Susanna Forslin rör sig sakta och stelt genom den prydliga och julpyntade lägenheten i Sollentuna norr om Stockholm. När hon ska vrida huvudet måste hon vända hela kroppen. Hon plågas av smärtor, dygnet runt.
Susanna har arbetat i hemtjänsten, och jobbat extra på kvällar, bland annat i en kiosk och på en grill.
– Jag var en arbetsmyra, ett energiknippe. Jag gillade att ha två–tre jobb samtidigt, berättar hon.
Men så fick hon värk i nacke och axlar.
– Hemtjänsten var mer fysiskt krävande förr, vi hade inte de hjälpmedel som man har i dag. Jag lyfte patienter och bar tunga matkassar långa sträckor. Men jag har inte fått skadorna godkända som arbetsskador.
Kroppen sa stopp
Båda hennes axlar opererades på 90-talet. Susanna blev inte bättre men jobbade ändå. Hon skolade om sig och började arbeta på ett kontor. Men i september 2003 sa kroppen stopp.
Susanna blev sjukskriven, och tre månader senare fick hon sjukersättning – det som förr kallades förtidspension.
– Jag sa nej först, för jag hoppades på att bli bättre. Men handläggaren sa att om jag vägrade sjukersättning riskerade jag att inte få något alls. Så vad hade jag för val?
Susanna har provat allt från elektrisk akupunktur till bassängträning. Hon har behandlats på en smärtklinik och ätit olika typer av smärtstillande.
– Men inget hjälper, suckar hon. Min nacke är förstörd, och huvudet värker så att jag har svårt att hålla det uppe.
En av 30 000 svenskar
Efter över fem år som sjukpensionär – med en inkomst på 11 000 i månaden – fick Susanna i våras beskedet att hon riskerar att bli utförsäkrad.
Hon är en av de drygt 30 000 svenskar vars tidsbegränsade sjukersättning når taket. Gruppen domineras av kvinnor 40–60 år. Den vanligaste diagnosen är psykiska problem – därefter värk.
– Jag träffade handläggaren i början av sommaren och har lämnat ett nytt läkarintyg. Jag började ringa i september, men jag får bara svaret att mitt ärende utreds. De räknar på det, säger de.
Den 18 november fick Susanna sin sista sjukersättning.
– I december får jag inget, eftersom försäkringskassan inte har fattat något beslut. Jag har hamnat i ett ingenmansland.
Ska söka jobb
– Jag gick till arbetsförmedlingen och skrev in mig.
Handläggaren ruskade på huvudet, hon såg hur illa jag mådde. Hon sa: Vad gör du här?
– Men nu ska jag ringa tidigare arbetsgivare och beställa intyg. Och söka jobb, fastän det är så uppenbart att jag inte kan ta ett.
Men är det bara av ondo: Att arbetsförmågan utreds? Syftet är att bryta utanförskap och få fler långtidssjuka i arbete.
SVÅR VÄRK. "Huvudet värker så att jag har svårt att hålla det uppe", berättar Susanna Forslin. Foto: Christian Örnberg – Det där låter bra. Men då ska arbetsförmågan utredas av läkare med kunskap. Min läkare kan mitt fall utan och innan, men läkarna på försäkringskassan, de som fäller domen över mig – de har aldrig träffat mig, aldrig ens pratat med mig.
– Det är det här som gör människor så frustrerade, tror jag. Att besluten fattas så långt från en själv. Man känner sig maktlös.
Oron har satt spår. Susanna sover dåligt, och äter antidepressiva sen i höstas.
Hon kan inte bära en matkasse så hon måste ha hjälp med att handla. Se på tv orkar hon i cirka 45 minuter, sen måste hon lägga sig. Hon städar lägenheten, steg för steg – men det kan ta en vecka.
– Jag vill ha det fint hemma, och jag vill göra rätt för mig. Jag får låna av min dotter för att ha råd med något extra, som julklappar till barnbarnen.
Eller den vita julstjärnan på köksbordet. Dottern Sophia Singman bor nära, bara 300 meter bort.
"Känner mig idiotförklarad"
Foto: Christian Örnberg – Mamma är envis, hon sätter på sig en mask. Ler och kämpar. Men jag ser direkt när hon har för ont.
– Hon är stolt också. Jag har gett henne lite pengar – men nu senast tackade hon nej först. Men hon har alltid stöttat mig och varit den starka, nu får jag hjälpa henne. Det är fruktansvärt att se sin självständiga mamma behandlas så här.
Susanna:
– Jag känner mig idiotförklarad. Jag tror att jag ska skicka mina räkningar till socialförsäkringsministern Cristina Husmark Pehrsson.
