Hej, jag träffade en man för ett år sedan som är några år yngre, utan egna barn. Vi har umgåtts tätt och relationen har vuxit sig stark på kort tid. Vi bor tio mil ifrån varandra.
Jag är 43 och vet inte om jag kan få fler barn vilket både han och jag innerligt önskar. Nu står jag vid ett vägskäl. Orken att köra till varandra börjar tryta och sliter på oss. Jag bor på en väldigt liten ort där det inte finns några jobb för oss. Bor endast kvar på grund av skola och barnens pappa.

Ska jag satsa på min relation?

Ska jag flytta till mannen och få närmare till mitt arbete och satsa på min relation? Han vill inget mer än introducera mig i hans stad och att vi bygger ett gemensamt liv tillsammans.
Hos mig finns rädslan att han lämnar mig för sin egen längtan att få egna barn. Jag känner att jag gör en stor förändring i mitt liv. Min yngste son är 15 år och den äldste 18. Jag vill inte tappa bort mig själv eller kontakten med mina barn. Samtidigt vill jag leva och vakna med denna man varje dag så länge jag lever.
Har ni något råd från ett manligt perspektiv?
Louise

Leif GW:
Vad väntar du på? Satsa järnet!
Vad ska du med råd till? Vad väntar du på? Satsa allt och ge järnet av hela ditt hjärta och kom ihåg vad man säger i USA. No Guts, No Glory!


Robert:
Dina barn är tillräckligt stora
Dina ungar är tillräckligt stora, och tio mil är inget avstånd som hindrar dig från en fortsatt bra relation med dem. Ge dig själv och din nya man en chans. Flytta.

Pigge:
Prata om framtiden och var tydlig
Ni måste prata ut om framtiden. Du måste vara extremt tydlig. Köper han att det inte blir några barn så är det väl bara att satsa. Det finns en del kvinnor som blivit blåsta men det finns ännu fler som fått det fantastiskt bra. Man måste våga i livet för att lyckas.