Jag och min man har varit tillsammans några år och vi har ett litet barn. Vi gjorde mycket tillsammans innan vi fick barn.
Men efter vår pojke föddes så gick liksom allt utför. Pojken fick kolik så han grät i princip dygnet runt.
Min man började stirra intensivt och le mot andra kvinnor. Han tog inte ansvar för vårt barn och blev irriterad och arg för allt. Han gick igenom alla singelsajter och till och med sajter med kvinnor som bara sökte sexrelationer.
Varje gång vårt barn fick magknip tog han jackan, stack ut, stängde av mobilen och kom hem klockan fem på morgonen. Nu är vår pojke snart två år och min man är hemma mer och har börjat engagera sig i vårt barn. Men flirtandet finns kvar. Och humöret.
Så här säger han ofta om sina vänner: "Min kompis reste till Italien utan sin fru" eller "Min kompis är ute varje kväll utan sin fru". Hela tiden lyssnar jag på historier om hans vänner som gör saker utan sina fruar och det känns som om han egentligen talar om sig själv och om vad han vill göra.
Min man har föreslagit att vi kan turas om att ta hand om vår pojke så att den andra kan göra nåt kul på lördagkvällen. För mig är lördagkvällen en kväll som jag vill tillbringa med min man och vårt barn. Inte på en nattklubb. Och inte varje lördag.
Min mans familj bor i Tyskland och de har inte sett vår pojke sedan han föddes. Han pratar ofta om att han vill åka dit, att vår pojke nu är tillräckligt stor att klara sig utan sin mamma. När jag frågar varför jag kan inte följa med svarar han: "Självklart, åk med om du vill. Förresten kan du passa på att shoppa för dig själv i Tyskland" med tillägget: "Men du måste köpa din egen mat hos min familj". Då tappade jag intresset. Hans familj brukade skicka babykläder men jag bad dem sluta skicka presenter eftersom min man ville att jag skulle betala honom för kläderna och portokostnaderna. Jag har inget otalt med hans familj, men jag känner att min man inte vill att jag ska följa med.
Jag föreslog familjeterapi men han sa att det inte värt besväret. Han menar att det är enkelt att gå dit och le och vara samarbetsvillig men göra tvärtom när man kommer hem. Han säger att inga myndigheter kan ge oss råd hur vi ska leva vårt liv.
Jag får en känsla av att han slutat älska mig och inte vågar säga det högt. Kanske för att vi har ett barn tillsammans?
Jag vet inte längre vad jag vill med mitt liv eller med mitt äktenskap. Vill min man egentligen vara gift eller känner han sig påtvingad detta äktenskap? Varför flirtar han med andra hela tiden? Vad hände efter att vår pojke föddes? Har jag gjort nåt fel? Har jag varit för krävande?
Ska man behöva skilja sig för en sådan här sak? Då betyder ju kvinnorna på gatan mer än mig och vårt barn.
Mamma till fin pojke

Manspanelen svarar:

Pigge: Du är värd bättre
Jag tror inte du har gjort något fel. Däremot låter det som du delar livet med en riktig mansgris. Om man skall leva i tvåsamhet ska det vara med respekt för varandra och det du beskriver innehåller bara förnedring. Du är värd något mycket bättre än detta. Eventuellt har du accepterat att bli förnedrad och då tappar han respekten för dig. Ställ krav eller sparka ut honom. Skaffa dig sedan ett riktigt liv.

Leif GW: Du är för snäll
Nej, jag tycker inte att du varit det minsta "krävande". Däremot alldeles för snäll. Tyvärr verkar det som du fått två barn i samma sändning. Dels lillgrabben, dels hans pappa som dessutom beter sig som en riktig sketunge. Enkelt beslut och inget att vänta med. Gör slut med fanskapet och skaffa dig något bättre. Att hitta någon sådan man lär knappast bli svårt av din beskrivning att döma.

Robert: Skilj dig!
Din man verkar fullkomligt känslokall, opålitlig och egoistisk. Är han psykopat? Att du skulle betala för din egen mat om ni besöker hans familj i Tyskland är det sjukaste jag hört på länge. Skilj dig omedelbart, för din egen skull, och ditt barns.

Marcus: Din man är en idiot
Jag blir både sorgsen och arg av ditt brev. Du får det att låta som din man är en idiot för att ert barn hade kolik! Så är det så klart inte. Din man är en idiot. Punkt slut. Han verkar enbart vilja undandra sig allt ansvar, både som pappa och man. Du får inte för ett ögonblick tro att något av detta är ditt eller din sons fel. Det här är helt och hållet hans problem.  Jag tror han tar din kärlek för given. Hur du kan finna dig i att letar kvinnor på nätet, flirtar och håller på är också en gåta. Lämna honom eller ställ kravet att han ändrar sig. Ge honom den chansen. Tar han den inte, så lämna honom.