"Vi sexsäljare måste se de bedragna kvinnorna"

Isabella Lund ställer frågan varför inte svenska feminister och politiker solidariserar sig med oss sexsäljare (Expressen 15 feburari). Hon uppmanar dem att ge oss vad hon kallar ”mänskliga rättigheter”, alltså yrkesmässigt likaberättigande, vilket förutsätter en legalisering av sexköp och koppleri.
Som erotikmassör är jag mycket väl förtrogen med det faktum att den svenska lagstiftningen är långt ifrån idealisk ur ett sexsäljarperspektiv. I och med att min helkroppsmassage vanligtvis omfattar sexuell tillfredssällelse för kunderna, så påverkas nämligen även jag av samma lagar som samlagssäljarna. Inte minst kopplerilagen är ett högst påtagligt problem för mig och min verksamhet. Till skillnad från Lund har jag däremot full förståelse för kvinnorörelsens ställningstagande i sexhandelspolitiken.
Jag skulle därför vilja vända på frågan: Varför i all världen skulle kvinnorörelsen och andra jämställdhetsarbetare verka för en legalisering av sexköp och koppleri? För dessvärre finns det inte mycket som talar för, men desto mer som talar emot, en legalisering ur ett feministiskt perspektiv. Särskilt med tanke på att den svenska jämställdhetspolitiken är betydligt mer radikal och ambitiös än den i sexköpsvänliga länder som Tyskland och Holland.

En sak som talar emot en legalisering är att sexköp ofta, om än inte alltid, handlar om utnyttjande av mycket utsatta kvinnor. Många traumatiseras ytterligare av prostitutionen och behöver åratal av terapeutisk hjälp för att komma i balans. Ur denna synvinkel är det solidariskt att stödja en lagstiftning som motverkar legitimiteten för sexköp och på sikt minskar efterfrågan på prostituerade.

En annan sak är att den svenska lagstiftningen av de flesta professionella bedömare anses motverka trafficking. Inte minst genom den normgivande funktion som de fyrtio sexköpsmotståndarna skrev om i Expressen, 5 feburari. Att som Lund jämföra prostitution med hushållstjänster och antyda att människohandel för det ena ändamålet inte är värre än för det andra, är föga relevant med tanke på att tvångsarbete i hushållssektorn knappast sker i någon nämnvärd utsträckning i vårt land.
En tredje, och för många avgörande, men i media undanskymd, sak rör jämställdheten. Alltså hur sexköpen, och legitimiteten för dem, på olika sätt påverkar könsrelationerna i samhället.

I ett av flera exempel på detta, som bland annat påpekats av den sexradikala feministen och dominan Liz Highleyman, kan vi se hur sexköpande män ofta lever i föregivet monogama relationer samtidigt som de går bakom ryggen på sina partners via sexköpen. På så sätt får de tillgång till både den privata ”madonnan” och den offentliga ”horan”, utan att unna sina partners detsamma. På så sätt förstärks också den utåt sett monogama normen, till förfång för öppenhet och frihet på lika villkor.
Från sexköpsliberalt håll hävdas det ibland att det är bättre att männen går till prostituerade än att de raggar på krogen eller är otrogna på annat sätt. Man bortser då ifrån att de kvinnor utanför prostitutionen som är villiga att ställa upp för i stort sett vem som helst och därtill garantera diskretion är ytterst få. Utan möjligheten till sexköp skulle de flesta ha mycket svårt att spela det dubbelspel som bidrar till de olika normerna och idealen för kvinnor och män.

De flesta som köper sex är utåt sett helt vanliga män, ofta med bra jobb och ekonomi. Över hälften av dem beräknas vara gifta eller leva i liknande förhållanden med en monogam norm. De kvinnor som bedras genom sexköpen beräknas vara cirka tjugofem gånger fler än de prostituerade. Detta innebär att det i Sverige finns tiotusentals kvinnor som lever i förhållanden där de förväntas vara trogna gentemot män som bedrar dem med prostituerade som redskap. Och betydligt fler skulle de av allt att döma bli med en sexhandelslegalisering.
För oss i sexbranschen är detta ett dilemma som vi naturligtvis helst blundar för. Uppmärksammandet av det går stick i stäv med våra särintressen. Det utgör ett hot mot vår självkänsla och riskerar att sänka vår redan låga samhällsstatus. För feminister i kvinnorörelsen är det enklare att vara klarsynta och också se fenomenet i ett större perspektiv.

Så även om en legalisering säkerligen skulle leda till förbättrade arbetsförhållanden för sådana som mig och Isabella Lund, är detta ett argument som av fullt förståeliga skäl väger tämligen lätt för kvinnorörelsen. Lika förståeligt är att svenska feminister inte är särskilt angelägna om att stödja en sexköpslegalisering som framför allt skulle gagna vårt lands runt hundratusen sexköpande män.
Ligger det då ingenting i påståendet att kvinnorörelsen brister i sin solidaritet med sexsäljare? Jo, i viss mån gör det faktiskt det. Men i ett helt annat avseende än det som sexköpsliberalerna lyfter fram.

Kvinnorörelsen skulle nämligen, i likhet med oss relativt välmående sexsäljare, kunna göra betydligt mer för att förbättra möjligheterna för dem som behöver hjälp för att lämna prostitutionen. Detta står inte i konflikt med solidariteten med andra kvinnor eller övriga hänsynstaganden som behöver tas ur ett feministiskt perspektiv. Ändå lyser engagemanget på denna front mest med sin frånvaro.
Vad jag efterlyser är således en kvinnorörelse som tar nya krafttag i detta arbete, naturligtvis tillsammans med oss som verkar och har verkat i sexbranschen. Här skulle vi, med förenade krafter, kunna åstadkomma en avsevärd förbättring.

av MARIA BERGMAN
Maria Bergman har arbetat som erotikmassör i sju år. Hon började på grund av penningabrist. ”För att få ihop pengar fort var sex lösningen. Alternativet var soc.” Hennes kunder är uteslutande män, ”vanliga medklassmän med bra inkomst”. Maria här även en blogg, ”Sex och pengar”. Hon skriver under psuedonym.