Centerledaren Maud Olofsson grät. Mitt i valrörelsen 2006 gjorde hon ett stopp i Orrefors och när hon besökte glasbutiken fick hon också höra hur Torsten Jansson och hans vd Magnus Andersson räddat Orrefors Kosta Boda från att gå under när New Wave Group köpte glaskoncernen av danska Royal Scandinavia.

Jansson och Andersson berättade att de kommit till Orrefors ett år tidigare efter köpet och mött människor som var så negativa att de var tvungna att dela en flaska whisky på kvällen.

- Vi kom till dödsskuggans dal, berättade Torsten Jansson.

- Nu visslar våra anställda i hyttan igen, berättade Magnus Andersson där i Orrefors och då kunde inte den blivande näringsministern hålla tillbaka tårarna, orden stockade sig och först en minut senare kunde hon samla sig för att tacka Jansson och Andersson.

- Vi behöver fler företagsledare som ni, konstaterade Maud Olofsson med gråt i rösten.

På den tiden vallfärdade politikerna till glasriket och Torsten Jansson. Några månader före C-ledarens besök hade dåvarande näringsministern Thomas Östros, finansministern Pär Nuder och turistministern Ulrica Messing åkt till Orrefors och Kosta för att prisa Jansson. Nuder blev senare styrelseledamot i Orrefors Kosta Boda och Messing blev Janssons fru.

Ulrica Hydman-Vallien har också varit en av Torsten Janssons största supporter men i dag är hon mer tveksam.

- Det är förskräckligt tråkigt. Torsten har inte haft råd att marknadsföra glaset tillräckligt bra, lyder hennes analys av tisdagens bistra besked.

Torsten Jansson och Magnus Andersson meddelade i går dråpslaget mot Orrefors – glastillverkningen läggs ned i bruket som har anor från sent 1800-tal, även glashyttan i Åfors stängs och 130 av 240 anställda i Orrefors Kosta Boda sägs upp. I framtiden ska koncernens glastillverkning koncentreras till Kosta där Jansson också byggt ett hotell och handelscentrum. I Kosta har han också backats upp av lokalpolitikerna på ett annat sätt än i Orrefors.

Torsten Jansson har på sju år gått från att vara frälsare till slaktare av det som ansetts vara det finaste bruket i koncernen. Privat har han förlorat en dryg miljard sen Maud Olofssons tårar – då var hans aktier i ägarbolaget New Wave Group värda 1,7 miljarder kronor, nu har värdet på aktierna rasat till 400 miljoner.

Om han inte varit så sentimental i sitt företagande och lagt ned Orrefors långt tidigare tror jag att han varit lite rikare i dag. Han borde också haft modet att flytta mer av tillverkningen utomlands tidigare men har varit jagad av sitt spöke.

När jag nu frågar Torsten Jansson om han varit för sentimental med tanke på att han blivit en del av glasriket svarar han:

- Både ja och nej. Att säga upp folk ska vara ett svårt beslut.

Han konstaterar också att det kanske varit fel ur aktieägarnas perspektiv samtidigt som han och styrelsen tidigare velat ha kvar en kapacitet för att snabbt kunna öka produktionen om efterfrågan hade ökat. Han kallar de senaste åren för omvälvande. Grekland var en stor marknad för Orrefors Kosta Boda, i USA har han tappat flera hundra miljoner i försäljning och även Sverige har varit en besvikelse.

- Om jag vetat om att det skulle komma en finanskris som drabbade oss så hårt hade jag tagit andra beslut.

Med facit i hand skulle han ha lyssnat på Ulrica Hydman-Vallien. Hon var heligt förbannad när jag träffade henne första gången i hennes ateljé i slutet av 2004 och rubriksättaren på Dagens Industris helgmagasin Di Weekend satte rubriken ”Glasriket krackelerar mellan skål och vägg” när reportaget publicerades.

Tillsammans med maken Bertil Vallien stod de för 120 miljoner kronor av glaskoncernens totala försäljning på 550 miljoner. Hennes Mine-serie med tungt, centrifugerat glas och Tulip-kollektionen tillhörde storsäljarna.

Ulrica Hydman-Vallien konstaterade redan då för åtta år sen att Orreforsbruket borde läggas ned.

- Orrefors är det svarta fåret. Jag tycker att de starkaste bruken ska överleva och i dag är det Orrefors som drar ned oss i djupet, konstaterade Ulrica Hydman-Vallien år 2004.

Hon tyckte också att en del av tillverkningen kunde flyttas utomlands och tog en skål som exempel. Det viktigaste för henne var att den formgivits i Sverige och att målning eller gravyr fanns kvar i de småländska hyttorna, men hon var inte lika noga med var den hade producerats.

Glaskoncernens vd Håkan Cöster var nära att få stryk några månader tidigare när han besökte Sandviks glasbruk i Hovmantorp som de danska ägarna bestämt sig för att stänga våren 2004. En glasarbetare försökte ge honom en rejäl smocka men missade. Han och danskarna var hatade i Småland och glaskoncernens stora stjärna Hydman-Vallien konstaterade frankt att ”Cöster vet inte vad glas är. Han tittar bara på siffror.”

Cöster och hon var dock överens om att det var dags att flytta ut en del av glastillverkningen till låglöneländer. När jag träffade Cöster konstaterade han att ingen bryr sig om en Volvo är tillverkad i Gent eller Torslanda.

Torsten Jansson är nu på väg att på allvar ta steget utomlands efter att ha stretat emot. En del av tillverkningen från glasbruken i Orrefors och Åfors, som nu läggs ned, kommer flyttas till låglöneländer i Europa. Nedläggningsbeskedet har föregåtts av att en intern utredning som visat att ett servisglas kostar 25 kronor att tillverka i Slovakien eller Polen – länder med stolt glastradition och där Orrefors Kosta Boda inte är oroliga för sämre kvalitet. Samma glas kostar 75 kronor att göra i Småland.

I takt med vikande försäljning har Torsten Jansson nu tvingats vika sig inför den ekvationen. Han är noga med att påpeka att Orrefors Kosta Boda inte kommer göra avkall på kvalitet och att det inte är aktuellt att flytta produktion utanför Europa. Han tänker inte göra som Rörstrand som tillverkar ”svenskt porslin” i Bangladesh där minimilönerna ligger på 11 kronor per dag.

Nobelservisen, Chateauglasen och de mest prestigefulla serierna ska även i fortsättningen göras i Småland, men glas som tillverkats med dålig lönsamhet kan tillverkas utomlands.

- Med facit i hand borde vi gjort det tidigare, konstaterar Jansson nu.

Så lät det inte i slutet av 2005 när han köpt glaskoncernen och jag fick följa honom under en dag med bland annat ledningsgruppsmöte och lunch med Ulrica Hydman-Vallien. I de småländska skogarna viskades det om att han skulle lägga ned bruken och flytta tillverkningen till Kina.

- Vi ska inte ut och såsa, förklarade han för mig när jag lyfte frågan om flytt av produktion (outsourcing).

- Jag kommer inte gå till historien som mannen som lade ner svensk glasindustri.

Ulrica Hydman-Vallien låter avmätt när jag nu pratar med henne. Hon var rosenrasande 2004 och sprallande glad när hon stod och skrattade med Torsten Jansson utanför matsalen i Orrefors ett år senare. De hade så kul att Janssons jättelika snus var på väg att lämna munnen.

Nu ser hon en framtid där det dyrare konstglaset tillverkas i Kosta och en del av massproduktionen flyttar utomlands. Samtidigt konstaterar hon missmodigt att ungdomar inte uppskattar svenskt kvalitetsglas utan handlar billigt kinestillverkat glas på Ikea eller lägger pengarna på teknik och resor.

Torsten Jansson står fast vid att han inte vill vara den som avslutar en svensk industriepok. När jag pratar med honom på tisdagseftermiddagen är han dämpad men också övertygad om han nu gjort det som krävs för att rädda glasrikets juvel Orrefors Kosta Boda.