Till länspolischefen i Malmö, Eva Årestad Radner, kommenderingschefen Ulf Sempert, polisinformatören Ewa-Gun Westford, Malmö och insatschefen för styrkan på Stortorget under söndagen den 25 januari 2009.
Den 25 januari i år dog yttrandefriheten på Stortorget i Malmö. Inte för alla utan endast för de svenska medborgare som i kraft av denna yttrandefrihet bestämt sig för att på ett värdigt och lugnt sätt visa sina känslor genom en stilla manifestation.
Denna frihet dog inte för den hop hatfyllda demonstranter som genom Malmös polislednings passivitet fått sin vilja igenom. Det som dog i Malmö utgör en av grundstenarna i den demokrati som Sverige så gärna vill visa upp för omvärlden och som man så ihärdigt försvarar varhelst den kränks - dock inte i Malmö.
Bakgrunden till Malmöhändelserna är redan välkänd. På initiativ av en fristående grupp arrangerades en manifestation mot terrororganisationen Hamas, för Israels rätt till försvar, för fred och frihet för både israeler och palestinier, för trygghet för både israeliska och palestinska barn, mot användandet av civila som mänskliga sköldar.
Denna grupp hade begärt och fått polistillstånd för sitt möte.
Mot denna samling av fridfulla manifestationsdeltagare ställdes upp en grupp hatfyllda, vilt skrikande motdemonstranter som skanderade både antiisraeliska och klart antisemitiska slagord samt slagord till stöd för terrororganisationerna Hizbollah och Hamas. I gruppen fanns det knivbeväpnade personer, äggkastande provokatörer, någon eller några som valt ölflaskor, smällare och en förmodad slangbomb som tillhyggen. Denna grupp hade inte begärt något polistillstånd för sitt möte, vilket i och för sig inte fråntar dem mötesrätten.
Mellan dessa två grupper, på knappt 15-20 meters avstånd från varandra, fanns en mindre polisstyrka anförd av en ledning som lät bli att ingripa och följa den gällande ordningslagen. Istället för att hävda de fridfulla manifestationsdeltagarnas rätt att nyttja yttrande- och mötesfriheten i enlighet med det polistillstånd man fått, valde polisledningen att ställa sig på bråkmakarnas sida. Kommenderingschefen har sedermera förklarat att man följde sin uppgjorda plan att evakuera denna grupp till en avskild plats. Så länge manifestationsdeltagarna fanns på plats, gjorde polisen inte ens ett försök att mota bort motdemonstranterna bortom ett rimligt säkerhetsavstånd. Någon plan att avvisa den hotfulla gruppen fanns uppenbarligen inte - tydligen förlitade man sig på de laglydiga manifestationsdeltagarnas respekt för polismakten. Ingripandet mot mobben på Stortorget skedde först efter att manifestationsdeltagarna tvingats bort från sin plats framför Rådhuset.
Brist på handling från polisledningens sida tolkas med all säkerhet på samma sätt både av manifestationsdeltagarna och motdemonstranterna: är man tillräckligt aggressiv och hotfull kan en fridfull samling människor tvingas bort från platsen trots polisens fullt synliga närvaro. Frågan är då vilket värde har ett polistillstånd och löfte om skydd från statsmaktens sida, när måttfullheten och laglydigheten måste ge vika?
Uttalanden som polisens informatör Eva-Gun Westford och kommenderingschefen Ulf Sempert fällt efter händelserna på Stortorget kan knappast sägas stå i samklang med andemeningen i den svenska ordningslagen och polislagen.
I polislagens 10:e paragraf sägs att polisvåld kan tillgripas för att avvärja en straffbelagd handling eller vid fara för liv, hälsa eller värdefull egendom. Uppenbarligen ansåg polisledningen att läget var sådant, men man har valt att fösa bort manifestationsdeltagarna istället för bråkmakarna. Insatschefens skrik "fort, fort" ekar fortfarande i den smala gatstumpen vid Rådhuset.
Polislagens 24:e paragraf talar om att "i samband med allvarliga störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten får polismyndigheten, om det är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten skall kunna upprätthållas, förbjuda tillträde till visst område eller utrymme. Detsamma gäller om det finns risk för sådana störningar." Polismyndigheten kan även anvisa deltagare i en folksamling att följa en viss väg.
Med stöd av ovanstående hade polisledningen kunnat vidga säkerhetsområdet och hänvisa de hotfulla motdemonstranterna 100 meter längre bort till andra sidan torget, vilket skulle öppna vägen för andra åskådare och flanörer, samtidigt som säkerheten hade kunnat upprätthållas på ett relativt enkelt sätt.
Att citera hela ordningslagen och polislagen på denna plats låter sig inte göras. Låt oss kort och gott konstatera att i denna lag finns det ett stort antal paragrafer som kunde tillämpas denna dag och som talar om ingrepp mot den som stör eller utgör en fara för andra. Lagen kan knappast tillämpas mot dem som sköter sig.
Den tolkning som praktiserades på Stortorget i Malmö ger företräde åt grupper som utövar våld, eller hotar med våld, framför lugna demonstranter. De minnesgoda, och de som läst Europas och inte minst Sveriges moderna historia, kan säkert dra paralleller till fascistiska eller kommunistiska diktaturer, för att endast nämna de företeelser som är så välkända i vår del av världen. Det är tragiskt att den skånska polisledningen inte tagit dessa historiska fakta i beaktande när man fattat sina beslut.
Det som hänt har även konsekvenser för varje enskild polisman som kommenderats till tjänstgöring på Stortorget denna dag.
Den svenska lagen ger polisen en exklusiv rätt att använda hot om våld, våld, till och med vapen för att upprätthålla lag och ordning. Ingen annan i vårt samhälle har denna rätt - tack och lov. Söndagens händelser visar att man avstått från denna rätt och böjt sig för hot om våld från en motståndare som inte har lagen på sin sida. Hur tror polisledningen att dessa demonstranter kommer att uppträda vid nästa lämpliga tillfälle? Och vilken tilltro skall fredliga demonstranter kunna uppbringa till polisledningen, kanske till och med till varje enskild polisman, vid nästa tillfälle med hotande konfrontation?
Frågan är naturligtvis varför det som hänt kunnat hända.
Det handlar inte bara om att i akut läge skydda yttrandefriheten. Det handlar också om brist på konstruktiv analys och ovilja att ta till sig de slutsatser som vem som helst kan dra efter att tidigare har beskådat hur den typen av hatfyllda, hotfulla och vilt skrikande demonstranter som ställdes upp på Stortorget betett sig vid andra tillfällen. Flaskor, smällare och slangbomber är inget nytt i dessa sammanhang. Det handlar om att reagera på vad som händer omkring en, att ta till sig de varningar och iakttagelser som manifestationsdeltagarna förmedlat till insatschefen på plats.
Kunskapen om hur situationer liknande den som uppstod på Stortorget denna söndag bör hanteras finns givetvis på flera håll. I Stockholm har polisen agerat både korrekt och lagenligt i en liknande situation. Knappt två mil från Stortorget, på andra sidan Sundet, visade den danska polisen hur man skapar ordning och reda utan att ta till övervåld - i princip genom att sätta sig i respekt hos en hotfull skara demonstranter och genom att hävda sin suveränitet på mötesplatsen.
Det är skamligt att den skånska polisledningen kan uppbringa en kraftig insatsstyrka när en handfull högerextrema individer önskar lägga ner en krans vid ett minnesmonument i Lund för att hedra en svensk krigarkung, medan det på Stortorget inte fanns minsta antydan till samma kraftfulla agerande
Kan man dock skylla allt på polisledningen? Givetvis inte!
För att förstå de mekanismer som styr den typen av motdemonstranter måste man sätta sig in i deras bakgrund och mottaglighet för idéer som är helt främmande för den demokratiska världen. Uttalat stöd till terror, antisemitism och antidemokrati, isolationism och direkt fientlighet mot västvärldens demokratiska ideal är definitivt sådant som en demokratisk stat måste bekämpa varhelst dessa företeelser dyker upp och med alla upptänkliga medel. Annars hamnar vi snart i samma situation som Tyskland gjorde för snart 80 år sedan - en situation som lett till en tragedi både för det tyska folket och för hela Europa. Här krävs det att de demokratiska krafterna samverkar, både på riksnivån och i varje enskild kommun, för att stävja den terror och förödelse som kan bli resultat av det beteende som motdemonstranterna visat upp på Stortorget och, av flera av dem, även efter polisens senkomna ingripande.
De som var med om manifestationen på Stortorget talade, så länge de tilläts tala, om behovet av varaktigt eldupphör, behov av fred och respekt för människoliv.
De talade om behovet av dialog mellan parter som erkänner varandras rätt att existera och om avståndstagandet från terrorism. Ingen av talarna har på något sätt förminskat Gazabornas rätt till lugn och ro, rätt till utbildning eller hjälp i sina strävanden att nå fred. Ingen blundade för det tragiskt stora antalet civila offer. Detta föll inte den hotfulla mobben på läppen. Det passade inte dem som kräver alla tänkbara rättigheter för sig själva men inga rättigheter för dem som inte helt och hållet håller med dem.
På Stortorget fick de, beklagligt nog, stöd av svenska staten representerad av Skånes polisledning.
Vilka slutsatser bör vi dra av det inträffade?
Först och främst att yttrandefriheten och demokratin ständigt måste försvaras och att alla former av hat och terror måste stävjas.
För det andra att de som anförtros ansvaret att skydda yttrandefriheten och demokratin måste ha adekvat utbildning och insikt i de lagliga medel som står till deras förfogande, lita på att de kan användas och använda dem också i praktiken.
Massmedia måste ta sitt ansvar och sluta att genom ensidig rapportering bidra till att skapa en snedvriden bild av verkligheten och piska upp stämningar inte värda en demokratisk stat.
Vi vädjar till alla dem som värnar demokrati, yttrandefrihet, tolerans och respekt för alla i Sverige, oavsett etnicitet- vakna och reagera! För flera decennier sedan skrev Martin Niemöller följande ord:
”Först kom de för att hämta judarna, men jag höjde inte min röst för jag var inte jude.
Sedan kom de för att hämta kommunisterna, men jag höjde inte min röst för jag var inte kommunist.
Sedan kom de för att hämta fackföreningsfolket, men jag höjde inte min röst för jag tillhörde ingen fackförening.
Sedan kom de för att hämta mig och då fanns ingen kvar som kunde tala för mig.”
Det finns inget mer att tillägga.
Aase Thorell
Aleksandra Walfisz
Alex Grüner
Amanda Gatzinsky Thorell
Anders Lagerlöv
Andres Chacòn
Anna Krieger
Anna S.
Anneka - Anath Richter
Ariel Sages
Arnold Walfisz
Aurelia Vogel
Awi Szotten
Barbara Rubinstein
Barbro Posner
Bela Kasinsky
Bella Danowsky
Bella Grüner
Bert Rexér
Bertil Adania
Bodil Engelshtein
Britt Muschel
Bronia Feldman
Cicilia Nyström
Dag Selander
Dan Fibert
Daniel Eisenberg
Danielle Sages
David Radomski
Diana Rindekvist
Dora & Martin Weinberg
Dorota Gruszka
Dotan H.
Eija Korhonen
Elizabeth Blania Kacprzyk
Emilia Miszkiewicz
Ewa Kryger-Walden
Ewa Wasserstrom
Filippa von Platen
Fredrik Sieradzki
Fredrik Sieradzki
Frida Neuding
Gerry Eilenberg
Gustav Gatzinsky Thorell
Harris Levy
Harry Feinberg
Helena Kazarina
Henryk Grynfeld
Henryk Rozenberg
Herman Berger
Ingemar Johnsson
Irene Feldman
Isaac Keren
Jadwiga Gotlib
Jaff Schatz
Jakob F.
Jan Axel Stoltz
Jane de Toledo
Janina Warenholt
Janine Sages
Jerry Hollenberg
Jonathan Furst
Josef Zorski
Juliusz Brzezinski
Jurek Gold
Kent Ekeroth
Klara Sigvardsson
Kristina Loreth
Lennart Eriksson
Lev Sudit
Livia Fränkel
Lola Piasecka
Madeleine Moberg
Magdalena Stoltz
Marek Dychawy
Marek Kiesler
Marek Stahl
Maria Linde
Marianne Jonasson
Marianne Wolff
Marta Sommer
Martin Blecher
Maud Lunderquist
Michel Kronenberg
Natalia Zajdel
Natan Walden
Naum Norman
Niusia Lichtman
Olle Donat
Pauline Eisenberg
Per Goldberg
Pernilla Naumann
Peter Eisenberg
Peter Mangell
Peter Mangell
Piotr Rosloniec
Päivi Grandin
Rachela Rosner
Ralph Haglund
Renee Karpin
Robert Fuks
Robert Olinius
Roger Sages
Rolf Mattsson
Rosa Weinberg
Rose-Marie Klebe Svensson
Rozalia Zandberg
S Aronsohn
Sara Olinius
sarah forssell
Shoshana Lecerof
Simon Hanna Holender
Simon Sendowski
Sofia Lunderquist
Sonja Gelvan
Stefan Füle
Stefano Mastio
Susanne Neuding
Susanne Thorell
Svante Wahlström
Sylvia Lagerlöv
Tatjana Stern
Ted Ekeroth
Thomas Glücksman
Thord Lernesjö
Thorsten Lunderquist
Tina Aston
Tomas Jonasson
Torvald Kanter
Ulf Danowsky
Viktor Bouganim
Wlodek Richter
Volkan Serengil
Yael
Yoram Ellneroth
