

 

Även vi journalister blev skrämda av materialet som kablades ut i medierna. Väldigt få åkte till de drabbade platserna, ännu färre såg vad som verkligen utspelade sig bakom klinikernas väggar.

Jag hade inte alls tänkt åka till något ebolaland. Jag ville åka till ett krig i en annan del av Afrika, men fick höra i förbigående hur ebolaöverlevare och barn som blivit föräldralösa stigmatiserades. I samma stund bestämde jag mig – jag skulle åka till Liberia. Den plats som då var värst utsatt av epidemin.

LANDET GRUNDADES AV SLAVAR

Liberia är Afrikas äldsta republik. Staten grundades 1847 av frigivna amerikanska slavar. Ordet Liberia kommer från liberty som betyder frihet.

De tidigare slavarna som skeppades tillbaka till Afrika koloniserade landet, som redan hade en befolkning, och skapade en stat som i mycket efterliknande USA. Trots att de och deras ättlingar bara utgjorde ett par procent av invånarna kom de att utgöra en överklass med monopol på den politiska makten ända fram till 1980.

Därefter har brutala kuppregimer, där militärjuntor bestående av ursprungliga etniska grupper tagit makten, och två inbördeskrig (1989-1996 och 1999-2003) med etnisk rensning, drogade barnsoldater, kannibalism och över en kvarts miljon dödsoffer lagt landet i ruiner och förött ekonomin, som baserats på export av rågummi, virke och järnmalm.

Det uppbyggnadsarbete som pågått sedan krigsslutet 2003 har nu till stora delar raserats av ebola-epidemin – företag har sparkat folk, barnen har inte gått i skola, matpriserna är instabila.

Två allmänna presidentval har hållits efter krigen. Båda har vunnits av Harvard-ekonomen Ellen Johnson-Sirleaf (2005 -) som är den första kvinnliga presidenten i Afrika. Hon är ledare för Unity Party, ett liberalt centerparti, och fick 2011 Nobels fredspris för sitt fokus på kvinnofrågor i fredsarbete.

Omfattande brister inom rättsväsende och säkerhetssektor samt otillräckliga ansträngningar att ta itu med officiell korruption fortsätter att underminera utveckling och mänskliga rättigheter i Liberia.

Visa merDölj

Jag har tidigare skrivit om stigmatisering av hiv-positiva och såg parallellerna till hiv/aids-utbrottet på 1980-talet. Det blev min drivkraft. Att berätta. Att försöka hindra att samma misstag gjordes om igen.

Men det hjälpte inte mot rädslan som skar i mig när jag låg vaken på nätterna före avresan: Ska jag dö nu? Ska jag dö ensam i ett isoleringsrum? Ska min kropp sprutas med klorin? Ska jag inte få hålla dem jag älskar i handen en sista gång innan jag begravs i en extratät liksäck?

En fridfull morgon när jag var på landet i Dalarna tittade jag på fotografier som var tagna inne i en ebolaklinik. Min blick fastnade vid ett barn som låg i en säng bredvid sin döda mamma. I det barnets ögon hittade jag svaret på alla frågor: Vad var min rädsla jämfört med det barnets rädsla? Vad var jag beredd att riskera för att få ut ett sådant barns historia?

Jag insåg att även om det skulle sluta med min död så var det ett pris jag var beredd att betala.

Och 18 dagar skulle jag väl ändå överleva vid ebolans frontlinje?

Inte visste jag då att de dagarna skulle bli till månader.

 

Jag landar en mörk kväll i skiftet mellan oktober och november i Liberias huvudstad Monrovia, med den enda flighten som fortfarande går in i landet. Utanför flygplanet på den varma asfalten väntar amerikanska soldater i ökenkängor. De radar upp alla passagerare på en linje. Innan vi släpps in i terminalen får vi i tur och ordning tvätta händerna i klorinlösning och ställa upp oss för temperaturtagning.

När jag ska hoppa in i bilen som hämtar mig drar jag ner tröjärmen över handen innan jag tar i dörrhandtaget. Väl på plats i baksätet gnider jag mig ända upp till armbågarna med handsprit.

”Hennes mamma, pappa och storasyster har dött i ebola och hon har blivit ensam kvar som familjeförsörjare”

Bilen körs av en representant från en internationell barnrättsorganisation. Det är som i alla katastrofer – hjälporganisationer vill att journalister skriver om deras arbete så att de kan samla in pengar.

Den här gången skriver jag ingenting om deras arbete. För att jag inte ser något sådant på plats.

I Tubmanburg tar organisationen mig till en 16-årig flicka som heter Miatta. Hon sitter i ett betongrum på en trasig madrass på golvet. Hon är hålögd och har blåmärken på armarna. Runt fötterna har hon fyra yngre barn, tre syskon och en egen son, som hon inte verkar veta vad hon ska göra med. Hennes mamma, pappa och storasyster har dött i ebola och hon har blivit ensam kvar som familjeförsörjare – utan inkomst och möjlighet att betala mat eller hyra. Jag frågar barnrättsorganisationen vad de gör för Miatta och får svaret:

– Ingenting. Vårt hjälpprogram för barn som blivit föräldralösa har inte kommit i gång ännu.

De har då haft ett halvår på sig.

 

I Monrovia är situationen för barnen som blivit ensamma kvar ännu värre. Precis som i Sverige är den urbana miljön hårdare än i landsorterna.

Längs med stadens få asfalterade vägarna byggs i slutet av 2014 jättelika ebolakliniker. USA, Kina och Kuba har kommit på plats, även personal från svenska MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap). Problemet är att de kliniker som redan finns, och drivs av Läkare utan gränser, står halvtomma.

ÖVER 16 000 BARN HAR BLIVIT FÖRÄLDRALÖSA

Världen har drabbats av minst 23 ebola-epidemier. De två första upptäcktes i Kongo och Uganda 1976.

Det finns tre olika stammar av ebola som kan drabba människan. Dödligheten är upp till 90 procent beroende på stam – det dödligaste viruset i världen.

Ebola-epidemin i Västafrika startade december 2013 i Guinea. I mars 2014 larmades WHO, som valde att inte agera förrän två månader senare.

I maj 2014 upptäcktes de första fallen i Liberia och Sierra Leone, i juli i Nigeria, i augusti i Senegal, i september i USA, i oktober i Spanien och Mali.

Epidemin har krävt fler än 11 000 människoliv.

Över 16 000 barn har blivit föräldralösa.

En tredjedel av överlevarna drabbas av följdsjukdomar som blindhet, dövhet, ledvärk, ångest och sömnstörningar.

Hade WHO reagerat våren 2014 hade spridningen kunnat stoppas och tusentals liv räddats. Under tidigare epidemier har dödssiffror runt 400 räknats som höga.

En parallell epidemi i Kongo 2014 stoppades direkt, av lokal personal med tidigare erfarenhet av ebola, med resultat att enbart 66 smittades och 49 dog.

Visa merDölj

Resurser saknas inte längre i form av sängplatser, utan av information och vårdmöjligheter ute i byar, transporter för sjuka och psykosocialt stöd.

Insatsen ligger hela tiden ett steg efter epidemin.

I förorterna liknar situationen den vid krig, med dålig tillgång på mat och traumatiserade överlevare.

Genom en liberiansk frivilligarbetare hittar jag Gloria, 6 år, i ett ruckligt skjul i ett slumområde.

– Dom blev sjuka och dog, viskar hon.

Jag undrar vilka och hon räknar upp dem. Sin mamma, pappa, mormor och fem av hennes syskon. Alla dog på två veckor. Hon har haft ebola själv också men överlevt.

Nu vill hon dö.

Hon upprepar det om och om igen:

– Jag vill också dö. Jag vill dö! Jag vill bara dö!

Det är två dagar kvar tills jag ska åka hem. Hur lämnar man en sexårig flicka som sitter och skriker att hon vill dö? Som är utfryst av grannarna, som inte kallas för sitt namn utan för den sjukdom hon har haft.

Det är mitt jobb. Att lämna barn som vill dö, att åka hem och skriva om dem. Att inte ingripa.

Den här dagen bestämmer jag mig för att inte göra mitt jobb.

Den här dagen bestämmer jag mig för att försöka rädda ett barn.

 

I början av december landar jag i Monrovia för andra gången. Militärerna, klorintvätten och febertagningen skrämmer mig inte längre.

Under den korta tid som jag varit hemma i Sverige har jag sett till att Gloria, och även tiotalet andra föräldralösa barn i hennes omgivning, har fått hjälp. Genom en insamling via Facebook och lokala frivilligarbetare har skjulet renoverats, mat, kläder och hygienartiklar har köpts in.

Gloria möter mig utanför det som nu liknar ett hus. Hela områdets barn är på plats – i och med att Gloria har fått stöd har grannarnas utfrysning vänts till nyfikenhet.

– Jag mår bra nu! skrattar hon och far runt på gården.

Efter några veckor börjar Gloria kalla mig mamma. Jag, en snart 40-årig barnlös utrikeskorrespondent, får genom tiden på plats, tiden som blir månader, inte bara en dotter – en dörr öppnas också till livet i Liberia.

En dörr som man inte kan få upp under en kortare reportageresa.

  • Tillbaka i Liberia: Magda Gad med sexåriga Gloria, och de andra föräldralösa barnen. Foto: PRIVAT
  • Magda Gad under tiden i Liberia kring Ebola-utbrottet. Foto: PRIVAT
Helskärm

Bakom den dörren hittar jag svaren till varför ebolaviruset kunde spridas okontrollerat. Sedan inbördeskrigets slut 2003 har sjukvården och infrastrukturen inte byggts upp. Korruption, fattigdom och en svag stat har hindrat utvecklingen. När ebolaviruset fick fäste fanns inget skydd – folket var inte vana vid att söka vård, vård som fanns var bristfällig, även om man ville söka vård fanns inga ambulanser att ringa, ibland fanns en ambulans men ingen väg, folk som träffat sjuka i otillgängliga områden var svåra att spåra, det gick inte att hålla hygienen på grund av avsaknad av rent vatten och latriner.

Omvärldens sena agerande skapade samma problem som vid en skogsbrand – när brandmännen väl kom fram hade branden blivit större och de utskickade mannarna räckte inte till.

Till slut gick liberianerna själva man ur huse, informerade i sina grannskap och ändrade sitt beteende.

”Det är till hoppet jag åker tillbaka, till livet”

Bakom den dörren får jag också upp ögonen för människorna som aldrig drabbats av ebola – det vill säga över 99 procent av Liberia befolkning.

Många av dessa människor kämpar på med andra fattigdomsproblem – missbruk, prostitution och sjukdomar som diarré, malaria och tuberkulos.

Men mitt i allt finns också en tid som lunkar på utan den stress som finns i Sverige, ett värde som ligger långt bortom yta och gamla traditioner för hur man tar hand om sorg och förluster.

 

I dag är Liberia ebolafritt. Djungelkliniken i Tubmanburg står kvar som ett minnesmärke. De enkla korsen som är nedstuckna i gravarna i skogen påminner om dem som blev pinnar i statistiken.

Men det är inte döden jag åker tillbaka till denna gång, när jag återigen sätter mig på planet till Monrovia.

Det är till barnen, till Gloria, till dem som kämpar på varje dag trots att de förlorat så mycket.

Det är till hoppet jag åker tillbaka.

Till livet.