Kvinnorna lever som slavar och hoppar från balkonger i desperation

Libanons 250 000 gästarbetande hembiträden lever under slavliknande förhållande i det fördolda. Här är några av deras berättelser. ”Min arbetsgivare försöker ha sex med mig hela tiden, jag försöker hålla mig undan”, säger Raquel.

I kategorin Världshälsa

BEIRUT.

Lyn jobbade med att städa upp använda kondomer.

Afiya sov på golvet och var inlåst i lägenheten i fem månader.

Jaslene flydde för att hon var rädd att bli gravid med sin arbetsgivare.

De kom till Libanon för att jobba som hembiträden. Nu är de fast i en skuggvärld för kvinnliga gästarbetare, där balkongen ofta är den enda vägen ut.

Och där ett fängelse i ett underjordiskt parkeringshus väntar på den som flyr.

 


Hon hänger från balkongen
på fjärde våningen. Ingen vet varför hon gör det. Några filmar med sina mobiler. Några skriker det högsta de kan, som om de snart kommer att få se döden. Papperslösa gästarbetare har börjat lämna platsen, för snart kommer nog polisen hit.

Det går snabbt att falla från fjärde våningen. Det tar bara två sekunder. Louis är beredd hela tiden, han vill vara under kvinnan när hon tappar greppet och slår mot gatan.

Han har fortfarande ingen känsel i ena halvan av kroppen när ett Whatsapp-meddelande plingar till i mobilen tre veckor senare.

LIBANONS HEMBITRÄDEN

Utöver Libanons befolkning på fyra miljoner finns runt 250 000 utländska hembiträden. Majoriteten är kvinnor från Filippinerna, Etiopien, Sri Lanka, Bangladesh, Kenya, Indonesien och Nepal.


Tillsammans fyller de luckorna i det libanesiska samhällssystemet. De tar hand om barn, äldre och sjuka. De städar, lagar mat och bor i alla typer av libanesiska familjer utom de allra fattigaste.


Hushållsarbete räknas inte som ett jobb och täcks inte av landets arbetslagstiftning. De kvinnliga hembiträdenas villkor bestäms istället av hushållen själva och av privata hembiträdesagenturer.


Enligt en rapport från 2008 av Human Rights Watch dog i snitt ett hembiträde i veckan till följd av självmord eller av fall från balkong.


Källa: ILO, Human rights watch

Visa merDölj

Det är balkongkvinnans pojkvän som har fått tag i Louis nummer. På bilden han skickar sitter hon med gipsat ben på en träbänk i Kamerun. Pojkvännen skriver att hon skickades till ett fängelse innan hon deporterades hem, utan sjukvård.

– Hon var en runaway, hon hade brutit mot sitt arbetskontrakt, säger Louis Nebeli.

Han tänker ofta på hur han såg en man röra sig inne i lägenheten innan kvinnan tappade greppet. Som om allt började med att hon hotade med att hoppa om mannen kom närmare. Men ingen frågade Louis vad han såg den där eftermiddagen. Kvinnan i lägenheten var ett utländskt hembiträde och då görs ingen vanlig polisutredning.

KAFALA-SYSTEMET

Utländska hembiträden i Libanon är en del av Kafala, som är många gulf- och mellanösternländers system för att ta emot gästarbetare.

 

Kafala betyder sponsorskap. För att få arbets- och uppehållstillstånd krävs att en arbetsköpare, en "sponsor", tar på sig ansvaret för gästarbetarens vistelse i landet. Sponsorn ska stå för boende, mat och sjukvård.


I gengäld är gästarbetarens uppehållstillstånd knutet till arbetskontraktet. Lämnar man sin arbetsgivare, befinner man sig illegalt i landet och kan inte få utresevisum. Det är inte heller tillåtet att byta jobb, sluta eller lämna landet utan arbetsgivarens tillstånd.

Visa merDölj

Det är samma dag som Grace flyttade ut från den andra 90-sängen i rummet. Jaslene sätter mobilen på laddning i ett av bilbatterierna och det blixtrar till.

– Grace är i bergen och jobbar i ett hus i en vecka, sedan kommer hon hit igen. Hon har tur, hon jobbar lite hos en rik bög från Kuwait som är här på semester.

Skynken hänger för fönstren, ingen får se in. När elen går blir det därför helt mörkt i lägenheten.

De tre bilbatterierna som står på golvet fungerar som en backup, men Jaslene har också fixat hit dem för att få en billigare elräkning. Nu sitter hon på sängen med en blå kudde i knät.

– Den första natten så kom min arbetsgivare in i mitt rum. Han försökte komma nära mig, men jag gick ut på balkongen och grät och frågade om det var så här det skulle vara i Libanon. Så jag har som en fobi för att vara i någons hus igen.

”Jag har hört att det libanesiska fängelset för filippinskor är som i helvetet”

Sekunden efter Jaslene lyckades leta reda på sitt pass och ta sig ut ur lägenheten blev hon olaglig i Libanon. Nu är allt stort. Att gå ut och köpa kyckling, att ladda på pengar på mobilen. Jaslene måste hålla utkik, lyssna, efter sådana som vill fånga henne. För ett tag sedan satt hon och hennes libanesiske pojkvän och spelade kort hemma hos en kompis. Då kom män i uniformer in i lägenheten och kollade allas papper. Jaslene blev indragen i bilen utanför huset. Genom bakrutan såg hon sin pojkvän ringa ett samtal, sedan såg hon 200 dollar sträckas fram till männen, och bildörren öppnades igen.

– Jag har hört att det libanesiska fängelset för filippinskor är som i helvetet, säger Jaslene.

Jaslenes mamma och barn vill ha hem henne till Filippinerna. ”Jag säger att om jag kunde så skulle gå till Filippinerna.” Foto: Victor Malmcrona

Ibland ringer en libanes och ger Jaslene ett städjobb i en lägenhet. Men det räcker inte för att räcka undan pengar till den skuld på 400 dollar som hon hittills är skyldig staten för de två år som hon levt utan arbetsgivare. Innan dess kan hon inte lämna landet.

”Min mamma säger alltid jalla, kom tillbaka hem. Mina barn också, fast de känner knappt igen mig längre. Jag säger att om jag kunde så skulle jag gå till Filippinerna”

Sedan tar hon upp en pappersservett ur en likadan förpackning som står på nästan varje bord i Libanon. Hon börjar gråta och trycker servetten mot ögonen.

– Innan var allt ändå normalt och jag hade papper, men nu går det inte. Men det är okej. Det är mitt liv nu. Jag är en människa, jag vet hur man blir kär. Jag är inget djur som kan jobba hela dagen och bära in olika saker i tv-rummet och städa. Nu sover jag när jag vill, jag kan vila. Jag får ta en Panadol om jag blir sjuk.

 

En av dagarna är Grace tillbaka i lägenheten igen. Hon gör en gryta och pratar om filmen Titanic.”De älskar varandra, men kan inte få varandra. Jag tycker om sådana filmer.” Foto: Victor Malmcrona

Borstar, necessärer och en croissant-förpackning. Låten ”Listen” av Beyoncé spelas på en telefon. En fläkt som vrider sig fram och tillbaka. En naken toalettstol i en förort uppkallad efter en rondell. En lägenhet för hembiträden som rymt och som inte har någon annan stans i världen att ta vägen.

Fyra kvinnor bor i lägenheten, två bara i korta perioder åt gången. Ett rum i lägenheten kostar 250 dollar, ungefär 2000 kronor. ”Det är alltid dyrare om man inte har papper och inte är libanes, säger Jaslene. Hon tror att hyresvärden betalar myndigheterna för att de inte ska komma in och kolla papper.” Foto: Victor Malmcrona

 

I en ort med en supermarket, järnaffär och ett nybyggt gym är dörren är låst utifrån. Rose wifi-uppkoppling har stängts av.

Hennes dator har tagits från henne. Hennes arbetsgivare har gått ut för att inaktivera hennes sim-kort. Men Rose har kvar telefonen. Hon ringer sin agentur i Libanon.

– Gör som din madam säger, annars blir du den som får lida, säger agenten.

Rose tvååriga kontrakt tar slut i juni, men hennes arbetsgivare säger att hon måste stanna kvar och jobba hela sommaren. Det var när Rose tog upp det som blev hon inspärrad i huset med air condition, klinkergolv en golden retriever.

”Hon säger att om jag rymmer ska hon se till att jag får ruttna i fängelset”

– Min madam säger att om jag fortsätter bråka ska hon se till att hon måste stanna här ännu längre. Hon säger att om jag rymmer ska hon se till att jag får ruttna i fängelset. Och jag vet inte var mina papper är, inte ens mitt pass. Jag är fast här nu.

En dag senare skriver Rose ett sista meddelande på Facebook. Hon har gått med på att stanna till augusti. Till dess kommer hon inte att få ledigt på söndagar som hon brukade, och hon kommer inte få ha mobil eller internet.

Även om Rose tycker att hennes arbetsgivare gör fel, tänker hon att hon har det bättre än många andra hembiträden i Libanon. Hon känner lojalitet med personen som hon bott hos i två år och vill inte att allt ska avslutas med bråk.

– Det är bara några månader och sen kommer allt det här vara över. Nu måste jag säga hej då.

 

En man på gatan i Dora pekar uppåt och skrattar: ”Ser ni alla kablar som hänger ovanför gatorna här? Det är för att fånga upp alla hembiträden som kastar sig ut från balkongerna.” Foto: Victor Malmcrona.

 

Beirutförorten Dora är uppkallad efter rondellen med en bemannad pansarvagn i mitten. För två veckor sedan stod Rose utanför sin arbetsgivares hus och sa:

– Det finns ingen som kan höra dig här. Det finns ingen som ser till att ”you guys are ok?”.

Nu är hon en av de hembiträden som inte får gå ut, men innan dess brukade hon spendera sin lediga söndag i närheten av rondellen. Dels eftersom det är billigt här, dels eftersom det är här som Beiruts hembiträden hänger.

Mobilaffärer, klädstänger med tajts och neonfärgade plagg. Stekheta gator med sopor, 20 minuters bilfärd från Beiruts nöjeskvarter och den stenlagda strandpromenaden med höga palmer.

Söndagen innan Rose blev inspärrad försökte en man i smala glasögon och en piké som det stod Porsche på, köpa sex av henne och hennes kompis. Så är det i Dora. Män cruisar och försöker plocka upp tjejer som inte ser libanesiska ut och ta med dem i sin bil eller till något rum i närheten.

Om man går runt här tillräckligt länge syns mönstren. När man hör sirener är det många som hajar till eller springer. Är man långsam med att säga att man inte letar efter ett frilansande hembiträde, kommer någon undra om man har något städjobb att ge en, vilket som helst. Och när man pratar om livet i de libanesiska hemmen blir ögon och röster nästan alltid allvarliga.

 

Söndag betyder veckans lediga dag för de hembiträden som får gå ut. Många står i kön till Western Union för att skicka hem pengar. En av dem säger: ”Jag har alltid uniform hemma. Det har de flesta. Den är svart och vit och i ett plastigt material, och så får jag inte ha smycken. Men jag kom inte hit till Libanon för att vara social, jag kom hit för att jobba.” Foto: Victor Malmcrona

 

Vid lunchtid på helgerna låstes dörren till Lyns rum från utsidan. Det var då som tvåplanslägenheten i utkanten av Beirut förvandlades till en dröm för sexköpare. Lyn brukade sätta på filippinsk musik för att stänga ute stönen från andra sidan dörren. Mellan låtarna hörde hon ändå allt.

”Jag har som en känsla av att jag inte kan fortsätta med mitt liv förrän jag får träffa min familj igen”

När arbetsgivaren och hans kompisar var klara för dagen var det mörkt ute. Då fick Lyn komma ut igen och arbetsdagen började. Kondomer, mat och tomma förpackningar låg spridda över lägenheten. Lyn städade och bytte lakan i de olika rummen. Sedan tvättade hon och lagade mat till sin arbetsgivare.

Lyn har Mayon-vulkanen i Filippinerna som profilbild på Facebook. Det är sju år sedan hon var där nu, i hembyn hos föräldrarna och de tre syskon som hon kom hit för att skicka hem pengar till. Foto: Victor Malmcrona

Nu tittar Lyn rakt in i väggen.

– Jag har som en känsla av att jag inte kan fortsätta med mitt liv förrän jag får träffa min familj igen.

När hon åkte till Beirut kände hon sig pirrig och förväntansfull. Kanske som en svensk kvinna på väg till en au pair-familj. Men det blev inte som Lyn hade tänkt sig. Hon rymde från sin arbetsgivare, levde gömd i bergen i sex år med en man från Syrien, fick barn. Nu sitter hon inlåst med sin dotter hos en hjälporganisation som samarbetar med polisen. Lyn undrar hur hon ska få ett nytt pass och kunna betala skulden till den libanesiska staten som nu är uppe i 1400 dollar.

– Jag förstår inte ens hur jag hamnade här. Av alla ställen?

Sedan säger organisationen att besökstiden är slut.

Hjälporganisationen säger att de har vissa säkerhetsregler. På boendet får Lyn varken gå ut eller använda mobilen förutom på vissa tider. I ett av rummen på boendet sitter några kvinnor på plaststolar och kollar på filmen The Specialist. Foto: Victor Malmcrona

Nadeesha har aldrig träffat sin hembiträdesagentur. Hon slussades i bil mellan två hem i Beirut från dagen hon blev hämtad på flygplatsen av sin arbetsgivare. Varannan vecka sov hon i ett rum stort som en garderob och städade ett hus uppe i bergen, varannan vecka var hon hos en familj inne i Beirut.

”De sa att om jag fick pengar, kunde jag inte komma med dem in då?”

I stan låstes dörren från utsidan, men känslan i bergen var värst. Där brukade trädgårdsarbetare i husen runtomkring ropa saker till henne på ett främmande språk.

– De ville locka in mig i husen där. De sa att om jag fick pengar, kunde jag inte komma med dem in då?

De flesta hembiträden bär uniform i hemmet: ”De vill att deras hembiträden ska se fina ut och det är mer hygieniskt, de betalar ju för att de ska komma hit”, säger en ägare av en maid shop. Foto: Victor Malmcrona

 

I bergen kände sig Nadeesha rädd hela tiden. Den äldre mannen som jobbade med att bära in vatten till huset försökte ofta tränga sig in i hennes rum. En dag när hon slog honom i huvudet med en av vattenflaskorna slutade han försöka.

Nadeesha är 24 år, men ser ut som 15. Förutom trädgårdsarbetarna och vattenleverantören, ville också arbetsgivaren komma in i Nadeeshas rum. Han sa att han hade haft en sexuell relation med det förra hembiträdet från Sri Lanka.

– Han sa att det var han som betalade min lön, säger Nadeesha.

I ett år kördes Nadeeshas i bil mellan bergen och lägenheten inne i stan. När hon hade sönder en stor spegel i huset fick hon inte lön på två månader. Hon städade, tvättade och lagade mat som hon själv aldrig fick äta av.

”Hon är rädd dygnet runt för att bli fångad”

En dag, när arbetsgivaren förlorade henne ur sikte, flyttade Nadeesha in i samma rum som en tjej hon pratat med en gång på ett internetkafé. Men passet är fortfarande kvar hos en av arbetsgivarna. Familjen vill ha 1000 dollar för att ge tillbaka det. Nadeesha säger att hon inte vet vem som skulle kunna hjälpa henne med att komma hem igen.

En äldre kvinna från Sri Lanka pekar på henne och säger snabbt:

– Hon är sjuk. Hon har utvecklat en depression. Hon är rädd dygnet runt för att bli fångad.

 

I Libanon finns runt 500 registrerade agenturer för hembiträden. Hembiträdesagenturerna har namn som Best Services, Maidz och Golden Line. Deras jobb är att slussa kvinnor från länder i Asien och Afrika till vanliga libanesiska hem. Foto: Victor Malmcrona

 

På alla jobb finns ett system. Skrivna och oskrivna regler om när man får ta rast och hur sent man kan komma tillbaka från den. Rutiner kring vem man ska maila om vad, och vems dörr man ska knacka på om lönen inte kommit in vid slutet av månaden.

På vissa arbetsplatser är systemen luddigare. Allt är en fråga. Om vilka kolleger man ska undvika att se i ögonen, och om lönen kommer att sträckas över i slutet av månaden.

På ställen där ingen ser, är systemen överallt och ingenstans. Många av Libanons hembiträden har ingen fritid. De får inte gå ut över huvud taget. Ett tvåårigt arbetskontrakt tar två år av deras liv.

 

En agentur för hembiträden annonserar på Facebook:

”Wanted: House maids. All nationalities to work in Lebanon. Send us a message with your qualifications thx”.

En rekryterare i Nigeria svarar:

”Can supply you from Nigeria, inbox me as soon as possible”.

AGENTURERNA

 Månadslönen för hembiträden i Libanon ligger på 100 till 400 dollar (cirka 850 till 3300 SEK). Det är ofta mycket mer än en genomsnittlig månadslön i hemlandet.

 

 Priset som arbetsgivaren betalar för att hämta ett hembiträde ligger på 1200–4 500 dollar (10 000–37 500 SEK). Det ska täcka flygbiljett, visum och olika administrativa kostnader för agenterna i Libanon och i hemlandet. På denna summa tar även agenturen ut en vinst.

 

 Prislistan på landets agenturer ser ungefär likadan ut. Kvinnor från afrikanska länder, Bangladesh, Nepal och Sri Lanka är billigast. Sedan kommer filippinskorna, de är dubbelt så dyra och kostar runt 4000 dollar att hämta till Libanon för två års jobb, exklusive månadslön.

 

Om kvinnan rymmer eller inte lever upp till förväntningarna inom tre månader efter ankomst, ordnar hembiträdesagenturen ofta en ny person utan kostnad. Om kvinnan försvinner senare, är det istället arbetsgivaren som förlorar sina pengar.

 

Filippinerna och Etiopien är två av de länder som har förbjudit sina invånare att åka till Libanon för att jobba som hembiträden på grund av de dåliga arbetsvillkoren. Därför måste kvinnor slussas via andra länder för att få visum. Etiopiska kvinnor åker ofta genom Sudan, och filippinska kvinnor får flyga via Dubai eller Singapore. Libanon utfärdar ändå arbetsvisum till kvinnorna.

Visa merDölj

Kontoren finns överallt i Beirut. I gallerior med ett brett utbud av frozen yoghurt, bredvid gymkedjor och på vanliga kioskgator. I gallerior där lokalerna är dammiga och övergivna, men där några företag fortsätter hyra en bit golv. På andra våningen i ett lägenhetshus ligger Lala Services. Hit kan vem som helst gå in för att välja ett hembiträde. May Khalil sitter och bläddrar i en stor hög med cv:n.

– Jag vet inte var mina brokers hittar de här tjejerna. På caféer eller på gatan, tror jag.

Det är Mays agenter i Filippinerna och Etiopien som förser företaget med potentiella hembiträden, ofta från byar på landsbygden. Numera skickar de mest cv:n till henne via Whatsapp, eftersom det är gratis och går snabbt.

”Ni måste förstå att det här är mitt jobb. Om de rymmer, vem ger oss dollarna tillbaka då”

Två telefoner i färgglada skal vibrerar på skrivbordet medan May bläddrar bland helkroppsbilder på kvinnor. De är fotograferade rakt framifrån och ser allvarliga ut. Ofta med flammiga bakgrunder, som skolfoton.

 

 

Varje agentur får ta 150 kvinnor i månaden till Libanon. May Khalil äger en agentur och berättar att det har hänt att de betalar tjejernas biljett, men sedan står det ingen kvinna på flygplatsen. ”Det finns ingen som skyddar arbetsgivarna och oss”, säger hon.” Foto: Victor Malmcrona

– Den här. Singel från Etiopien. Hon är stark. Runt 2000 dollar att hämta. Sedan 150 dollar i månadslön.

May rekommenderar alla arbetsgivare att ta kvinnornas pass och inte låta de gå ut själva efter att de blivit hämtade på flygplatsen.

– Ni måste förstå att det här är mitt jobb. Om de rymmer, vem ger oss dollarna tillbaka då?

 

Många agenturer berättar hur rekryteringen nu sköts via Facebook, mail och Whatsapp. Det går snabbare och är billigare.

Någon kilometer österut, på åttonde våningen i Sodeco Building, trycker Hicham al-Borji play på ett klipp som en arbetsgivare precis har skickat till honom. I den brusiga videon gör två hembiträden i ordning frukost. Den ena kvinnan lyfter på förklädet och kissar i ett glas med orange dricka. Hon vet inte att en dold kamera är installerad på köksbänken.

– Se, hur de gör ett trevligt glas juice till sin mister. Ibland är det vi som är slavarna, säger Hicham al-Borji och skrattar.

 

Hicham al-Borji får konstant meddelanden på Whatsapp och har ett speciellt Facebook-konto där han har kontakt med kvinnor som kommit hit via hans agentur. ”Om ni skulle jobba med det här skulle ni hoppa från ett fönster efter några dagar. Jag har tusentals tjejer att ansvara för. Vad ska jag göra? Jag kan inte byta jobb.” Foto: Victor Malmcrona

 

Han är ordförande för SORAL, Libanons hembiträdesagenturers branschorganisation, och har själv ett eget företag i branschen, Lic 4 services.

– Lyssna. Jag respekterar den här industrin. Vi är inga snobbar. Vi bara måste ha några som fyller i de här hålen i vårt samhälle. Och tjejerna som kommer, de tjänar tio gånger bättre här än i sitt hemland.

Hicham al-Borji tror att han har kontakt med 2000 hembiträden och arbetsgivare i Libanon just nu. I receptionen finns hans golden girls. Passfotografier på filippinskor och etiopiskor upsatta i två separata rader på en anslagstavla – hans mest skötsamma hembiträden någonsin.

Försvinner kvinnan, försvinner de investerade pengarna. Därför liknar företagen som slussar kvinnor mellan de libanesiska hemmen och hemländerna varandra.

– Självklart får de inte gå ut själva, för då kan de rymma.

– Vad vill ni ha för en? 150 dollar i månaden för etiopiska. 300 för en filippinska, de kan engelska.

– Det finns inget som skyddar arbetsgivarna och oss. Många tjejer stjäl. Om man tar hit dem och tittar kan man hitta allt möjligt i deras väskor. Men de lägger det under kartong för att ingen ska se.

 

Kontraktet finns bara på arabiska. Längst ned i kontraktet finns en rad där det står att en notarie har informerat båda parter om innehållet, men många kvinnor säger att de inte har fått information om kontraktet på sitt språk. Foto: Victor Malmcrona

 

I år skulle Laura fått åka hem. Men hennes agent behövde henne till en annan familj.

– De ville att jag skulle skriva på ett nytt kontrakt på arabiska, fast jag inte pratar arabiska.

När Laura vägrade att skriva på låstes hon in i ett rum där det varken fanns fönster eller toalett. Lite bröd sköts in under dörren en gång om dagen. Hon satt en vecka i totalt mörker, sedan frågade agenten efter hennes signatur igen. Då skrev Laura på.

”De brukade kalla mig för hund, och sharmuta. Det betyder en tjej som ligger med många män”

Hennes nya kontrakt säger att hon inte kommer få åka hem till Kenya förrän 2018. Då är hennes dotter åtta år.

Laura vet inte riktigt var hon befann sig i den där veckan i mörkret, men hon tror att rummet tillhörde ett hostel i närheten av agenturen.

Afiya bar alltid en för stor, rosa uniform. Hon jobbade i en lägenhet där dörren alltid var låst utifrån.

– Tänk om huset skulle börja brinna? Det var sådant jag tänkte på.

Familjen hade ofta gäster, och då betydde det städning, tvättning och att förbereda olika maträtter från klockan sex på morgonen till fem på natten.

– Det fick inte synas att jag vilade. De brukade kalla mig för hund, och sharmuta. Det betyder en tjej som ligger med många män på arabiska.

ARBETSVILLKOREN

I ett standardkontrakt står det att hembiträden har rätt till en ledig dag i veckan, åtta timmars sömn, och bara får jobba i ett enda hushåll. Det står även att arbetsgivaren ska stå för mat och vatten.


Kvinnorna har rätt att bryta sitt kontrakt om de blir sexuellt och psykiskt trakasserade, om de behöver jobba i mer än ett hus och om de inte får betalt under mer än tre månader i sträck. Men kvinnorna vet ofta inte hur de ska anmäla, och har svårt att bevisa övergrepp.


Kontraktet som kvinnorna ser hos agenturen i Libanon ser ofta annorlunda ut än det som de skrev på i hemlandet, och i Libanon finns det bara tillgängligt på arabiska. Längst ned i kontraktet finns en rad där det står att en notarie har informerat båda parter om innehållet, men många kvinnor uppger att de inte har fått information om kontraktet på sitt språk.


Förra året fick det första hembiträdet någonsin rätt att få tillbaka sitt pass från arbetsgivaren. Domaren grundade det på att ett liv utan id-handlingar förnekade kvinnan sin rörelsefrihet, och dessutom sjukvård och grundläggande rättigheter i Libanon.

Visa merDölj

Afiya sov på golvet i ett utrymme innanför köket. Hon blev ofta slagen. När hon inte hade fått någon lön alls efter fem månader blev hon tillbakaskjutsad till agenturen. Det var den första gången hon var ute sedan hon kom till det nya landet. Genom bilrutan såg hon staden. Afiya hade tjänat noll kronor, men ingen förklarade varför det blev så.

 

Det finns nästan inga Google-bilder på staden Hermel, tio mil från den syriska gränsen. En bild visar de svarta skadorna på en gata efter en bilbomb riktad mot Hizbollah, en annan visar en känd stenpyramid. Staden vilar i ett gult ljus. I ett av husen i utkanten av staden bor 23-åriga Raquel. Hennes enda kontakt med omvärlden sker på Facebook och Whatsapp.

– Egentligen känner jag mig som en slav, skriver hon.

En “day off” är ett nytt uttryck för henne, eftersom hon jobbar söndag till söndag utan vila. Hon tänkte att allt skulle bli bra när hon kom till Libanon. Hon skulle tjäna pengar för att kunna få en bättre framtid när hon kom tillbaka till Kenya, men nu känner hon sig tom. Alla ben i hennes kropp värker, och hon säger att hon önskar att hon aldrig hade kommit hit.

En dag när hon var hon ensam hemma och kokade ris kom en av hennes arbetsgivares kollegor in genom bakdörren. Han låste dörrarna och frågade om hon var gift.

”Min arbetsgivare försöker ha sex med mig hela tiden”

Sedan visade han ett vapen innanför jackan och drog ner henne i sitt knä. Raquel lyckades slå sig ur hans grepp och springa ut i trädgården så att grannarna skulle kunna se om något hände.

– Min arbetsgivare försöker ha sex med mig hela tiden. Jag försöker hålla mig undan i huset så mycket jag kan. Jag hoppas att jag klarar mig från honom de sista fem månaderna jag har kvar på mitt kontrakt, skriver Raquel.

Arbetsgivarens kollega med vapnet är ofta bjuden på middag i huset.

I en annan del av Hermel bor Amara. Där hon jobbar finns det övervakningskameror i hela huset. Hon får inte använda telefonen. Hon skickar ett Whatsapp-meddelande från ett hörn där övervakningskamerorna inte ser henne.

– Hej. Jag hörde att ni skulle höra av er.

Sedan kommer inget mer meddelande.

 

Det som Beiruts hembiträden bara kallar för ”under bron” ligger tre hundra meter från General Securitys lokaler, säkerhetstjänsten som förnyar pass och som också ansvarar för att utfärda och kontrollera hembiträdens uppehållstillstånd i Libanon.

Många som passerar vägkorsningen i stadsdelen Adlieh är antagligen omedvetna om att motorleden är taket till ett helvete. Flera meter under marken några meter bort sitter hundratals fångar. Här ligger det underjordiska fängelset som Beiruts förrymda hembiträden kallar för ”under bron”. Foto: Victor Malmcrona

Bron är en upphöjd motorled med blåa räcken mitt i Beirut, och under den finns ett nerlagt underjordiskt parkeringshus som General Security har tagit över. De få bilder som finns av de gröna raderna som tidigare var parkeringsplatser ser smygfotade ut.

Kvinnor sitter tätt, tätt bakom galler. Runt om finns pelare med nummer på, sådana som folk använder för att hitta tillbaka till bilen, som i en thriller. Utanför cellerna står män med vapen och stora kängor.

 

I det nerlagda parkeringshuset sitter 700 personer, kanske fler. Det är okänt exakt hur många som sitter där eftersom nästan ingen får tillåtelse att besöka platsen. Anläggningen är tänkt att rymma 250 personer. Foto: Victor Malmcrona

 

Den underjordiska anläggningen är tänkt att vara ett förvar för kriminella och papperslösa gästarbetare innan de deporteras. Men många blir kvar i månader, vissa i över ett år. Egentligen är platsen ett fängelse. De förrymda hembiträdena som sitter här är anklagade för att inte ha papper, men ingen får en rättegång. Inget land vill betala snabbt för kvinnornas hembiljett, och ingen av kvinnorna har pengar.

”Jag är inte rädd för deportation. Jag är rädd för att hamna under bron”

Utländska kvinnor som flytt från sina arbetsgivare sover nu på smutsiga golv flera meter under marken och solen.

Rösterna på gatan om vad som pågår i parkeringshuset tystnar aldrig.

– Min kompis som hamnade där berättade att vakterna ibland tog ut tjejer och sa att de skulle hjälpa dem. Sedan blev de våldtagna.

– Jag är inte rädd för deportation. Jag är rädd för att hamna under bron.

 

Före detta fångar vittnar om smutsiga och överfulla celler med dålig luft och där de sover på tunna madrasser eller filtar direkt på betonggolvet. Det finns inget dagsljus och tillgång till rinnande vatten finns bara två gånger om dagen. Här kan man bli kvar i veckor, månader, ibland år. Foto: Caritas

 

En dag kommer ett meddelande från en kenyansk kvinna på Facebook:

– Jag demonstrerade utanför fängelset för en kompis som satt där, så jag blev intagen. Jag frågade vad jag blev arresterad för. Då bytte vakterna språk och började prata på arabiska om vad de skulle anklaga mig för. Jag förstår arabiska, och de planerade att hitta på att jag hade stulit. Jag fick ingen mat där, eftersom jag bara var arresterad, inte anklagad. Alla arresterade måste få mat från utsidan från folk som kommer och lämnar det. De kvinnor som inte har vänner som kommer kan i stället göra en deal med polisen och byta sex mot mat. Säger du nej har du ändå inget val. Vakterna slår folk på rumpan, rör hela tiden vid dina bröst eller privata delar. Jag lyckades argumentera mig ut därifrån efter tre dagar.

Ingen utom hon vet vad som hände de där dagarna under bron. Tillstånd att besöka anläggningen får i princip ingen. Det närmaste allmänheten kommer är en blå dörr insprängd i motorledens fästen. När anläggningen öppnade för sexton år sedan var den tänkt att rymma 250 personer. Ingen vet hur många som sitter där nu. Den senaste siffran var 700, kanske fler.

 

I Libanons huvudstad Beirut bor drygt två miljoner invånare. I hela landet finns 250 000 hembiträden. Foto: Victor Malmcrona

Det är en ny dag i Dora och nästan 40 grader ute. Jaslene i lägenheten på nedre botten har satt på fläkten. Hon tittar på bilder på sina barn på Facebook och börjar tröttna på att vara en daglönare i städbranschen. Ändå vill hon aldrig mer ha ett jobb som hembiträde eller försöka söka en ny arbetsgivare.

Hon är rädd för att någon skulle knacka på hennes dörr igen och vilja saker. Då tror hon att hon skulle kunna bli gravid, och då tänker hon att hon skulle bli mördad. Hon har hört en historia om en tjej från Filippinerna som blev gravid med sin arbetsgivare. Hon fick en spruta när hon sov och hon dog.

En Bollywood-film står på men Jaslene tittar inte på den. Hon håller på med sin telefon och säger att hon är trött, att hon inte ska gå ut idag heller.

– Jag ska bara vara här hemma, säger hon och tänder sin vattenpipa.

 

Jaslene tänder dagens tredje och sista vattenpipa i sitt rum. ”Min kompis har berättat att en timme vattenpipa är som 100 cigaretter. Det skulle betyda att jag röker 300 cigaretter om dagen”, säger hon. Foto: Victor Malmcrona

 

Jaslene är säker på att hennes hyresvärd betalar General Security för att de inte ska komma in i lägenheten och kolla papper. När det hörs ljud på gatan utanför ställer hon sig ändå alltid och lyssnar med kinden mot den tunna trädörren. För några veckor sedan gjordes en masskontroll av General Security i området. Jaslenes pojkvän såg hur flera bilar körde i väg med folk som saknade papper och ringde henne direkt.

– Vissa har jag inte sett till sedan dess. De kördes nog till fängelset under bron, säger Jaslene.

 

I rummet bredvid tar Reyla emot kunder. En ska färga håret i nyansen chestnut och en ska få pedikyr. Reyla kom till Libanon för tio månader sedan för att jobba på en frisörsalong, men när hon mötte sin agent i Beirut blev hon körd till ett vanligt hus.

– Jag bara skrek haram, haram och slutade aldrig banka på dörren till min madams rum. Jag vägrar jobba i ett hus. Jag har hört hur det är. Jag är frisör, inget hembiträde.

”Om polisen hade kommit in när man gör ett handjob så blir straffet ännu värre”

Då blev Reyla körd till en skönhetssalong där hon färgade hår och masserade kunders ryggar. Efter några dagar visade hennes arbetsgivare ett filmklipp på en kvinna som utför en ”massage with extra”. Om Reyla gjorde samma sak skulle hon få mer i lön. Reyla ville sluta, men agenturen krävde 5 000 dollar för att fixa en ny sponsor, så Reyla stack därifrån. Nu kräver agenturen 10 000 dollar för ett nytt arbetskontrakt.

Reyla gömmer sig också i lägenheten. I hennes kontrakt hemma i Filippinerna stod det att hon skulle jobba som frisör, men när hon kom hit blev hon körd till ett hushåll och en uniform sträcktes fram. Foto: Victor Malmcrona

– Tänk om polisen hade kommit in när man gör ett handjob, då hade jag blivit straffad. Agenturerna är värre än din sponsor, för de behöver pengar. Och de har aldrig samma ansikten. Du vet inte vem som är ägaren, och vem som är dealaren, säger Reyla.

Nu färgar hon hår och målar naglarna på bekanta för 1 000 libanesiska lire hemma i lägenheten i Dora.

”De kommer sätta mig i fängelset under bron. Och det värsta är om en polis gillar dig”

I en kalender har hon skrivit upp de bokade tiderna och vad hon kommer tjäna idag.

– De som kollar allas papper kallar vi bara för ”immigration”. Du är rädd för dem. Du kan inte sova, du är inte bekväm. På en minut kan de fånga dig. Du hinner inte förbereda dig. De kommer sätta mig i fängelset under bron. Och det värsta är om en polis gillar dig...

 

– Kan ni hjälpa mig? säger en man med tribaltatueringar som sitter svettig på en säng i ett hyreshus i närheten.

Ett sådant hus där det inte finns några lås på dörrarna och där folk bara kommer och går i olika rum och korridorer. Bredvid mannen på sängen ligger en fyra veckor gammal pojke, med fnasig hud på tårna.

– Jag kan inte jobba när jag är ensam med den här.

 

I ett slitet hyreshus utan lås på dörrarna sitter en man från Sri Lanka och hans en månad gamla son. Barnets mamma, hans fru, arbetade som hembiträde men försvann plötsligt, och nu vet han inte var hon är längre. Foto: Frida Rosengren

 

Han och barnets mamma gifte sig när de var unga i Sri Lanka och flyttade hit tillsammans, men nu är hon försvunnen sedan tre veckor tillbaka. Hon lade sonen på sängen och gick ut, sedan kom hon aldrig hem igen. Nu svarar hon inte i telefonen.

– Hon jobbade i ett hushåll, och jag jobbade på byggen. Jag vet inte varför hon försvann, hon hade mentala problem.

Han ska försöka gå till Sri Lankas ambassad snart igen, men den senaste gången han var där sa de att de ville deportera hem en tillräckligt stor grupp människor åt gången.

– Jag vet inte hur många, kanske flera hundra, säger mannen på sängen.

”Vi vill bara hem till Sri Lanka. Kanske är min fru där”, säger pappan till barnet. Han försöker skynda på processen hos Sri Lankas ambassad så att de kan få återvända hem men har hittills inte haft någon framgång. Foto: Frida Rosengren

 

I samma hus som mannen med bebisen går Caroline planlöst omkring med en yoghurtglass. Hon måste hålla sig borta fram till klockan 23 i kväll. Det är då som hennes kompis arbetsdag är slut, och hon säljer sex i dubbelsängen de delar. Ett ligg i Dora kostar 50 dollar, ungefär 400 svenska kronor. Efter fem gånger har du tjänat ihop till en månadshyra för ett rum i stadsdelen.

”Så du gör precis som han vill, sen kan han köra dig till fängelset under bron ändå”

 

– Ofta får du inte betalt som frilansande städare fast du ska få det, för vem skulle du rapportera till om du inte fick lön? Man säljer sig för att ha råd med hyran.

Sedan pekar hon ut genom ett fönster i trapphuset. Ett hotell ligger i närheten, där män brukar stämma träff med prostituerade via en chattsida. Ibland visar det sig att de är poliser.

– Det hände mina kompisar. De säger "antingen griper jag dig, eller så gör du som jag vill". Så du gör precis som han vill, sen kan han köra dig till fängelset under bron ändå, säger Caroline.

 

Carolines två döttrar hemma i Kenya är sex och två och ett halvt år gamla. Den yngsta var bara ett halvår när Caroline åkte för att jobba ihop pengar till barnens skolgång och mat. Men Caroline flydde sin arbetsgivare efter ett våldtäktsförsök. Nu lever hon gömd i en lägenhet och sover i samma säng som hennes prostituerade vän använder som arbetsplats om dagarna. Foto: Victor Malmcrona

 

Tidigare var hon hembiträde hos en kvinna som ville att hon skulle ligga med hennes bror. Caroline rymde en gång efter att han hållt fast henne mot golvet. Nu har hon gått längs med motorvägen i Dora två gånger. När hon har hoppat in i bilen har hon sagt att hon heter Nicola.

– Men jag kan inte, jag låtsas att jag bara vill ha skjuts, men jag ska kanske försöka en gång till.

Caroline funderar på att börja döva sig med alkohol för att klara av att börja sälja sex, men hon känner också att hennes värdighet då skulle försvinna helt. Hon är inte redo än. Bara de som är uppe vid motorvägen vet när.

– Ni borde inte ta taxi härifrån, de kommer lura er. Ta bussen, jag ska visa er hållplatsen...

 

Bilarna på bron med det blåa räcket i Adlieh dånar förbi.

Jaslene i lägenheten på nedre botten tar långsamma bloss på sin vattenpipa.

– Jag stod ofta på balkongen. Ja, lägenheten hos min arbetsgivare låg nära ett varuhus. När jag gick ut på balkongen såg jag hela parkeringen. Det var bra, jag såg någon gå ut ur varuhuset, någon gå in. Någon kom, någon åkte därifrån. Och jag såg havet. Jag tänkte att havet var som i Filippinerna. För så är det i Filippinerna, det är omgivet av havet. Men det är svårt för mig. Att åka tillbaka dit nu.

 

Fotnot: Alla kvinnor i texten heter egentligen något annat.

 

 

redaktionen@expressen.se


Texten är publicerad via ett samarbete med enheten för journalistik, medier och kommunikation, JMK, vid Stockholms universitet.