Kära manspanel! Jag har levt i ett äktenskap i 12 år och haft tre styvdöttrar på 50% lika länge. Ju äldre barnen blivit desto värre har situationen hemma blivit. Deras pappa har alltid jobbat mycket och jag har delat mest hemmatid med barnen genom alla år.
Döttrarna är i dag 14, 16 och 18 år. 2002 fick vi en gemensam dotter som föddes svårt sjuk och dog 2004. Under den här tiden ansåg pappan att hans döttrar skulle bo lika mycket hos oss, att hans döttrar inte skulle ”straffas” för att vår gemensamma dotter var svårt sjuk, trots att jag egentligen inte orkade.
2005 fick vi en frisk dotter. Hon är nu 4 år och jättegullig. Jag studerar på heltid och har dessutom dessa tre styvdöttrar och deras pojkvänner hemma. Det är tysta och verbala intriger och deras pappa tar ofta deras parti. Oftast visar inte döttrarna dessa sidor när pappan är hemma. Till mig uttrycker de sitt ”hat” mest med det icke-verbala språket. Jag märker hur de gaddar ihop sig och det pratas bakom min rygg. JAG HAR VERKLIGEN ANSTRÄNGT MIG OCH FÖRSÖKT… Jag älskar barn och familj och jag avskyr konflikter. Jag vill ju inget hellre än att relationerna ska fungera. Men hur hanterar man situationen som den är nu?
Till slut rann bägaren över fullständigt för mig. De äldsta döttrarna var riktigt spydiga och uppkäftiga mot mig bakom pappans rygg (förstås). Jag skrek och gapade och bad dem ”Dra åt helvete. Om det är så jävla illa att bo här så stick då och kom aldrig mer tillbaka”. Jag var galen av ilska – vilket min man också blev. Jag skrek till min man att om inte främst den äldsta dottern flyttar så flyttar jag.  
Vad ska jag göra? Både tonåringarna och pappan skyller nu på mig. Vad var det som gick fel? I dag är pappan av åsikten att jag ska be flickorna om förlåtelse. Be dem komma tillbaka. Men då fortsätter ju allt som förut? Tacksam för kommentar.
Styvmodern – vars krafter tagit slut

Manspanelen svarar:

Robert: Du måste ta en fight
Du skriver att du är rädd för konflikter, men i det här läget måste du ta en fight. Ställ din man mot väggen och ge honom ett ultimatum: antingen lyssnar han på dig så att ni kan reda ut saker och ting och öppna en konstruktiv dialog med hans barn, som han faktiskt borde ta huvudansvar för själv, eller så drar du som en avlöning med er gemensamma dotter.

Marcus: Förklara din mening
Är du lika vältalig och full av självinsikt i dina samtal med familjen som du är i brevet till oss? Hoppas det. För det här är ju ett klassiskt exempel på hur svårt det kan vara att tala om det som ligger närmast vårt hjärta och hur mycket enklare det är att göra det i skrivande form. Jag tycker absolut att du ska be flickorna om ursäkt. Man skriker inte så där till någon, allra minst till en ung människa. Förklara hur du egentligen menade. Säg att sinnet rann över. Det händer alla. Att be om ursäkt är oerhört stärkande för alla.

Pigge: Kräv en diskussion
Eventuellt var det ett bra utbrott som måste leda till gemensamma diskussioner. Ni bör ta hjälp av en utomstående så att det blir gemensamma diskussioner där hela familjen deltar. Tycker att du skall kräva detta eller att någon eller några flyttar. Man kan inte leva i en terrorlik situation som denna.

Leif GW: De ska be om ursäkt
Det är han och hans elaka döttrar som skall be dig om ursäkt. Ingen tvekan på den punkten. Om det är någon tröst för dig så har jag lite liknande erfarenheter. Alla mina döttrar är inte alltid så snälla mot den kvinna som jag numera lever med. Jag brukar alltid ta hennes parti och det enda och omedelbara resultatet brukar bli att jag blir osams med samtliga. Henne och döttrarna. Suck och stön.