Nazli Kaboly Moloudi Foto: PrivatNazli Kaboly Moloudi Foto: Privat
Nazli Kaboly Moloudi Foto: Privat
Nazli Kaboly Moloudi. Foto: PrivatNazli Kaboly Moloudi. Foto: Privat
Nazli Kaboly Moloudi. Foto: Privat

Vi sa ingenting när ni kallade oss apor

Publicerad

Vi sa ingenting när ni aldrig kunde uttala våra namn och ni sa ingenting när vi bytte dem. 

När vi sedan började säga ifrån så började ni ifrågasätta vad som är rasism, skriver Nazli Kaboly Moloudi. 

Vi sa ingenting när vi växte upp. Vi sa ingenting när vi såg våra högutbildade föräldrar inte få komma på en enda intervju och i stället tog jobb som städare eller taxichaufför så familjen kunde äta.

Vi sa ingenting när ni tvingade oss gå på svenska 2-lektioner trots att vår svenska var lika perfekt som de vita klasskamraterna vi vuxit upp med. 

Vi sa ingenting när ni skrattade och kallade oss apor för vårt svarta hår som pryder vårt huvud, våra armar och hela vår kropp. Vi sa ingenting när ni aldrig kunde uttala våra namn och ni sa ingenting när vi bytte dem. 

Vi sa ingenting när vi fick blickar på stan för att vi inte pratade svenska. Vi sa ingenting när vi såg hur mamma fick sämre service på Åhléns och mamma log och låtsades som ingenting. Vi sa ingenting när vakten följde efter oss i varenda butik, i vår egen Willys-butik som vi handlat på sedan vi satte våra fötter i detta land. 

 

Det gör någonting med ens själ

Vi sa ingenting. Vi blev arga i stället. Vi fick känslor vi inte kunde beskriva, vi såg ett mönster i hur vi blev behandlade som vi inte kunde förklara. En uppväxt som var fylld med att försöka passa in hos dem som retade oss. 

Det gör någonting med ens själ när man gör allt för att bli accepterad av samma folk som förtrycker en, för att kunna överleva i deras samhälle. Ungefär som när man var liten och de äldre som mobbat en fortsätter mobba en trots att man gjort allt för att passa in. Kanske köpt coolare kläder, pratat annorlunda eller försökt vara mer som dem. 

Skolkorridorerna fylls med ångest, rädsla och skam. Skillnaden är att när man var liten och blev mobbad eller retad kunde man springa hem och slippa det. Man kunde gråta och få stöd, för mobbning är oacceptabelt i Sverige. Men rasism. Rasism förnekas av halva landet medan andra halvan som inte bemöter rasism diskuterar vad som verkligen är rasism. Så vi kan inte springa iväg för överallt för oss är som skolans korridorer. Du kan inte gråta eller få stöd, utan du förväntas att acceptera och vara någon form av fungerande vuxen trots att du hela livet blivit mobbad. 

Sen började vi säga något, vi sa ifrån. Vi sa, det räcker. Vi sa, detta gör ont. Vi sa, detta är ju rasism. Vi började filma. Skriva. Twittra. Debattera. Chatta. Organisera. Studera. Och älska. Vi började älska oss själva. Allt från vårt hår till våra namn. 

 

Vi har äntligen fått vår röst

Men debatten vände, i stället för att lyssna när vi äntligen sa ifrån började ni ifrågasätta vad som är rasism. Det ni måste förstå är att rasism är så många olika saker, inte bara ord, inte bara nazister. Rasism är inte bara att bli misshandlad av nazister eller att inte få ett jobb på grund av ens ursprung, rasism är också en känsla eller ett bemötande och vi har all rätt att diskutera vilken aspekt vi vill utan att ni har rätt att säga vad vi ska fokusera på, vad som är allvarligare rasism, vad som är rasism "på riktigt". 

Vi har äntligen fått vår röst. Så vad är viktigast? Att återigen tysta oss som förtryckts i generationer av den strukturella, sociala och politiska rasismen eller att enas för att krossa den?

 

Nazli Kaboly Moloudi

Skribent och föreläsare kring klass, hbtq och rasism

Expressen getinglogga
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag