Hej!
Jag har levt ensam nu i drygt två år med mina två barn. Jag skilde mig från en man som var mer som mitt tredje barn än som en pappa och livskamrat.
Sista året med mitt ex var som en lång, bitter vinter och totalt kärlekslös. Pirret och det överhoppade hjärtslaget när någon tittar på mig har jag inte upplevt på väldigt många år.
Men så stod han där en dag. Jag fick den där blicken, men så tänkte jag, nej, han är nog trevlig mot alla eftersom han jobbar i en affär.
"Känner mig som 14"
Vi stöter på varandra på olika ställen, hälsar som man gör. Av en slump fick jag reda på att han är separerad och lever ensam nu.
Nu går jag här och skulle så gärna vilja lära känna honom. Men att fråga rätt ut? Vad gör jag, är 44 och känner mig som 14.
Känns ju lite löjligt att inte veta hur man ska göra. Men samtidigt, livet är för kort för att gå omkring och undra. Hjälp!
/Mette

Manspanelen svarar:

Pigge: Ring eller mejla
Du är 44 och borde kunna ta reda på namn, telefonnummer och eventuellt mejladress. På något sätt måste du berätta vad du vill och börja med exempelvis en middag för att lära känna varandra. Ring eller mejla men var ärlig så löser det sig. Det kan aldrig bli mer än ett nej tack.

Leif GW: Lyd fjortisreflexen
Jag tycker du ska följa din gamla fjortisreflex och fråga chans på honom. Lycka till!

Robert: Ge dig själv en chans
Den som inte vågar kan inte heller vinna något. Ge dig själv och bodknodden en chans att uppleva en förälskelse. Kanske kan pirret bli permanent. Bjud honom på middag och... ja, resten kan du säkert. Med en 44-årings erfarenhet och en fjortonårings nyfikna sinne kan det bli hur häftigt som helst.