Det var förstås inte möjligt för regeringen att, mitt i en global kris, låta banken falla. Sådan dramatik tål inte de känsliga figurer som får finanssektorns gnisslande hjul att snurra nu. Så när finansinspektionen slutligen förlorade tålamodet med banken och drog in dess tillstånd, socialiserades Carnegie på stubben - av en borgerlig regering som har utförsäljning av statliga SBAB på agendan!
Det borde vara uppseendeväckande. Men ingenting är längre uppseendeväckande i bankvärlden. Om så Lars Ohly utsågs till ny Carnegie-vd skulle det vara svårt att hissa upp ögonbrynen med verklig övertygelse.

- Unga på Stureplan vill bli som Carnegiekillarna när de blir stora, sade Marcus Dunberg, grundaren av stureplan.se, till Expressen 29 oktober.
Så rart. Äta anklever och dricka champagne samt sola fläskkotletten i S:t Tropez samtidigt som man riskerar andras pengar utan förnuft. Sicket - genuint ideal.
Men det är inte bara snorvalpar i Stockholms krogsväng som gillar Carnegies stil. Regeringen, med kristdemokratiske finansmarknadsminister Mats Odell i spetsen, har använt banken som exekutör av statens bolagsutförsäljningar. Odell har dessutom nyttjat den som rekryteringsbas. Två Carnegiemedarbetare städslades av honom - men fick gå igen, illa kvickt.
Odell är inte den mest förtroendeingivande av ministrar, milt uttryckt. När finansinspektionen i fjol riktade stilettvass kritik mot Carnegie, utmätte ett straff på 50 miljoner kronor och krävde vd:s avgång, förklarade Odell att han inte alls såg någon "automatik utifrån kritiken som gör att Carnegie måste skiljas från sina uppdrag åt regeringen."
Så blev det ändå, till sist.

Oppositionens Thomas Östros - som själv, när han var näringsminister, förlängde svenska regeringens ramavtal med Carnegie så sent som 2006 - avhöll sig i går från konfrontativ blockpolitik och välkomnade förstatligandet:
- Det behövs en långsiktig ägare för att rensa upp i en rutten företagskultur. Därför är det viktiga nu att staten inte har bråttom att sälja ut sitt ägande. Man bör rensa upp i ledningen och styrelsen och garantera ett långsiktigt ägande, sade Östros.
Så sant. Regeringen måste lägga band på sin "staten må icke äga företag"-ideologi och tänka pragmatiskt.
Det övergripande målet är rimligen att skattebetalarna, som nu tvingas bära de risker som Carnegie hängav sig åt, får tillbaka sina slantar.
Någon sådan lycka lär emellertid inte vederfaras de arma aktieägarna.