Foto: Anna-Karin Nilsson

Drömmen om ett nytt leende och en väg ut ur mörkret

De föddes med läppspalt i Ghana och nu längtar de efter operationen som ska förändra allt. Geo följer Grace, 5, och Cecilia, 40, på resan mot vad som, kanske, kommer att ge dem nya ansikten.

I kategorin Världshälsa

KOJOASHON/SUDI.

När Grace Lucho föddes tyckte folk att hennes föräldrar skulle göra som de hade hört att man gjorde med barn som såg ut som Grace.

Dränka henne i floden.

När Cecilia Ahorgalh hade fött sitt första barn blev hon lämnad på gatan. Hennes man orkade inte leva med en så ful kvinna längre.

Brottet: De föddes med trasig läpp i fel del av världen.

Expressens och Geos reporter Malin Roos och fotograf Anna-Karin Nilsson har följt Grace och Cecilia på en resa, mot kanske, ett nytt leende.

Berättelsen börjar i dag, och fortsätter här på Geo i morgon.

  • När Grace föddes blev hennes mamma förtvivlad. ”Hela släkten lade skulden på mig. De undrade hur jag kunde föra ett sånt barn in i familjen”, säger Comfort Alorwu som har fött tio barn men mist fyra vid födseln.
    Foto: Anna-Karin Nilsson
  • När Graces storasyster, som också föddes med läppspalt, skickades till skolan, blev hon bortjagad.
    Foto: Anna-Karin Nilsson
  • Homa Akhlaghi, volontär från Stockholm, tar tempen och kollar blodtrycket. Grace är rädd och gråter.
    Foto: Anna-Karin Nilsson
  • Hon väger bara fjorton kilo och ända sedan hon föddes har Grace haft svårt att få i sig mat. Hon kunde inte suga så mamma Comfort fick ge henne mjölk ur en kopp.
    Foto: Anna-Karin Nilsson
  • När Grace Lucho föddes fick hennes föräldrar rådet att döda flickan. Läppspalten sågs som en förbannelse över familjen. Fem år senare har hon aldrig varit utanför den egna tomten.
    Foto: Anna-Karin Nilsson
1 / 5Helskärm

DAG 1 – I MÖRKRET

Det röda dammet yr och fastnar på kläderna, på huden, överallt.

En hawker som försäljarna utmed vägen kallas, knackar på rutan och håller fram en uppsprättad grasscutter, en afrikansk jätteråtta, stor som en minigris.

– En delikatess i soppa, förklarar tolken Emmanuel. Vi avböjer.

Hålen i vägen är slukhål och sista biten är ingen väg alls, för där har det aldrig kört någon bil.

“När jag såg hennes ansikte blev jag förtvivlad, mitt hjärta krossades. Jag grät och frågade mig själv 'Varför? Varför jag?'”

Fjorton små hus i lera som blev tolv under sommarens regnskurar.

Det är här hon ska bo.

– Awkwaaba.

Välkommen. Vi är här för att träffa Grace Lucho, flickan som bara familjen och grannarna i byn, vet om, existerar.

Men Grace vill inte komma ut. Hon gråter, stretar emot, drar sig in i tolv kvadratmeter mörker, medan hennes mor drar ut, mot ljuset.

Lever ofta svårt utstötta av samhället

Var tredje minut föds ett barn med läpp-käk-gomspalt någonstans i världen. Det är cirka ett av 750 nyfödda barn.

En operation tar cirka 45 minuter och kostar i genomsnitt cirka 2 400 kronor.

I Sverige görs cirka 200 förstagångsoperationer av LKG-spalter, vid sex sjukhus, om året.

I utvecklingsländer får barnen ofta ingen hjälp alls och lever ofta svårt utstötta av samhället.

Barn med gomspalt har svårt att äta och tala. Många dör av undernäring som spädbarn eftersom de inte kan suga och därför inte kan amma.

Någon enskild orsak till spaltbildningen är inte känd. Sannolikt orsakas defekten av samverkan mellan multipla gener och omgivningsfaktorer. Även viss ärftlighet.

Visa mer

Hon är en glad unge egentligen säger föräldrarna, pappa Michael och mamma Comfort, men hon är rädd för främlingar och någon vit, ”obruni”, har hon aldrig träffat.

Flickan har aldrig varit utanför den egna tomten sedan den stjärnklara natt för fem år sedan då hon föddes.

– När jag såg hennes ansikte blev jag förtvivlad, mitt hjärta krossades. Jag grät och frågade mig själv ”Varför? Varför jag?” Mina släktingar lade skulden på mig, de undrade vad jag hade gjort och hur jag kunde föra ett sånt barn in i familjen, säger Comfort Alorwu.

”Ett sånt barn”.

Ett barn med läppspalt, eller harmynt som man sa förr, en deformation som tar ungefär 45 minuter att operera och som i vår del av världen görs direkt när bebisen är några månader.

Men här, i Ghana, i Västafrika lever människorna med trasiga läppar och gommar utanför samhället.

  • ”Jag vet inte varför jag föddes så”, säger Cecilia Ahorgalh, 40 år, som lämnades när maken inte orkade höra längre hur ful hans hustru var. Nu drömmer hon om att kunna gå till marknaden utan att folk ropar saker.
    Foto: Anna-Karin Nilsson
  • Det är tre år sedan Cecilia senast lämnade sitt hus och var i en folksamling. Hon orkar inte höra glåporden mer. ”De ropar, se på henne, vilken kvinna kan se ut så?”.
    Foto: Anna-Karin Nilsson
  • Cecilia Ahorgalh undersöks länge av de svenska volontärerna som ser ett extra komplicerat fall. ”Vad ni än gör så blir jag glad.”
    Foto: Anna-Karin Nilsson
  • Anna Fridman, tandläkare från Stockholm och volontär för organisationen Operation Smile, konstaterar att de två utskjutande tänderna måste tas bort för en operation.
    Foto: Anna-Karin Nilsson
1 / 4Helskärm

De går inte i skolan, de får inga jobb, de är dömda, gömda.

Comfort Alorwu svarar själv på frågan ”varför jag?”:

– Vi tror att det är en förbannelse över familjen, ett straff.

Graces farfar Sudi, byns äldste och hövding, som gifte sig med sex kvinnor och fick fyrtio barn, hade också ett ”sånt barn”, berättar hon.

Vart den flickan tog vägen vet ingen, eller om hon ens lever. På somliga håll i Ghana finns tron på häxor kvar och det behövs inte mycket för att en kvinna ska stämplas och fördrivas bort.

“Folk tyckte att vi skulle göra oss av med henne... men i vår stam dödar man inte sina egna barn.”

Comfort och Michael som har fött tio barn i det lilla huset men mist fyra vid födseln, fick rådet att döda Grace när hon föddes.

– Folk tyckte att vi skulle göra oss av med henne... men i vår stam dödar man inte sina egna barn. För oss betyder barn lycka och välsignelse och vi hade redan förlorat fyra, säger Graces pappa och pausar.

– Vi kunde inte göra det.

Hon har små pärlor runt handleden som hon snurrar, runt, runt och snart vågar Grace kika fram bakom mammas rygg.

Hon är en liten femåring, väger fjorton kilo bara. Comfort hade svårt att amma henne, hon fick använda en kopp och hälla i henne mjölken och fortfarande är det svårt för henne att äta.

– Hon klarar att svälja fast föda men om hon ska äta gröt eller soppa så åker det upp i näsan.

Men hon gillar att leka att hon lagar mat och hon sköter gärna elden tillsammans med sina syskon.

Grace hade en faster som föddes med läppspalt, vart hon blev av eller om hon ens lever, vet ingen i byn i dag. ”Vi vill att Grace ska få gå i skola och integreras i samhället”, säger föräldrarna. (Foto: Anna-Karin Nilsson)

Helst skulle de vilja att hon gick i skolan, den ligger bara fem minuter bort, men de vågar inte. Grace har en storasyster som föddes med läppspalt också och när hon skickades till skolan blev hon bortjagad.

– De slog henne och kastade sten, säger Michael. Vi är rädda att de ska göra samma sak med Grace.

– Vi har inte vågat ta ut henne alls sedan hon föddes. Vi vågar inte ens ta henne till sjukhus om hon blir sjuk, vi försöker att bota henne själva med örter här hemma.

Men inte ens i byn med tolv hus och femtio invånare är Grace skyddad.

– I bland om det uppstår något bråk med grannarna förolämpar de mig och skriker att mitt barn är onormalt. Det är klart att hon påverkas av allt hon får höra, säger mamma Comfort.

“En operation skulle innebära helt andra möjligheter för henne i livet. En man kan bli gift ändå, men en kvinna som ser ut så... tänk om hon inte blir gift.”

När storasyster fick sin läpp ihopsydd för nio år sedan tog de allt de ägde och hade, operationen kostade 300 ghananska cedi, ungefär 600 kronor. Men på den tiden hade pappa Michael jobb, det var innan de rika männen från huvudstaden köpte upp okrafälten för att bygga hus på.

Nu går han runt på gårdarna och försöker få arbete varje dag, men det är svårt med ”ett sånt barn”. Tänk om det smittar?!

– Människor vill inte hjälpa oss, det påverkar hela familjen. I bland hyr någon in mig för småjobb men vi lägger oss alltid hungriga.

Att betala en operation till Grace är helt chanslöst.

Nu hänger det på Gud, och på volontärerna som de har hört ska komma till Ghana.

– En operation skulle innebära helt andra möjligheter för henne i livet. En man kan bli gift ändå, men en kvinna som ser ut så... tänk om hon inte blir gift, säger Comfort Alorwu.

Cecilia Ahorgahl, 40, vid väggen till sitt hus. Det var tre år sedan hon senast lämnade sitt hus och var i en folksamling. (Foto: Anna-Karin Nilsson)

Det där vet Cecilia allt om.

Vår resa fortsätter bort från Guineabukten längs fälten av kakao och kassava, till en by utanför Torgorme.

Det är feststämning, en stor dag.

Hela familjen har tagit ledigt från arbetet med majsskörden, man ställer fram plaststolar och ropar på henne att komma ut.

Cecilia Ahorgalh är 40 år och drömmer om en egen business. Att sälja kläder eller ”petty-petty-things”, småsaker, på marknaden. Hon har två tänder som har vuxit ut som något som liknar betar.

Ändå är inte munnen det första som man slås av hos kvinnan, utan ögonen, sorgen i desamma.

“När vi skulle gifta oss frågade folk hur jag som såg så bra ut kunde välja en kvinna som hon. Hur kunde jag gifta mig någon som såg ut på det viset?”

– Jag har ingen aning om varför jag föddes så här. Jag har aldrig kunnat integrera i samhället eller ha några vänner. När jag var sju–åtta år var det värst. Det var då jag på riktigt blev medveten om hur jag såg ut, berättar Cecilia Ahorgalh och lyfter upp sin minsting i knäet.

– I hela mitt liv har människor förolämpat mig och min familj. De förföljer mig och ropar ”Titta på hennes mun, se hennes läpp”.

Vad ser du när du tittar dig i spegeln?

– Jag ser bara min läpp.

Men Patrick Akpaku såg något annat. När första maken hade lämnat Cecilia och deras dotter, träffade hon så småningom en ny man.

I dag har Patrick och Cecilia fem barn (20, 18, 12, 9 och 2 år) men när han för 19 år sen friade till kvinnan med munnen, vände familjen och vännerna honom ryggen.

– När vi skulle gifta oss frågade folk hur jag som såg så bra ut kunde välja en kvinna som hon. Hur kunde jag gifta mig någon som såg ut på det viset? Till och med mina älskade ifrågasatte mig, mina vänner och mi min familj.

Vad svarade du dem?

– Jag sa att det här är kvinnan jag älskar. Jag såg skönhet i henne precis som i andra kvinnor.

“Men så tar hon på sig sin finaste klänning och går i väg i sällskap med sin svägerska. Tyst, utan att vinka tillbaka, går Cecilia.”

Cecilia har sökt hjälp en gång förut, 2008 på sjukhuset i huvudstaden Accra. De gjorde undersökningar, fotograferade och förberedde för operation.

– Men när vi kom dit sa de att alla doktorer strejkade.

De berättar om grannen som hade hört på lokaradion om Operation Smile, en hjälporganisation som är i Ghana för att operera människor som aldrig annars skulle ha råd.

Hon tvekade. Att det skulle finnas andra som ”såg ut som hon”, lät för otroligt.

Dessutom var det tre år sedan hon var ute i en folksamling senast, och barnen har aldrig varit utan sin mamma.

Men så tar hon på sig sin finaste klänning och går i väg i sällskap med sin svägerska.

Tyst, utan att vinka tillbaka, går Cecilia.

  • Patienterna går igenom grundliga hälskontroller. Det är inte så roligt. Barnen, varav många aldrig varit utanför sina byar, är rädda och måste tröstas.
    Foto: Anna-Karin Nilsson
  • Ungefär 240 patienter kommer till hälsokontrollen. Så många kan volontärerna inte hjälpa. Ett flertal försvinner för att de är undernärda eller har infektioner som malaria.
    Foto: Anna-Karin Nilsson
  • Lilla Kwao Akuban, 4, stirrar förskräckt på läkaren när han undersöker hur det är ställt med läppspalten.
    Foto: Anna-Karin Nilsson
  • Gomspalt syns inte utanpå men är ett stort problem för barnen då de oftast inte har något tal alls.
    Foto: Anna-Karin Nilsson
1 / 4Helskärm

DAG 2 – ANKOMST

Klockan är fyra på eftermiddagen och trots att det är dan före dan kryllar det av folk.

Staden Ho inte långt från gränsen till Togo, bergigt och vackert, här bor ungefär hundra tusen människor och det är här det ska ske.

Vi möter upp Gunilla Lööf, till vardags narkossjuksköterska på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna. Nu är hon på plats i det som så småningom ska bli ett bibliotek men som än så länge bara är ett skal i betong, och som den närmaste veckan ska fungera som boende åt hundratals hoppfulla själar.

Efter femtontalet volontäruppdrag för Operation Smile över hela världen, ser hon snabbt vilka fall det handlar om.

– Gomspalt är de som inte pratar, säger Gunilla Lööf och tittar in i munnar, klämmer på armar.

“'Snälla, hjälp oss', säger en kvinna som inte kan vara äldre än tjugo, och sträcker fram sin pojke. Han har en missbildning som täcker hela ansiktet och är svårt undernärd.”

Hon vet att ett flertal kommer att försvinna för att de är undernärda. Barn med spalt har svårt att äta och många dör som spädbarn eftersom de inte kan amma.

Andra har tumörer, missbildningar eller sjukdomar som inte kommer att kunna opereras eller behandlas de här dagarna.

Vädjande blickar skär genom damm och kvalmig hetta.

– Snälla, hjälp oss, säger en kvinna som inte kan vara äldre än tjugo, och sträcker fram sin pojke. Han har en missbildning som täcker hela ansiktet och är svårt undernärd, som en fågelunge, fast han är elva månader.

– Han såg inte ut så när han föddes, hans tvillingbror är normal, hävdar mamman.

Gunilla Lööf vet, men säger till denna moder som till fembarnsmamman med en haka som aldrig slutar att växa, och som hon förstår inte heller kommer att kunna opereras.

– We will meet all the doctors tomorrow and then we'll know.

Tandläkare Anna Fridman, 45, från Stockholm diskuterar med Jenny Cajander och de andra hur de ska göra med Cecilias tänder. (Foto: Anna-Karin Nilsson)

Och se där, där är Grace.

De är framme nu, efter tolv timmar. Mamma Comfort berättar att de gick upp klockan tre på natten men att bilen som skulle hämta dem, aldrig kom. Två timmar fick de gå i mörkret.

– Grace var jätterädd när vi åkte buss, hon släppte inte min arm på hela vägen, inte ens när hon sov.

“'Hon föddes med kejsarsnitt och kanske skar de henne i ansiktet?' frågar en kvinna och försöker få den ettåriga dottern att ligga still.”

De får en madrass med små blå blommor på och en hink att ha saker i och blir dirigerade till ett utrymme på andra våningen. Det ligger svart plast över golvet för att skydda mot det värsta dammet.

I en vecka ska de bo här nu, i bästa fall. Om Grace är en av dem som väljs ut.

Men det vi hörde redan hemma i byn, har blivit värre. Grace hostar och är blank i ögonen.

Har hon en infektion kommer hon inte att kunna opereras.

Cecilia Ahorgalh som aldrig kunde föreställa sig att någon kunde se ut som hon, gör stora ögon när hon kommer fram och ser alla ansikten, hör berättelserna.

– I bland tänker jag att det hade varit bättre att dö, säger en pojke som heter Samuel. Han är 18 år och vill bli lärare i samhällskunskap. Men just nu går han inte i skolan alls, han orkar inte med skändningarna mer.

– Hon föddes med kejsarsnitt och kanske skar de henne i ansiktet? frågar en kvinna och försöker få den ettåriga dottern att ligga still.

“I morgon blir ingen lek, det pratas om flera hundra, kanske uppemot fyra hundra desperata människor. Så många kommer de inte att kunna hjälpa.”

Solen har gått ner bakom bergen och medan patienterna tränger ihop sig på sina madrasser, har volontärerna kommit på plats i staden.

Sextio stycken från hela världen, nio från Sverige. Läkare, sjuksköterskor och barnterapeuter som har lämnat sina vanliga jobb hemma för ett oavlönat uppdrag på andra sidan jordklotet.

Jenny Cajander, kirurg från Umeå och Anna Fridman, tandläkare från Stockholm, lär kollegerna från USA, England och Sydafrika att spela ”Hej knekt”.

I morgon blir ingen lek, det pratas om flera hundra, kanske uppemot fyra hundra desperata människor.

Så många kommer de inte att kunna hjälpa.

Grace har åkt buss och för första gången sett andra människor än de hemma i byn. ”Hon var livrädd”, berättar mamma Comfort Alorwu. Nu är det dags för hälsokontroll hos Operation Smiles volontärer. Hon måste vara frisk nog för att ens kunna väljas ut för operation. (Foto: Anna-Karin Nilsson)

DAG 3 – DET STORA TESTET

En har en skåra på ena sidan, den andra en öppning på flera centimeter. Hundratals olika ansikten, ett och samma mål; att kunna skratta utan att hålla handen för munnen.

Några har åkt buss i ett dygn, andra har gått i flera mil. En pojke har såriga blåsor under fötter utan skor.

Det är tidig morgon utanför Volta Region hospital i Ho men 18-åriga Hannah Dusey och hennes pappa har inte sovit en blund. De hade missuppfattat platsen och åkt till fel stad, nu blev det tjugoen timmar extra på de röda vägarna.

“En femtedel av dödsfallen bland små uppges bero på malaria och minsta tecken på infektion kan innebära hopp ner i prioriteringsordningen.”

– Jag var så rädd att vi inte skulle hinna fram, säger Hannah och sänker huvudet, för att inte visa.

– I skolan skrattade alla åt mig.

Det är gallring nu.

Hjälporganisationen som grundades i USA för drygt trettio år sedan har sedan starten hjälpt mer än 240 000 patienter i Afrika, Asien och Latinamerika, men för att ens komma i tal för en operation krävs att den som söker är frisk nog.

Samtidigt som barnadödligheten i Ghana har minskat och medellivslängden stiger, saknar fortfarande många familjer tillgång till rent vatten. En femtedel av dödsfallen bland små uppges bero på malaria och minsta tecken på infektion kan innebära hopp ner i prioriteringsordningen.

  • Grace Lucho blir vägd av de svenska volontärerna Homa Akhlaghi, 56, Kristina Johansson, 64 och Gunilla Lööf, 50. Bredvid henne står mamma Comfort.
    Foto: Anna-Karin Nilsson
  • Cecilia Ahorgahl, mitten, och de andra som också hoppas på en operation, väntar på att få gå igenom en undersökning.
    Foto: Anna-Karin Nilsson
1 / 2Helskärm

Det är därför Graces mamma är så ängslig.

Hostan har blivit värre under natten och är hon inte lite varm också?

Comfort Alorwu svarar på frågor i ett flera sidor tjockt protokoll.

Rökte hon under graviditeten? Drack hon alkohol? Och vad är det för ärr hon har på kinderna?

Comfort berättar att det är tradition och tro i deras stam, en kvinna som har förlorat ett eller flera barn skärs i ansiktet, märks, för att nästa barn inte ska råka illa ut.

Så sätter hon sitt tumavtryck på signaturraden. Ungefär 90 procent av dem som är här kan inte skriva sitt namn, säger en amerikansk sköterska. Och Grace får ett klistermärke över bröstet.

“Hon har ingen öppning i gommen, så en operation kommer att förändra hennes utseende framför allt.”

Nummer 006, nästan James Bond.

Hon vrider sig blygt när fotografen ber om olika vinklar och gapar stort framme hos Jenny Cajander, kirurgen från Sverige som är den som ska operera Grace, om de blanka ögonen inte sätter stopp.

– Hon har ingen öppning i gommen, så en operation kommer att förändra hennes utseende framför allt. Men jag vill att en barnläkare lyssnar på henne också, för hostan. Det handlar om säkerhet, att hon ska kunna sövas, säger Cajander.

 

För Cecilia har första natten borta från familjen och barnen varit bra.

Hjälporganisationen finns i mer än 60 länder

Operation Smile är en politiskt och religiöst obunden medicinsk hjälporganisation som kontrolleras av Svensk Insamlingskontroll och har ett 90-konto.

Med hjälp av volontärer (läkare, sjuksköterskor, tandläkare, logopeder, med flera) kan Operation Smile erbjuda kostnadsfria operationer för barn och vuxna med allvarliga ansiktsmissbildningar, framför allt läpp-käk-gomspalt (LKG), men även brännskador och tumörer.

Operation Smile bildades i USA 1982 och i Sverige 2010. Finns i dag i mer än 60 länder.

Över 5 000 medicinska volontärer från mer än 80 länder åker varje år på större och mindre operationsuppdrag i fattiga länder i Asien, Afrika och Latinamerika.

Mer än 240 000 patienter har opererats sedan starten. Förra året fick mer än 12 000 barn och vuxna en kostnadsfri operation av organisationen.

Vill du bidra med en gåva?

Gå in på www.operationsmile.se eller bg: 900-2221

Visa mer

Det är faktiskt bara maken Patrick som vet vart hon skulle när hon gick utan att vinka.

Hon har inte velat berätta, i fall det inte skulle bli något.

– Nu känner jag mig glad och förväntansfull. Jag har sett så många människor och förstått att jag inte är ensam. Det finns de som ser värre ut än jag till och med, säger den 40-åriga kvinnan, som inte precis broderar meningar men är smärtsamt tydlig när hon så sitter mittemot läkaren Från Umeå.

– Vad du än gör så blir jag glad.

– Det är klart att det känns, varje möte med de här människorna är berörande, säger Jenny Cajander. De har fått utstå så mycket. Cecilia behöver verkligen en operation men det kommer inte att bli lätt i så fall. Det är ett svårt fall.

Hon fylls i av kollegan Chris Cressy, narkosläkare, också han från Umeå:

– När man är i väg så här känns det ibland som att vi överbehandlar hemma, att folk söker för småsaker. Här kan de gå i flera dagar för att komma fram och stå i fyrtio graders värme en hel dag utan att gnälla.

“Det är klart att man tycker synd om barnen, hela situationen är främmande för dem. De flesta har aldrig varit på ett sjukhus och många har inte sett någon som är vit heller.”

För Grace har det blivit dags att gå till tandläkaren för första gången i livet. Barnen som föds med läppspalt har ofta problem med bettet, i bland går tänderna upp i näsan.

Men Grace har fina tänder, säger Anna Fridman, volontären från Stockholm. Det är mindre roligt med blodprov. Femåringen gråter och vrider sig för att komma loss när Anna sticker henne i fingret.

  • Liisi Raud Westberg är logoped från Stockholm och pekar i böcker för att undersöka Graces tal. ”Hon kan prata lika bra som sina syskon, men nu är hon för blyg”, säger mamma Comfort.
    Foto: Anna-Karin Nilsson
  • Kirurgen Jenny Cajander, som har opererat mängder med läppar både i sitt jobb hemma i Umeå och som volontär, känner och tittar länge på Cecilia.
    Foto: Anna-Karin Nilsson
  • Grace Lucho finner tröst i mamma Comforts knä medan Homa Akhlaghi, 56, en av de svenska volontärerna, mäter blodtrycket på Grace.
    Foto: Anna-Karin Nilsson
1 / 3Helskärm

Överöstad enbart av en pojke som skrikande i panik springer bort från sjukhuset.

– Det är klart att man tycker synd om barnen, hela situationen är främmande för dem. De flesta har aldrig varit på ett sjukhus och många har inte sett någon som är vit heller.

– Men det måste göras, säger tandläkaren som har tre egna barn hemma, och som åker på minst ett uppdrag varje år. För att hjälpa, så klart.

– Men det är en egoboost också, ett äventyr, något helt annat än hemma.

“De har så fina tänder redan. Ju närmare Coca Colan och pengarna, desto fler hål.”

Inte så många tandblekningar och porslinsfasader?

– Nej, men de har så fina tänder redan. Ju närmare Coca Colan och pengarna, desto fler hål.

För Grace slutar dagen med en antibiotikakur. Nu gäller det att hostan ger med sig.

Hon har fått två klistermärken bredvid de vita pärlorna på handen.

Hello Kitty och Frost-Elsa. Hon har ingen aning om vem någon av dem är, men hon tycker de är fina.

I morgon är domedagen.

Av 240 undersökta kommer 162 att få beskedet de innerligt drömmer om.

För resten blir det en tung väg tillbaka.

Expressens och Geos reporter Malin Roos och fotograf Anna-Karin Nilsson på plats i Ghana. I morgon kommer andra delen av deras reportage från Ghana.