I ett demokratiskt samhälle ska det finnas utrymme för oliktänkande. Denna grundläggande demokratiprincip innebär att vi måste respektera att SD i dag sitter i riksdagen som ett folkvalt parti även om partiets ideologiska bas med kulturell nationalism och invandringskritik kan ses som problematisk utifrån ett demokratiskt perspektiv. SD:s intåg illustrerar den representativa demokratin, men samtidigt ett dilemma i demokratins namn. I demokratins namn måste vi också tillåta antidemokrater. Frågan är dock om civilsamhällets organisationer, demokratins väktare, behöver göra detsamma?
 
Fackföreningsrörelsen har under en längre tid haft bilden av sig själv som en av demokratins bärare och skapare av välfärdssamhället. Tillsammans trängde LO och SAP djupt in i samhällslivet med målet att skapa ett jämlikt välfärdssamhälle som skulle inkludera alla. Fackföreningsrörelsens historiska roll i den generella välfärdspolitiken är stor och jämlikhet och solidaritet är två starka ideologiska begrepp som ständigt återkommer i den fackliga retoriken. Denna fackliga självbild är i dag utmanad av att en del fackliga förtroendevalda samtidigt har beröring till SD.

Samtidigt är det ett faktum att det finns en del likheter mellan den fackliga retoriken och sverigedemokraternas retorik. Här märks restriktiv invandringspolitik, folkhemmet, välfärdsstaten och en rädsla för lönedumpning till följd av ökad arbetskraftsinvandring. Frågan är dock om sådana retoriska likheter räcker för att fackförbunden ska tillåtaSD-medlemmar bland medlemskåren och i vissa fall uppta förtroendevalda poster som bland annat förutsätter att man stödjer jämlikhet och solidaritet med alla medlemmar utan hänsyn till etnisk bakgrund. I klarspråk innebär detta vilka idéer vill fackföreningsrörelsen ha in och om förtroendevalda kan sitta på två ideologiskt motstridiga stolar. Den senaste tidens nyhetsrapportering visar att olika fackförbund har olika ställningstaganden. Medan exempelvis Transportarbetareförbundet driver en hård linje och utesluter medlemmar med beröring till SD, väljer Kommunal och Metall att inte vidta några åtgärder med motiveringen att de inte ska agera åsiktspolis. Jag menar att det finns en risk i Kommunals och Metalls till synes demokratiska ställningstaganden. Självklart ska fackförbunden inte agera "åsiktspolis", men samtidigt innebär deras inställning en förenkling och fördunkling av SD:s ideologiska bas, som har tydliga rötter i nazismen och som ställer nationen över individens fria vilja. Individens fria vilja som är en annan grundprincip i demokratin.
En fråga till Annelie Nordström och Stefan Löfven, förbundsordförande för Kommunal respektive Metall, borde vara om det inte ska vara ett krav att de som innehar förtroendeposter ska omfatta och dela den fackliga rörelsens grundvärderingar med solidaritet, jämlikhet och allas lika värde. Om inte så, blir den fackliga solidariteten ihålig.

Fackföreningsrörelsen borde inte försöka fylla tomrummet till den politiska plattform som man förlorade efter rosornas krig i slutet av 1980-talet med att orientera sig mot SD. En sådan strategi hos enskilda förtroendevalda eller fackförbund skulle i längden skada rörelsens trovärdighet. För att rörelsen ska kunna behålla sin trovärdighet borde den rätta strategin i stället vara att utvidga basen till den fackliga solidariteten till att omfatta alla grupper i det mångkulturella samhället och ha representanter som kan stå för rörelsens värderingar.


ZEKI YALCIN