Så har det hänt igen. Ännu en professor som ideligen dyker upp i medierna har avslöjats som fuskare. Genushäxan Tiina, den där queer-professorn som retar gallfeber på det heteronormativa patriarkatet, är i själva verket en enda stor bluff. Hennes böcker är plagiat. Hennes åsikter är galna men politiskt korrekta. Flina åt Tiina! Det är rätt åt henne. En plagiatör förtjänar att falla! Statsvetaren Johan Tralau har alltså, i en artikel i Axess, gjort gällande att Tiina Rosenberg stulit flera partier ur en annan forskares bok och stoppat in dem i sin egen. Visserligen, skriver Tralau, kan man inte veta "om det var avsiktligt eller enbart på grund av slarv", men det faktum att boken kommit ut i en andra upplaga är likväl bevis för "forskningsfusk". Den som enbart läst löpsedlar och artiklar i kvällspressen tror att Tralau är på jakt efter Tiinas blonda skalp, men den som ögnar igenom artikeln i Axess finner att han är ute efter vida större fiskar än så. Johan Tralau skjuter skarpt mot regeringen. Förvisso är Tiina tokig, låter han oss förstå, men så länge hon bara är tokig och inte en tokig professor är allt OK. Problemet, enligt Tralau, är "att vi har professorer med galna åsikter som har blivit professorer på grund av att deras åsikter i så hög grad sammanfaller med regeringens." Tiina Rosenberg är ett exempel på socialdemokratisk dumhet, men hon är inte huvudmål för en akademisk attack. Ånej, Tralau vill komma åt sossarna snarare än fiorna. Men det är inte kritiken mot regeringen som syns på löpsedeln utan plagiatanklagelsen mot Tiina Rosenberg. I vår sköna nya medialiserade värld individualiseras problemen och ges pregnanta ansikten. Ju mer kändis, desto större skandal. Tiina har fuskat! Avsätt henne från professuren! Låt henne skämmas! Bränn häxan! Men har hon verkligen fuskat? För några år sedan var det jag. En skribent i Aftonbladet beskyllde mig för plagiat. Jag skulle ha skrivit av en annan historikers bok när jag i en av mina egna böcker berättade om digerdöden i Norden. I själva verket rörde det sig om citat ur en och samma medeltida källa, varför texterna givetvis blev identiskt lika. Jag fick en chans att ställa allt tillrätta i en svarsartikel, och det gjorde jag. Men då hade en månad av mitt liv förstörts av stressande journalistfrågor, telefonsamtal från nervösa släktingar, märkliga uttalanden av skadeglada kolleger och annat elände. Jag minns att jag kände mig absurt jagad och ångestdrabbad, instängd i en Kafkavärld där rättvisa inte existerade. Sanningen var oväsentlig, skandalen var allt. Att jag drabbades då och Tiina drabbas nu beror på en enda sak: vi är kända. Vi är "offentliga personer". Annars hade ingen skrivit om oss i medierna; däremot hade vi säkert blivit anklagade på våra akademiska hemmaplaner. Alla som har varit med i den akademiska svängen i något decennium vet att var och varannan docent blir plagiatanklagad förr eller senare, i regel av kolleger som antingen inte delar vederbörandes uppfattning eller helt enkelt är avundsjuka. Inget av detta når allmänhetens kännedom eftersom allmänheten inte bryr sig. I universitetskorridorerna rycker vi på axlarna åt anklagelserna eftersom de i nio fall av tio är mer löjliga än farliga. Det är i praktiken omöjligt att ha ett aktivt forskarliv utan att ta till sig andras åsikter, göra dem till sina och diskutera dem i böcker. Mycket av detta är omedvetet, en följd av forskningsreception och deltagande i debatter. Annat är slarv (det slarvas mycket på våra universitet) - meningar och ordvändningar byter ägare utan att man kommer ihåg att sätta in en not eller citationstecken. När jag läser Tralaus artikel och förgäves letar efter utförliga belägg för Tiinas skurkaktighet finner jag att det just är typiska småsaker han kommer dragande med. En mening här, en mening där. Korridorsnack som blott hade framkallat gäspningar om inte Tiina varit kändis. Visst, hon har säkert använt andra forskares material och glömt att ange källa, men det gör inte hennes bok till ett plagiat. Om hon har stulit sin teoretiska modell och sina undersökningsresultat - då är hon en plagiatör. Men något sådant hävdar varken Tralau eller hans meningsfränder. De nöjer sig med att peta i småslarv, allt för att kunna kasta skit på regeringen. Jag vet inte om Tiina Rosenberg är plagiatör eller inte. Men det vilar en unken doft av anklagelsesjuk illvilja över Johan Tralaus angrepp. Den akademiska världen har många svarta dunster, väl värda att skämmas över, och de som väller fram i hans artikel tillhör de odörer som stinker värst. DICK HARRISON