Foto: Axel Öberg

Hissad och dissad – hur går det för Sveriges feministiska utrikespolitik?

Ett drygt år har gått sedan regeringen lade fram sin nya feministiska utrikespolitik. Geo tar tempen efter 13 händelserika månader.

I kategorierna Krig & konflikt ochVärldspolitik

Okej, i rättvisans namn var det väl upplagt för i alla fall någon form av beef. Sveriges kontroversiella vapenhandel med Saudiarabien – en teokratisk diktatur som bottenrankas i fråga om kvinnors rättigheter – och den nya principen om Sveriges feministiska utrikespolitik. Om utrikesminister Margot Wallström, när hon tillträdde efter valet 2014, mot all förmodan inte såg den annalkande kollisionen så behövde hon inte vänta länge.

Knappt en månad efter att Wallström den 11 februari fjol beskrev Saudiarabien som en diktatur och kritiserade spöstraffen mot saudiske bloggaren Raif Badawi tog Saudiarabien hem sin ambassadör. Saudiarabien hindrade Wallström från att tala inför Arabförbundet, varpå Sverige stoppade det omtvistade militärsamarbetsavtalet. Wallström hyllades i flera utländska medier men mötte också skarp kritik på hemmaplan av näringslivsföreträdare.

”En feministisk utrikespolitik som ska genomsyra alla delar av utrikesförvaltningen”

Nästan exakt ett år senare, dagen innan årets internationella kvinnodag, går medlemmar av Wallströms stab runt och delar ut papper med rubriken ”Ett år med feministisk utrikespolitik” till journalister. Det beskriver hur regeringen inrättat kvinnliga nätverk för konfliktmedling, stött kvinnorättsgrupper på flera platser i världen.

Att Sverige ska föra en feministisk utrikespolitik var något Margot Wallström (S) slog fast redan i sin första intervju som utrikesminister efter valet 2014. En feministisk utrikespolitik som ska genomsyra alla delar av utrikesförvaltningen, som det heter i förra årets utrikespolitiska deklaration.

– Nu är det prioriterat för oss att arbeta med kvinnors rättigheter, med representation och att resurserna ska gå i lika hög grad till kvinnor som till män runtom i världen, säger Wallström en liten stund senare efter att ett tjutande larm flyttat mötet från UD:s glåmiga presszon till utrikesministerns tjusiga kontor med marmorstatyer och gulddekor.

 

Wallström ska strax introducera Nadia Murad – den fredsprisnominerade 22-åriga kvinna som överlevt tre månaders sexslaveri i jihadistgruppen Islamiska statens (IS) klor. Murad reser nu runt för att tala om sina erfarenheter och vinna stöd för yezidiernas sak, och besöker Sverige med anledning av 8 mars. Fall som Nadia Murads som visar varför världen behöver en feministisk utrikespolitik, säger Wallström, och internationella kvinnodagen erbjuder ett tillfälle att tala om den.

”Trots detta har inget hänt och det är fortfarande många kvinnor som hålls av IS”

En liten bort från ministern sitter Nadia Murad och ger intervjuer till väntande journalister. Hon ser, helt begripligt, trött ut. Trött och ledsen. Hon säger att hon och utrikesministern diskuterat kvinnors rättigheter med Wallström och att det är en väldigt viktig fråga. Men hon betonar också att det har gått mer än ett och ett halvt år sedan IS angrep yezidiernas hem.

– Trots detta har inget hänt och det är fortfarande många kvinnor som hålls av IS, säger Murad, som vill att Sveriges regering arbetar för att IS övergrepp mot yezidierna ska klassas som folkmord.

– Det viktigaste för mig är att världen hjälper de här kvinnorna.

Frågan är hur man bäst gör det. Den svenska regeringen ger i dag visst stöd till krafter som strider mot IS men anklagas från höger för att ha en alltför pacifistisk hållning, och en del debattörer har efterlyst lite mer ”bombfeminism”.

Margot Wallström och Nadia Murad. Foto: Axel Öberg

Det går inte att tala islamistiska terrorister till rätta med genusteori, skriver Birgitta Ohlsson och Linda Nordlund från Liberalerna i dag i Metro: ”Liberal utrikespolitik är feministisk, men aldrig pacifistisk. Ibland måste frihet försvaras med vapen i hand”.

Diskussionen gör det tydligt att det beroende på politisk hemvist finns lite olika åsikter om vad en feministisk utrikespolitik egentligen är, vilket inte är så konstigt eftersom feministers definition av feminism också skiljer sig kraftigt åt. Vissa röster framhåller att mycket av innehållet funnits sedan gammalt. Katarina Tracz, chef för den borgerliga utrikespolitiska tankesmedjan Frivärld, beskriver det som i grund och botten ”klassisk svensk utrikespolitik”.

– Det nya är hur man lanserar och hur man lyfter det här konceptet som något nytt och revolutionerande fastän det faktiskt inte är det. Och där får man väl säga att man har väldigt framgångsrik, säger hon.

”Handel beskrivs som ett område där den feministiska utrikespolitiken till synes har gjort ett relativt litet avtryck”

En hel del av kritiken kan regeringen förmodligen borsta bort som raljeringar från politiska motståndare. ”Haters gonna hate”, som det heter. Men annan kritik, från biståndsorganisationer som i grund och botten stöder den feministiska utrikespolitiken, kan vara svårare att skaka av sig. En ny rapport från tolv organisationer som ingår i paraplygruppen Concord beskriver till exempel handel som ”ett område där den feministiska utrikespolitiken till synes har gjort ett relativt litet avtryck”.

Sofia Tuvestad, politisk handläggare på Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (IKFF), en av organisationerna i Concord, välkomnar principen om en feministisk utrikespolitik och är positiv till många av de saker som ingår i den.

Hon säger att den skickar en viktig signal och nämner till exempel projekt för att få in kvinnor i fredsförhandlingar – något UD under Wallström också gärna lyfter fram – som bra exempel. Mer kritisk är hon till regeringens handelspolitik och här spökar fortfarande vapenhandeln med de oljerika diktatorerna på Arabiska halvön.

– Det är inte bra nog och så länge det blir svagheter på sådana områden som verkligen kan påverka kvinnor och flickors liv runtom i världen så finns det ingen sammanhållen politik, säger hon.

– Där finns det fortfarande mycket att göra.

Kvinna i Saudiarabien. Foto: Hassan Ammar

Vad säger då Wallström?

Utrikesministern själv framhåller att regeringen på en rad punkter genomfört insatser utifrån sin feministiska utrikespolitik. Hon nämner deltagandet av syriska kvinnor vid fredsförhandlingarna i landets inbördeskrig som ett konkret resultat av Sveriges nuvarande politik, och som ett exempel på hur hennes utrikesagenda skiljer sig från föregångares.

– Att vi faktiskt definierar det som en freds- och säkerhetspolitisk fråga. Att vi gör det konsekvent i EU-sammanhang, vi jobbar i FN med det konsekvent och har sett till att vår handlingsplan om en feministisk utrikespolitik innehåller just de här delarna, säger hon.

– Vi ser till att driva de här frågorna.

”Ett drygt halvår senare åkte näringsminister Mikael Damberg till Saudiarabien för att teckna ett nytt avtal”

Även i förhållande till diktaturerna på arabiska halvön rimmar dagens politik ”bättre än vad det hittills gjort” med feministiska värderingar. Wallström betonar till exempel att det militära samarbetsavtal som blev känt som ”saudiavtalet” inte förlängdes.

Men även den diplomatiska stormen blåste över. Ett drygt halvår senare åkte näringsminister Mikael Damberg till Saudiarabien för att teckna ett nytt avtal, om än med fokus på civilt snarare än militärt samarbete, enligt Dambergs egna ord. Läget för mänskliga rättigheter ska inte ha varit uppe för diskussion, trots att den saudiska regimen i fjol avrättade fler människor än på 20 år.

Skrotandet av det ena avtalet och tecknandet av det andra målar tillsammans enligt flera vi talar med upp en bild av en regering som både vill äta kakan och ha den kvar. Som vill stå upp för sina värderingar men ogärna offra de handelsfördelar en mer moraliskt ”flexibel” politik erbjuder. Det är en svår balansgång (eller dragkamp mellan olika delar av regeringen beroende på vem man frågar) och förr eller senare kan man också bli tvungen att välja.

Det blir i så fall det riktiga eldprovet för Sveriges feministiska utrikespolitik.