Dhaka. Hemkommen till Sverige efter några dagar i Bangladesh klädfabriker har jag bråttom till närmaste H&M-butik.
Jag vänder på lapparna och letar efter "Made in Bangladesh" och funderar på vad det egentligen betyder.
Ska jag sluta köpa kläder till barnen på H&M efter att ha mött de fattiga fabriksarbetarna?
Eller ska jag se det som välgörenhet?
Den asiatiska kartan ritas nu om - i förhållande till Bangladesh kan inte länder som Kina, Indien och Thailand kallas för låglöneländer. När jag besöker Bangladesh och fabrikerna som syr kläder åt H&M bor en kinesisk delegation på samma lyxhotell i Dhaka under en inköpsresa.
Och de är inte ensamma. I somras meddelade svenska MQ efter vårens börsras att inköpen styrs om från Kina till Bangladesh för att minska kostnaderna.
Senare mellanlandar jag i Thailand på väg hem och läser i Bangkok Post att regeringen planerar att höja minimilönerna i landet till 70 kronor om dagen - sju gånger mer än Bangladesh.
Samtidigt har lönerna i Bangladesh mer än tredubblats på tre år. Befolkningen har lyfts ur jordbrukssamhällets fattigdom och klädindustrin har gett kvinnorna en plats i samhället.
Så vad skulle en köpbojkott mot låglöneprodukter på H&M, Lindex eller Ikea innebära? En återgång till fattigdom i Bangladesh?
Klädföretagen styrs av medvetna konsumenter. Nyheter om barnarbete och brandkatastrofer kan sänka ett varumärke när de sprids med vindens hastighet över världen. H&M och de andra modeföretagen tar därför ett stort socialt ansvar på plats i Bangladesh. Ur ett krasst företagsekonomiskt perspektiv skulle börsföretagen kunna maxa vinsten genom att pressa ned inköpspriserna och lägga allt ansvar på brandsäkerhet, arbetstider och annat på fabriksägarna.
Så ser det inte ut i Bangladesh kan jag konstatera efter att ha varit på plats. Fabriksägarna är livrädda för att förlora de stora aktörerna som kunder och följer slaviskt uppförandekoder för att inte brännmärkas som en dålig fabrik. Rykten om utsparkade fabriker sprider sig blixtsnabbt mellan inköpare.
H&M och de andra modejättarna på plats fortsätter att arbeta för högre minimilöner men jag förstår inte varför de inte går samman och kräver att lönerna höjs direkt i de fabriker som i fortsättningen vill ha beställningar. Jag hör H&M-chefen Karl-Johan Perssons förklaring om att det måste vara regeringens sak att avgöra frågan eftersom fabrikerna levererar till flera olika företag, men köper inte resonemanget fullt ut.
Jag lider också med barnen som tvingas tillbringa dagarna i ett kalt betongrum när föräldrarna jobbar, men förstår att det ändå är ett steg framåt att det ens finns barnomsorg. Jag tycker att det är varmt och trångt, men inser att det inte går att komma till Bangladesh med svensk tumstock och termometer.
Det är också tydligt att det går framåt med tanke på att inköpsmodellen styrs av hur bra villkoren är i fabrikerna - så länge du köper kläder som är "Made in Bangladesh".
PS. Om du vill läsa mer om klädindustrin i Bangladesh och svenska företag rekommenderas rapporten "A lost revolution?" av den oberoende företagsgranskaren Swedwatch (googla). Även H&M-chefer på plats i Bangladesh tyckte att den delvis kritiska rapporten var bra.
