"Det krävs samverkan för att Sverige ska ta sig ur krisen", skrev kusinerna Marcus och Jacob Wallenberg på DN Debatt i veckan och fortsatte: "Låt oss avstå från frestelsen att leta syndabockar och i stället satsa på utbildning, kompetens, forskning och hållbar utveckling." Och sedan: "Vår familj har varit del av svenskt företagande i 150 år. Vi ser Sverige som basen... också i framtiden. Vår affärsidé är att utöva det långsiktiga och engagerade ägandet... Vi tar och fortsätter att ta ett ansvar."
Kusinerna W:s lätt pompösa inlägg kunde läsas som vilket snusförnumstigt inlägg som helst i den debatt som pågår och där just nu, lyckligen för dem, Wanja Arbetardrottningen drar mer skott på sig än rövarna på banken. Vem vill inte ha samverkan, hållbarhet och forskning? Det obehagliga är att deras ord syftar till att förtränga sanningen - den om Wallenbergarnas blinda fläck.
De har inte förstått att de själva gått i spetsen för den girighetskultur i både AMF och SEB som nu med rätta klandras men som få pekar ut som egentlig syndabock, snarare som en logisk följd av det svinintresse som med familjen som föredöme brett ut sig i vissa kretsar.

Här är bakgrunden: 1994 avslöjades att styrelsen för Wallenbergs maktbolag Investor under 1993 förutom det av stämman godkända arvodet på 2,8 miljoner beviljat sig själv, det vill säga fyra av ledamöterna, generösa extra "julklappar". Hårdaste paketet fick Peter Wallenberg, nestorn, med 7,2 miljoner plus tjänstebil. Högra händerna - Anders Scharp och Bo Berggren - fick mindre paket på två miljoner och lillpojken Erik Belfrage ett sladdpaket på ynka 750000 kronor. Paketen kallades "konsultersättning". Detta utöver feta styrelsearvoden.
Grävande journalister - kanske samma som nu beskylls för "bonusdrevet" - hörde Peter förklara att det var hans dag-och-natt-öppna jour för globala kontakter som motiverade en ersättning utöver styrelsearvodet. Han fick med andra ord påslaget för att kunna hålla sig vaken, vilket han inte var då han skrev på Percy Barneviks miljardpension i ABB.
Sedan Aktiespararna under Lars-Erik Forsgårdh krävt full insyn i den regelvidriga hanteringen insåg även Investors revisorer att ingen styrelse kan ställa ut egna extra arvoden, det är stämmans sak och därmed offentlighetens.

Året efter, 1995, lade Investor smart nog därför in de tidigare styrelsebeslutade konsultmiljonerna i styrelsearvodet och så fick stämman banka igenom det. Förfarandet påminner om hur Falkengrens och tjugofem andra SEB-direktörers bonus i år bankades in i lönen så att, simsalabim, en sänkning av ersättningen visade sig bli en vacker höjning.
Då, 1995, sänkte styrelsen anspråken vilket innebar att styrelsearvodet ändå ökade med 400 procent och räckte för att ge styrelseordföranden Peter "Pirre" Wallenberg 7 miljoner för hans uppdrag - så knepet fanns redan då: genom att sänka kan man höja. Heja på! Denna soppa luktade illa redan då, nu är stanken ny men sophögen i sak densamma. Då har vi ändå inte nämnt att Peter W sedermera beviljades en pension på 13 miljoner om året livet ut när han avgick från styrelsen.
Det allvarliga är att kusinerna inte heller nu - lika lite som Storpappa då - ber om ursäkt för förfarandet. 2009 skyller man på en miss i kommunikationen medan sanningen är att Marcus W, ordförande i SEB, vilseförde eller ljög, hur man nu vill säga, på stämman om Falkengrens - med fleras - villkor.
En annan sanning är att familjen saknar verklighetskontakt med arbetslöshetens och de växande klyftornas Sverige som om de, likt Peter en gång, plötsligt befunne sig i gamla Rhodesia med dess djungelkapitalism.

Kusinerna W försummar inte det sedvanliga självberömmet om familjens l50-åriga anor som stark kraft i svenskt näringsliv. Ingen ifrågasätter i stort den skrivningen även om tv nyss medverkade till ett magstarkt fursteslickeri. Men under de senaste åren har Wallenbergarna, som förment patriotisk skryter om Sverige som bas, lagt ned Incentive, sålt ut Stora Koppparberg, Astra och OMX och framför ansiktet på tusentals aktieägande Scania-arbetare, som inte fick ett nickel i affären. I fjol skapade de sig en egen sockrad gräddfil när tyskarna köpte familjens post i lastbilsjätten och därmed ännu ett underbart storsvenskt företag fördes över i utländska händer. Tala om blågult ansvar!
Dagens finansfamilj W uppträder i det förflutnas lånta paraduniform. Deras blinda fläck är att de inte ser hur de själva berikar sig men frångått sina höga industriella syften och blivit som vilka klippare som helst på börsen.
Man vill att vi ska betrakta dem med respekt men de uppträder inte för att göra sig förtjänta därav. De talar om att landet måste få ett bättre "företagareklimat".

Jag ifrågasätter om dessa herrar vet vad entreprenörskap i den sanna meningen är för något. De lever i en annan värld. När de säger sig vilja skapa "relevanta, tydliga och begripliga mål" som bas för rörlig ersättning förtränger de att de haft minst ett decennium på sig att realisera denna självklarhet.
Många hoppas innerligt att de unga Wallenbergarna ska växa till sig. Det kräver i så fall en svidande ny självinsikt som deras artikel är ett uttryck för att de saknar.


BERTIL TOREKULL
Bertil Torekull har bland annat varit chefredaktör för Svenska Dagbladet, Dagens industri och Veckans affärer.