I går kunde man på DN debatt läsa om att tio miljarder kronor "slarvas bort" av regeringen. Det är Monas Sahlins beskrivning av att vanliga människor får behålla 10 miljarder mer av sina inkomster genom skattesänkningar. Skattesänkningar är att slarva bort pengar, enligt oppositionen. Så kan man bara uttrycka sig om man i grunden tycker att alla pengarna är statens. Sverige kommer snart att ha världens högsta marginalskatter, eftersom Danmark som toppat den listan kommer att sänka dem till årsskiftet. Oppositionen försöker också banka in att det "lånas till skattesänkningar". Likt ett mantra upprepar de den formuleringen. Det lånas varken mer eller mindre till skattesänkningar än till annat i budgeten.

I landet med världens högsta skatter är det en ytterst rimlig politik att försöka se till att människor som arbetar får behålla mer av sina inkomster. Därför är jobbskatteavdraget för dem som arbetar, alltså det fjärde steget i regeringens skattesänkningspolitik, klokt.
Orättvist, hävdar oppositionen. De sjuka och arbetslösa drabbas. De rika tjänar mer på skattesänkningar. Sanningen är att alla som jobbar - högavlönad som lågavlönad - tjänar på sänkta skatter. Inte nog med det: Sverige tjänar på sänkta skatter. Det gör att människor får större makt över sitt liv. Det gör att det lönar sig att flytta och ta ett nytt jobb när man har blivit arbetslös. Det gör att det lönar sig att försöka komma tillbaka efter sjukskrivning. Det gör att det lönar sig att skola om sig och byta yrke. Att göra det lönsammare att arbeta är den klokaste politik som överhuvudtaget kan föras.
Problemet med budgeten är inte, som oppositionen gör gällande, att man sänker skatterna; problemet är i stället bidragen till kommuner och landsting. Det är mer pengar än de har efterfrågat. De stora bidragen till kommunerna visar att socialdemokraterna styr Sverige även när de är i opposition. De har kritiserat regeringen hårt för att inte ha givit några pengar till kommunerna och därmed ha förvärrat arbetslösheten. I stället för att ifrågasätta det sätt på vilket kommunerna har använt pengar har regeringen av rädsla för kritik från vänster givit mer pengar än socialdemokraterna själva troligen skulle ha givit.

Det är svårt att ta diskussionen om välfärdens kostnader i Sverige och nästintill omöjligt att vinna den. Ändå är det absolut nödvändigt. Stora delar av den offentligt organiserade välfärden sköts i dag inte på ett ekonomiskt rimligt sätt. På lång sikt är lösningen inte mer pengar, utan en bättre hantering av de offentliga resurserna. Lotta Gröning kan ha rätt i att skattesatser inte är det mest upphetsande att debattera och läsa om i en valrörelse, men att svenskarna får behålla mer av sina pengar är en extremt viktigt politisk fråga - och en fråga värd att slåss för.