Den iranska regimen försöker tysta Facebook, Twitter och Youtube för att försvåra protesterna efter presidentvalet. Men genom ihärdigt arbete från nätaktivister kan motståndsrörelsen få fritt tillträde till internet, skriver Marcin de Kaminski, en av grundarna av The Pirate Bay. "Den iranska regimen försöker blockera våra servrar, till ingen nytta kan noteras. De kommunikationsvägar som byggts upp gör att vi nu kan läsa om det som sker i Iran."
Ingen Facebook, ingen Youtube, ingen Twitter. För oss skulle det kanske vara en social mardröm. För miljontals iranier är det vardag, och en livsfarlig sådan.
Internet och dess sociala nätverk tycks vara det enda sättet för de iranska proteströrelserna att kommunicera med omvärlden. Men nu stängs tillgången till nätet steg för steg av regimen. SMS-trafiken har släckts och utländska journalister tvingats lämna landet. Den iranska regimen tycks, samtidigt som den fortsätter sina övergrepp mot de protesterande massorna, arbeta efter devisen att det som inte syns inte heller finns.
Att få tala med vem man vill, om vad man vill, kan tyckas självklart för många. Samtidigt visar erfarenheter från protesterna i Burma 2007 såväl som demonstrationerna i Iran att det som stryker med först när det blir oroligheter är den fria kommunikationen. Ska man slå ner demonstranter vars huvudsakliga mål är demokrati ska ingen utomstående kunna lägga näsan i blöt.
En icke-begränsad tillgång till informations- och kommunikationskanaler är grundbulten i ett levande och progressivt samhälle. I en värld där de digitala informationströmmarna når i princip överallt, börjar därmed kampen för demokrati med en kamp för fri tillgång till internet.
För att understödja det fria informationsflödet, oavsett vem som använder sig av det, har ett flertal interationella initiativ skapats. Från Sverige har kretsen kring The Pirate Bay samarbetat tätt med den nätpolitiska arbetsgruppen WeRebuild.EU kring flera mycket konkreta projekt, riktade direkt till de protesterande iranierna. Till sin hjälp har vi också haft en stor mängd löst organiserade nätaktivister som organiserat sig runt siten []Iran.Whyweprotest.Net.
Under det senaste dygnet har mycket hänt. Då regimen systematiskt använt sig av samma sociala medier som de försökt spärra i syfte att sprida desinformation och illasinnade rykten, har aktivister hjälpts åt att analysera och gallra i exempelvis de twitterströmmar som läcker ut från Iran. Twitter är å ena sidan det medium som får störst spridning, men det är samtidigt känsligt både som tillförlitlig källa och som en stor säkerhetsrisk för användarna.
Samtidigt har vi, då det iranska nätet just nu är mycket begränsat och övervakat, arbetat på tjänster som kunnat lösa detta problem för iranska användare. Vi har därför satt upp ett nätverk av sambandsservrar, så kallade proxyservrar, som kan användas av personer som bor i Iran och som vill komma åt alla kommunikationsvägar. Genom att ordna så att internet kan användas, ostört och anonymt, har vi också gett den iranska demokratirörelsen fri lejd ut på den digitala motorvägen.
Som ett tecken på effektiviteten i de uppsatta systemen har den iranska regimen under det senaste dygnet försökt blockera även de sambandsservrar som nätaktivisterna satt upp. Till ingen nytta, kan noteras, eftersom nätverken är lätt omflyttningsbara och direkt dyker upp någon annanstans, under nytt namn. Det är ett tydligt tecken på internets flexibilitet.
Information om den digitala motståndsrörelse som nu växt fram har spritts till de iranska medborgarna genom betrodda kanaler, hemliga kontakter och flygblad på gatorna. Manualer har skapats och översatt, liksom specialbyggda operativsystem med föraktiverade säkerhetssystem. De digitala nätverken har direktlänkar in till de protesterande, och använder dem väl.
På en storskalig nätpolitisk arena är det här arbetet unikt. De som arbetar med att möjliggöra ett fritt Internet i Iran har samlats kring nätet som enda beröringspunkt. Alla eventuella politiska skiljaktigheter har lagts åt sidan, eftersom nätfrågan anses vara så pass viktig.
Oavsett vilka politiska ledare som greppar efter makten i Iran är möjligheten till fri kommunikation nödvändig. Det är en förutsättning inte bara för opinionsbildning och ett öppet offentligt samtal, utan även för individers säkerhet och välbefinnande. De kommunikationsvägar som byggts upp gör att vi nu kan läsa om det som sker i Iran. Det vi läser är rop på hjälp. Att man ens kan ropa kan vi tacka bland annat svenska nätaktivister för.
MARCIN DE KAMINSKI
Marcin de Kaminski, 28, är en av grundarna av Piratbyrån och fildelningssajten The Pirate Bay. Till vardags studerar han beteendevetenskap och sociologi. Han bloggar på marcin.webbop.fi.
