Barnen på flykt från IS: ”Vi lämnade allting”

Expressens Magda Gad möter barnen från Mosul: ”De sköt mot oss”

KHASIR. De har knappt med sig något. Kläderna de har på kroppen och sina barn. Elvaåriga Sarah berättar hur det var under striderna: – Jag var mycket rädd. De sköt mot oss – Daesh.

De har lämnat sina hem.

Vissa har gått i flera dagar.

Sarah har på sig en röd långärmad tröja.

Hon säger att hon vill berätta något. Hennes tunna rygg är lika rak som rösten.

En elvaåring som vill berätta något för omvärlden:

– Vi gick och det var skjutningar runt om oss. De sköt mot oss – Daesh – och när vi kom därifrån så såg soldaterna oss, och tog oss ut ur bilarna. Och vi viftade med vita flaggor.

Nu har Sarah och hennes familj tagit sig till flyktinglägret i Khasir, strax utanför Mosul.

 

”När vi gick sköt Daesh mot oss. Jag var mycket rädd”, berättar Sarah, 11, om hur hon flydde från det belägrade Mosul med sin familj medan de blev beskjutna av IS-män. Foto: Magda Gad

Det är ett litet läger.

Tältplatser är bara förberedda för tio procent av de flyktingar som beräknas komma.

Familjen kunde fly eftersom irakiska armén gick in och stred mot IS i deras stadsdel i östra Mosul.

”Jag var mycket rädd.”

Under striderna var Sarahs föräldrar vakna dygnet runt.

– Pappa och mamma sov inte, bara småbarnen.

De sov inte på grund av ljudet. Skottlossningarna och granaterna. De var rädda för att något skulle hända barnen.

Jag frågar Sarah om hon också var rädd.

– Ja, jag var mycket rädd.

Bredvid Sarah står en pojke och gråter. Han gnider händerna mot varandra och tittar åt alla håll med uppspärrad blick och gråter.

En annan pojke, som är lite äldre, gräver ett dike runt det tält som hans familj just har flyttat in i, för att det inte ska bli blött i tältet när det regnar. Han hugger med spaden, noggrant så att diket blir lika djupt och brett längs alla sidor.

Mellan två tält ramlar en flicka. Hon orkar inte gå längre. Hennes syster lyfter upp henne ur leran, svänger runt henne och får henne att skratta. Systern är inte är mer än några år gammal.

Andra barn leker under rinnande vatten. De skruvar fascinerade på och av kranarna och låter vattnet skölja av ökensmutsen från sina kroppar. Det som sitter inne i dem är svårare att skölja av.

Vattenkranen blir en välkommen leksak för några av barnen i lägret. Foto: Magda Gad

Rahme, som är elva år och klädd i en vitrosa spetsblus, tittar blygt ner. Det är bara några dagar sedan hon levde under IS. Hon tittar ner och säger:

– De kom in till våra hem och körde ut oss från våra hem. Och de sa ”täck er”.

”De tog min faster.”

Flickorna och kvinnorna var tvungna enligt lag att ha niqab, som täckte hela ansiktet. Även händerna skulle täckas, med handskar.

Annars blev man piskad.

Eller försvann.

– Islamiska staten, Daesh, de tog min faster.

Fastern bar inte niqab.

Rahme vet inte vad som hände med henne.

– De kom till oss och frågade vår pappa: ”Varför går du inte till moskén?”

 

”De kom och körde ut oss från våra hem. Och de sa ’täck er’.” Rahme, 11, minns hur IS-män kom till deras hem i Mosul. Flickor som inte täcker sig med niqab hotas av piskstraff. Foto: Magda Gad

Barnen står nära varandra. Lägger armarna om varandra. En del av dem har fått böcker och pennor som de håller hårt i.

Inne i ett tält sover en bebis på rygg med napp i munnen. Familjen som håller på att flytta in där har en smal madrass och några kartonger med förnödenheter som de fått av irakiska Röda korset.

Pojken på pappans axel orkar inte fokusera blicken. Foto: Magda Gad

Andra barn har somnat i sina pappors armar. En hänger över sin pappas axel och är vaken men orkar inte fokusera blicken, utan tittar bara rakt ut i luften med tomma ögon.

Många av de äldre männen är bekymrade. De sitter på marken och diskuterar. De har alla samma bekymmer:

– Folkmiliserna tog våra får. Vi fick inte ta med oss våra får. Fåren dör. De har inte fått mat och vatten.

”Maten räcker inte till”

Utan fåren kan de inte försörja sina familjer. Det är så de alltid har levt: sålt ett eller två får på marknaden och använt pengarna för att försörja familjerna.

Nu har de inget kvar att leva på och vet inte hur de ska ge mat till sina barn.

Maten som kommer till lägret räcker inte till alla.

En ung man som har fått en tältplats längst bort är förtvivlad:

– Jag och min familj hinner aldrig få mat för de som bor närmast grinden där maten delas ut tar den först.

Ute ur Mosul. ”Barnen står nära varandra. Lägger armarna om varandra. En del av dem har fått böcker och pennor som de håller hårt i.” Foto: Magda Gad

Utanför lägret kommer det hela tiden nya bussar.

Bussar fullastade med flyktingar. Flera av dem måste bäras ut, vissa skjutsas i rullstol.

”Vi lämnade allt”

Irakiska armésoldater visiterar och förhör alla innan de släpps in i lägret, för att försäkra sig om att ingen är IS.

En man som har flytt från nyligen befriade al-Hamndanyia rycker tag i sin skjorta och intygar:

– Vi lämnade allt och kom. Ärligt talat kom vi bara i våra kläder.

Jag undrar vad han saknar mest från tiden före kriget.

Vad han saknar mest från en vanlig vardag.

Han förstår inte vad jag menar.

Alla linjer i hans ansikte rynkas till en enda oförstående grimas.

Till slut, när det går upp för honom att jag pratar om fred, svarar han kort:

– Det kommer jag inte ihåg.

Tjugotvååriga Asil bakar bröd på en het sten. Hon vänder med snabba fingrar på det platta brödet när det blivit gräddat på ena sidan. När även andra sidan är gräddad slänger hon på en ny ogräddad.

”Hur ska det bli när vintern kommer?”

Det ryker och doftar som på ett bageri.

Jag undrar varför hon och hennes familj valde att lämna sitt hem.

– På grund av Daesh. Beskjutningen över oss.

En soldat går förbi i sina kängor och lägger med ihopdragen panna märke till barnens fötter – nakna fötter i öppna sandaler.

– Hur ska det bli för dem när vintern kommer? Snart kommer det vara nollgradigt här på nätterna, funderar han högt för sig själv innan han fortsätter bort bland de vita tälten.

Det är många som oroar sig för hur det ska gå för barnen när vintern kommer. Foto: Magda Gad

Tältområdet är omgärdat av galler.

Vid en del av gallret, nära en dörr, står två män och sticker in sina händer genom metallhålen. De håller varandras händer genom gallret.

När den man som står utanför blir insläppt springer han fram till den andra mannen, kastar sig i hans famn och grinar.

Det är två bröder som inte har sett varandra på över två år.

Asil, som bakar bröd, tycker att det tack gode Gud är bättre här i lägret än det var i hennes bostadsområde.

Men för framtiden önskar hon sig bara en sak.

En enda sak önskar hon för sig själv och sina barn.

– Vi vill återvända hem. Inget annat. Vara trygga.

Runt Mosul fortsätter striderna.

Irakiska trupper blir omringade och attackerade av allt från granater till bilbomber.

IS håller civila som mänskliga sköldar och använder deras bostäder som sina stridspositioner.

Det är bara några få mil hem till Asil.

En väldigt lång väg, till ett hem som hon inte ens vet om det finns kvar.