ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
Neutralitetsparveln. "Jag ser den svenska nationen som den där knipsluge bonnpojken i målningen 'Grindslanten' - han som står bredvid och ser på när de andra slåss", skriver Torbjörn Elensky.
Neutralitetsparveln. "Jag ser den svenska nationen som den där knipsluge bonnpojken i målningen 'Grindslanten' - han som står bredvid och ser på när de andra slåss", skriver Torbjörn Elensky.

Vi som röt med sprucken stämma

ANNONS:
FAKTA

Torbjörn Elensky är författare.
Hans senaste roman, "Döda vinklar" (2002), skildrade Europas framtid som ett fjärran minne, med Sverige i den döda vinkeln.
2006 kommer kortromanstrilogin "Svensk drömtid" - tre borrkärnor ur Sveriges underjord, fulla av mineraler, fossiler, tungmetaller, matrester, sediment, ressentiment, gamla husgrunder, avgudabilder, kolrester, kärnor, frön och vanlig lera.

Visa merVisa mindre
I vår självbild är vi svenskar fredliga och godhjärtade.
Vi betraktar vår neutralitet som en seger och förväntar oss omvärldens tacksamhet.
Tyvärr, skriver TORBJÖRN ELENSKY, är det inte alldeles säkert att resten av världen instämmer i lovsångerna till den blågula modellen.
I natt jag drömde något som jag aldrig drö-ömt förut, tra-la-la: Jag drömde att Göran Persson steg ut på ett stort torg, någonstans i en stad i Centraleuropa, och föll på knä och bad om förlåtelse. Han bad om förlåtelse för vår flathet inför nazism och kommunism, sveket mot våra grannar, vars lidande så länge det gick vi inte låtsades om, samtidigt som vi ropade högt och pekade finger åt dem som befann sig på behörigt avstånd. Jag ser den svenska nationen som den där knipsluge bonnpojken i målningen ?Grindslanten?? han som står bredvid och ser på när de andra slåss. Kanske håller han själv redan hårt i myntet och roar sig med att stå kvar och titta på slagsmålet? Han spelar dum, låtsas ovetande och håller sig, skenbarligen, utanför allt som sker. Men det är han som tar hem potten. Det finns ett uttryck på spanska som fångar det där: hacerse el sueco, göra sig svensk, vilket betyder just att spela dum, inte vara det, som i tyskarnas die dummen Schweden, utan bara spela. Knipslugt. Illistigt. Man vet och fattar och genomskådar allt, men låtsas som ingenting. Typiskt är att byta samtalsämne när det inte passar. Verka som om man inte har hört. Att tiga ihjäl sina motståndare är det svenska maktmedlet par préférence. Det används både i storpolitiska sammanhang och i enskilda möten. Passivt aggressiv straffar svensken med att inte låtsas om den störande tonåringen, invandraren, motståndaren, den opassande, utanförstående, främlingen, den-som-inte-vet-bättre. Går inget annat läggs en fuktig filt av falsk förståelse över fanatismen, förtvivlan, vansinnet. Ett tag inbillade vi oss att vi var ett världssamvete: vi röt med sprucken stämma om allt som skedde på andra kontinenter, på behörigt avstånd, samtidigt som vi urskuldade, om vi inte helt blundade för vad som skedde på vår egen förstutrapp. Latinamerika, Asien, Afrika ? där gjorde vi vår fjärrinsats, som visst var lovvärd i sig, men samtidigt ägnad att dra uppmärksamheten från vår underlåtelsesynd här hemma i Europa. Ett samvetslöst samvete, helt utan självinsikt. Den svenska synden är underlåtelsesynden. Det är den största synden, sägs det. Att se någon slås ner framför en, men fälla blicken, ta en omväg, göra sig blind och döv. Inte låtsas om. Inte ingripa. Inte angripa. I praktiken avnjuts sådan pacifism alltid på någon annans bekostnad, men det är ju inte vår sak. Vi har aldrig bett att de ska slåss. Vi har aldrig lagt oss i. Vi har rena händer ? renare än Pontius Pilatus, renare än lady Macbeth. Javisst! I praktiken innebär det att man ställer sig på förtryckarens sida, inte uttryckligen, men genom sitt pragmatiska handlande, gillandet av läget gör att man, att vi, Sverige, alltid hamnar fel. Medlöpare till nazismen under världskriget, medlöpare till kommunismen under kalla kriget. Tredje ståndpunkten var en intellektuell variant av detsamma: kålsuparteorin passade vår bekvämlighet väldigt bra. Så blev, och är än i dag, MacCarthyismens excesser, som sattes stopp för av den amerikanska senaten själv, jämställda med Moskvarättegångarna och Slanskyprocessen, fast i ena fallet missbruket på sin höjd ledde till yrkesförbud ? illa nog i och för sig ? i de andra till massdeportationer och avrättningar. Än i dag slår somliga av våra mest högröstade talesmän- och kvinnor dubbelknut på sig själva i ivern att uttrycka förståelse för terror och tyranni, och förakt för marknadsekonomi och demokrati. Från neutralitet via kålsuparteorin till rena nihilismen. Det sätt man här behandlar litauiska byggjobbare, polska rörmokare, apatiska flyktingbarn och den armé av svartjobbande ?illegala? invandrare som håller undan vår skit visar också med all önskvärd tydlighet att svensk solidaritet är en abstraktion som hör hemma i självförgyllande högtidstal. Vi berömmer oss gärna av att vara så moderna och ickenationalistiska. Vi ser oss gärna som det mest upplysta av alla folk. Men vi är ju tvärtom sprickfärdiga av nationalkänsla, övertygelsen att vårt land är bäst, vi betraktar ? liksom Göran Persson vid krigssluts-jubileet i Moskva tidigare i år ? vår neutralitet som en seger, en insats, något andra borde tacka oss för och ta efter. Jag ska inte räkna upp hur många andra länder som gärna ville och försökte vara neutrala, i kriget såväl som inför Sovjetmakten, men utan valmöjligheten att sitta i splendid isolation uppe på en halvö i ishavet, i stället för rakt under de frammarscherande stövlarna. Det är sant att vi inte är så rödglödgat patriotiska som vissa andra folk, vi är inte stolta över vårt land på samma extroverta sätt ? men vad skulle vi vara stolta över då? Fred? Rikedom? Liknöjdhet? Vad har vi gjort mer än suttit på vår kammare och klippt och klistrat konsumkvitton? I vår självbild är vi fredliga, godhjärtade, vi står ovanför dumheterna som de andra i världen sysslar med ? vi är klokare, bonnförnuftiga, vi vet att inte lägga oss i sånt som inte rör oss. Utifrån ser det hela annorlunda ut: vi är fega, egennyttiga, snåla, stryktäcka, falska, hycklande och få kommer nog att sörja den dag inlandsisen ånyo drar sitt hårda täcke över oss. TORBJÖRN ELENSKY Torbjörn Elensky
Mejla Skriv ut
Rätta text- och faktafel
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Du måste fylla i en kommentar: