Dans står högt i kurs när sportkommentatorerna ska sätta ord på stämningen bland afrikanska fans och fotbollsspelare under fotbolls-VM i Sydafrika. Exemplen är flera. Som en "vild krigsdans" beskriver en känd krönikör Nigerias fans. En tv-kommentator använder "regndans" som metafor för Elfenbenskustens möjliga seger.
Beskrivningar som för tankarna till ett spektrum av förlegade föreställningar om afrikaners "rytm i blodet".
Midsommar tycks redan vara här, med tanke på alla dessa både små och stora grodor som hoppar ur sportkommentatorernas munnar. Hur dessa enfaldiga kvickheter tas emot hemma i tv-sofforna är svårt att säga. Men underskatta inte risken för att dörren ställs på glänt till den kloak av rå rasism, som fotbollsvärlden förtvivlat bekämpar. Det är viktigt att komma ihåg att just kampen mot rasism är ett av målen med årets fotbolls-VM i Sydafrika, det första världsmästerskapet någonsin på den afrikanska kontinenten.

Valet av Sydafrika som värdland för VM uppfattas av många som ett erkännande och uppmärksammande av rasismens historia. Flera offentliga personer har uttalat sig om att årets VM kan utgöra ett historiskt steg mot utrotandet av rasism i sportvärlden. Ban Ki-Moon, FN:s generalsekretare, har uttryckt stora förhoppningar om ett fotbolls-VM som för första gången är fritt från rasism och främlingsfientlighet.
Även fotbollens världsorganisation FIFA har satsat hårt på kampanjer mot rasism med frontfigurer som den franske anfallaren Thierry Henry, Brasiliens geni Ronaldinho och Kameruns anfallare Samuel Eto'o Fils.
Samuel Eto'o är själv ett offer för rasism på planen. Under två matcher mot Real Zaragoza gjorde supportrarna apljud. Eto'o svarade med att lämna planen i protest. Rasistiska incidenter inom fotboll är inte heller främmande i Sverige mot svarta spelare. Landskrona Bois tidigare spelare Kevin Amuneke kallades till exempel för apa och blev spottad i ansiktet.

Visst ska Sydafrikas historia uppmärksammas och visst är det viktigt att Afrika som kontitent skildras på andra sätt än genom bilder från safarin, svält och katastrofer. Men det är inte oproblematiskt att göra just Sydafrika till den symboliska platsen där fotbollsrasismen ska utrotas. Det finns risk att rasismens offer snarare än dess utövare hamnar i fokus. Rasismen är djupt rotad i den europeiska fotbollsvärlden och kommer knappast att upphöra enbart genom att Afrika och svarta spelare får mer utrymme. Snarare finns en risk för det motsatta när afrikaners framgångar på allvar utmanar rådande maktordningar.
Det är inte fotbollsexperternas avsikter som problematiseras här, utan analyser i stil med "Lyckas man att kombinera lekfullheten med europeisk organisation och fysik - då kan det bli riktigt, riktigt bra" som bidrar till att hålla rasistiska föreställningar vid liv.

I tidskriften Invandrare & Minoriteter beskriver vi faran med att svarta idrottares framgångar ofta förklaras av att de är sprungna ur speciella genetiska förutsättningar, trots att vetenskapen har visat att det inte finns någon genetisk skillnad mellan svarta och vita. Vita idrottare ses som en produkt av sofistikerade träningsstrategier, medan de svartas framgångar handlar om rasbiologiska fördelar. Därmed cementeras bilden där svarta hyllas som kroppar, men som människor nekas de fortfarande erkännande i intellektets sfär. Att tolerera rasbiologiska kommentarer om fotbollsspelare, vare sig det sker i tv-studion eller framför plasmatv:n på kvarterspuben, är att kapitulera för rasismens fäste i Sverige och Europa.

Fotbollskommentatorernas koloniala jargong får oss att undra om det verkligen är fotbolls-VM 2010 som vi tittar på. Snälla, låt oss slippa fler jämförelser mellan vita spelares disciplin och skicklighet och svarta spelares naturliga fysik och dansanta temperament. Låt oss tittare känna att morgondagens match mellan Sydafrika och Frankrike verkligen utspelas i modern tid.

Victoria Kawesa och Viktorija Kalonaityte