Den debatt om Sveriges militära närvaro i Afghanistan som tagit ny fart sedan två svenska officerare stupat är i hög grad en debatt för och emot. Ska svenska trupper vara kvar i den Natoledda styrkan, eller ska närvaron trappas ner och avvecklas och i sådana fall när? Från många håll efterlyser man också tydliga mål: Vad är det som ska uppnås och hur vet vi om det har uppnåtts? När statsministern förklarar uppdraget talar han om vikten av att stoppa det han beskriver som ondskans nätverk att återigen etablera sig.
Inslaget av politisk retorik i debatten kring Afghanistanoperationen, Sveriges första de facto krigsinsats sedan Katanga i början av 1960-talet, är starkt och av allt att döma i tilltagande, enligt det mönster som är välkänt från många väpnade konflikter. Krig lockar till stora ord men lämpar sig samtidigt sällsynt illa för dem.
Den absolut viktigaste frågan att ställa handlar inte om visioner eller någon slags ödesmättad kamp mellan ont och gott utan om vad som faktiskt kännetecknar den konflikt som Sverige och andra länder har intervenerat i.
Om vi inte först förstår detta är det omöjligt att ta ställning till fortsatt svensk närvaro annat än på känslomässig, ideologisk eller i värsta fall slentrianmässig grund. Ändå är konfliktens egentliga innebörd och komplexitet praktiskt taget helt frånvarande i den svenska debatten.
Jag tror att en viktig orsak är att den internationella närvaron är så kortvarig. Förbanden är bara på plats i ett halvår och hinner knappt börja lära känna sitt operationsområde. Detta är ett välkänt mönster från många internationella insatser, ofta förstärkt av små eller obefintliga förberedelser. Jag har själv varit med om att bege mig ut till ett krigsområde med tre turistkartor för en hel bataljon. Allt sådant fungerar mycket bättre idag. Men tiden för att mentalt ta in en totalt främmande konfliktmiljö är lika lång nu som tidigare och avbryts vanligen av rotationen hem. Detta kan vara en förklaring till att Sverige som nation efter nio år i Afghanistan fortfarande verkar veta så lite om vad det hela handlar om och hur vi ska skilja vänner från fiender.
Nyligen förklarade Atta Mohammed Noor, guvernören i provinsen Mazar-i-Sharif, där den svenska styrkan är förlagd, för en journalist från Los Angeles Times att han för sin del inte tar några order från Kabul. Journalisten noterade att Noor har få skäl till detta eftersom han verkade äga det mesta i staden, kontrollerade polisen via sina anhängare och hade livvakter nog för en mindre privatarmé.
Noor, som är general i det civila, tillhör de gamla krigsherrarna, de som utgör en viktig del av problemet, men knappast av dess lösning. De internationella styrkorna samverkar med honom för att bygga ett nytt Afghanistan. Men vems Afghanistan handlar det om?
Hans guvernörskollega i angränsade Kunduz, Mohammed Omar, förklarade i november förra året för Der Spiegel att de tyska trupperna för hans del gärna kunde åka hem.
Var sjätte månad kom det ändå en ny befälhavare och tyskarna var överlag alltför försiktiga. Amerikanska specialstyrkor var i Omars tycke mycket bättre eftersom de dödade alla talibaner. Den bombning som USA-flyg på order från tyskt befäl utförde mot en kapad tankbil, och där upp mot 150 civila kan ha dödats, var inget problem för guvernören eftersom de dödade var upprorsmakare. Fientliga civila, således.
Var övergår kampen mot ondskans nätverk i krigsherrarnas interna maktsträvanden eller etniskt blodbad? Och vilken slags brickor utgör de internationella styrkorna, de som ofta kommit med de bästa avsikter? Det är dessa och andra frågor vi behöver besvara innan det är dags att ta upp nästa spörsmål, om den svenska närvaron, dess omfattning, inriktning och varaktighet. Wilhelm Agrell
