Arbetarrörelsens ledare får inte förlora kontakten med vanliga människors levnadsvillkor, skriver Vänsterpartiets ledare Lars Ohly. "Wanja Lundby-Wedin kan gå i pension vid 60. Hon har en månadslön på cirka 60 000 kronor och styrelseuppdrag som ger ytterligare 40 000 kronor varje månad." "Den som har förmånen att företräda handelsanställda, byggnadsarbetare och undersköterskor borde inse att det inte är bra med förmåner och löner som skiljer sig så mycket från dem hon ska företräda."
Jag har varit medlem i Seko och LO i 33 år. Jag kommer alltid att vara LO-medlem. I 18 år arbetade jag på SJ. Först som spärrvakt, sedan som tågvakt och från 1978 som tågmästare. 1994 begärde jag tjänstledigt för att arbeta politiskt och jag är fortfarande tjänstledig från SJ. Jag vet att jag talar för många när jag säger att vi som är aktiva i arbetarrörelsen kräver att våra ledare inte ska ha fantasilöner, orimliga förmåner eller alltför generösa pensionsvillkor.
LO:s tidigare vice ordförande Erland Olausson kvitterar ut en pension på 12 miljoner från 60 års ålder. Fram till normal pensionsålder får han fyra miljoner av medlemmarnas pengar. För att försvara sina orimligt goda villkor jämför han sig med näringslivets toppchefer. Det är helt feltänkt.
Även Wanja Lundby-Wedin kan gå i pension vid 60. Hon har en månadslön på cirka 60 000 kronor. För att dryga ut inkomsten har hon dessutom styrelseuppdrag som ger ytterligare 40 000 kronor varje månad. Så höga ersättningar behöver ingen, och den som har förmånen att företräda handelsanställda, byggnadsarbetare och undersköterskor borde inse att det inte är bra med förmåner och löner som skiljer sig så mycket från dem hon ska företräda.
Vi som har förtroendeuppdrag för arbetarrörelsen får aldrig tappa fotfästet och förlora kontakten med dem som vi är satta att representera. Risken för detta är uppenbar om man kvitterar ut årslöner kring miljonen och dessutom tillskansar sig extremt förmånliga pensionsvillkor. Vi får inte glömma vilka vi representerar.
Att Maud Olofsson tjänar 138 500 kr i månaden är förstås uppseendeväckande. Men det är faktiskt ett mindre problem i ett centerparti som domineras av Stureplanstänkande och den girighet som präglar överklassens miljöer. Vem hade egentligen förväntat sig något annat?
Men av arbetarrörelsens representanter kan vi faktiskt begära mer. Våra löner och villkor får inte skilja sig så mycket från löntagarnas så att vi förlorar kontakten med verkligheten för de många lågavlönade, sjuka och arbetslösa. Alla kan bli fartblinda.
Sverige riskerar att dras isär när en elit skaffar sig förmåner som majoriteten av befolkningen bara kan drömma om. För de flesta handlar verkligheten om att leta röda prislappar på Coop och att vända på slantarna i slutet av månaden. Det är inte bara fattigdomen i vårt samhälle - som nu dessutom ökar lavinartat - som är ett problem. Rikedomen bland det översta skiktet är ett minst lika stort problem för oss som vill se ett solidariskt samhälle. Till denna samhällsutveckling får inte arbetarrörelsen bidra.
Jag tycker också att riksdagsledamöter och ministrar tjänar på tok för mycket. Därför har vi i Vänsterpartiet flera gånger föreslagit att riksdagsledamöternas arvoden ska sänkas. Tyvärr får vi inte med oss de andra partierna på det. Vi har föreslagit att riksdagsledamöternas arvoden ska sänkas till 41 000 kronor per månad. Det är inte direkt någon svältlön, men skulle ändå betyda en lönesänkning med 13 500 kronor i månaden.
Självklart borde även statsrådens löner sänkas. En minister tjänar i dag 105 000 kronor i månaden. Det är lätt att förstå att människor med en sådan månadsinkomst knappast kan föreställa sig hur det är att hanka sig fram på a-kassa eller sjukersättning.
Inom EU ska nu parlamentarikernas löner höjas till cirka 85 000 kronor i månaden. EU-kommissionären Margot Wallström har tjänat 25 miljoner kronor under sin tid som tjänsteman inom EU och kan se fram emot 22 miljoner i pension - trots att hon borde ha femton år kvar till pensionsåldern. Slutsatsen av detta borde bli att vi dels tar avstånd från en union där sådana löner ses som rimliga för topptjänstemän, dels att vi kräver att våra företrädare aktivt motarbetar dessa fantasilöner.
Genom åren har vi sett en rad affärer avslöjas inom fackföreningsrörelsen med vidlyftig representation och orimliga lönevillkor. Det är många borgerliga politiker som gnuggar händerna i takt med det mediala drevet. Jag är som LO-medlem trött på att se mina företrädare offentligt förnedras efter att de anammat näringslivets felaktiga syn på löner och förmåner för toppchefer.
Det är av omtanke om LO och resten av arbetarrörelsen som jag skriver dessa rader med förhoppningen om att få ett slut på fartblindheten. För det är först när vi gjort upp med denna fartblindhet och själva har villkor som våra medlemmar och sympatisörer kan respektera som vi kan göra upp med de verkliga roffarna i näringslivseliten och Rosenbad.
LARS OHLY
Lars Ohly är ledare för Vänsterpartiet.
