Jag och min sambo fick barn augusti -09. Det sötaste lilla gossebarn ni kan tänka er. Men livet blev inte så underbart som jag hade föreställt mig.
Att få barn var någonting vi hade pratat om, men kommit fram till att det inte var tid för nu. Ändå blev jag gravid, som ju händer ibland. Men när vi pratade om en eventuell abort blev min sambo så ledsen att han grät. Jag själv har velat ha barn så länge jag kan minnas, så när min sambo inte ville ta bort så bestämde vi oss för att behålla det.
Min sambo drog sig undan mig redan under graviditeten; tyckte inte att han kunde vara delaktig då barnet inte “fanns”. Jag trodde att det skulle förändras när barnet kom men redan efter en vecka började han tröttna och bli “rastlös” när han umgicks med vår son. Han tycker inte att han får ut någonting av deras relation.
Eftersom han nu jobbar hela veckorna önskar jag att han hade velat umgås med sin son på helgerna, men då anser han att det är hans “rättighet” att träffa sina vänner eftersom jag har fått träffa mina mammalediga vänner i veckan.
Jag har försökt att ta med honom till badhuset, bvc och andra aktiviteter som jag och vår son gör för att han ska känna sig delaktig, men det blir alltid pust och stön. ”Att hjälpas åt” är ett uttryck som han ofta använder, men tyvärr innefattas inte vår son i det uttrycket. Det räcker att jag lämnar över vår son till honom för att exempelvis gå och duscha för att han ska tycka det är jobbigt.
Att prata med honom om det här leder alltid till gräl, eftersom han inte anser att han har gjort något fel. Att min sambo skulle vara hemma och vara pappaledig istället för mig går inte. Han vill inte ens vara pappaledig på heltid när jag börjar plugga på universitetet till hösten. Till saken hör att han alltid önskat sig en dotter då de varit fem bröder i hans familj och gått och föreställt sig det under graviditeten. Är han kanske besviken?
Min fråga till er är hur jag ska göra? Hur kan jag hjälpa min sambo att mogna, och bli mer involverad i vår familj?
Anonym

Manspanelen svarar:

Robert: Frys ut honom
Din sambo verkar helt värdelös som pappa. Det där med att han önskat sig en dotter har inte med saken att göra. Han visar inga känslor för er son. Han tar inget ansvar. Han framstår bara som en lat egoist. Ställ in dig på att du måste ta hand om barnet själv. Låt sambon förstå det och frys ut honom. Kanske ändrar han sig. Om inte, så slipper du och din son i alla fall ett onödigt bagage.

Marcus: Är han yngre än sonen?
Hur gammal är din man? Yngre än din son? Dessa ständigt undanflyende stackars männen som beter sig som idioter, eller ännu värre, som omogna tonåringar. Be honom växa upp och ta sitt ansvar. Han har en son. Det borde räcka för honom att dra ner på sina flyktegenskaper. Förklara för honom att han gör sitt livs misstag alla kategorier om han missar att vara där för sin son när han växer upp. Han kommer ångra sig resten av sitt liv.

Pigge: Ge honom ansvar
Svår fråga. Under graviditeten känner man sig rätt utanför som man vilket även gäller den första amningstiden. Har en teori att mamman är så starkt ihopkopplad med barnet under de första 2 x 9 månaderna att man som pappa ligger efter och måste jobba sig in i matchen. Det är viktigt att mamman släpper in och låter pappan få ansvar. För i med ansvar kommer intresset och alla riktiga pappakänslor. Lägg över mer ansvar och lita på att han klarar detta utan att du skall övervaka allt. Jag vet att ett antal pappor har ändrat sin inställning till familjen efter att de har läst min bok ”Klockan 10.31 i Khao Lak”, det kan vara ett tips. Givetvis finns det en risk att han är besviken och då blir det eventuellt mer komplicerat

Leif GW: Han har hål i huvudet
Jag tycker att du ska sparka ut fanskapet. En vuxen man som har det förhållningssättet till sitt eget barn – ”inte får ut något av deras relation” – har ett stort hål i sitt lilla huvud. Det finns bättre reservpappor än så, lovar och försäkrar.