Vart är vi på väg? Snåla och iskalla vindar blåser in över Sverige. Nej, jag menar inte – bara – höstvädret. Jag menar de oroande tecken på brist på förståelse för yttrandefrihet och stöd för oberoende röster i samhällsdebatten som nu duggar lika tätt som grodorna ur Anna Ankas mun. Oberoende röster som Expo, Arena och Bang riskerar nu att läggas ned som en följd av indraget stöd. Sveriges Radio och Sveriges Television riskerar att politiseras. Och skribenter och konstnärer som ifrågasätter maktstrukturer eller missförhållanden blir påhoppade. Detta är några aktuella exempel på politiska förslag som hämmar fria röster och oberoende massmedia.

Men det kanske mest iögonfallande exemplet på brist på förståelse för yttrandefrihet är den kommitté hos Svenska Fotbollförbundet, som nyligen utdömde böter till Örgryte IS. Brottet? Att några supportrar frågade Örgryte om de fick hänga upp en banderoll för sin klubbkamrat med texten Free Dawit Isaak på. Klubben sa ja. Det fick disciplinkommittén att slå till med omisskännlig brist på både sunt förnuft och fingertoppskänsla. Det blev böter på 10 000 kronor.
Jag är stolt över min klubbs agerande. ÖIS har visat på ett stort civilkurage, värderingar och hjärta, som jag hoppas att fler tar efter. Plötsligt vänds våra föreställningar på ända. Fotbollssupportrar, som annars ofta utmålas som huliganer som bara vill supa och slås, engagerar sig för en kamrat och familj som står klubben nära. Det är samma krav som såväl ledande politiker för samtliga riksdagspartier som chefredaktörerna för samtliga rikstidningar har ställt. Men jurister och höga beslutsfattare – som man ju kunde hoppas och tro visste mer om mänskliga värden som humanitet och yttrandefrihet – säger stopp.

Jag har sedan liten grabb varit en – som jag själv vill se det – hängiven supporter för Örgryte. Jag kommer ihåg hur min pappa tog med mig på ÖIS-matcher, och visade mig vilket stark gemenskap som fanns i klubben. Jag känner min förening. ÖIS har ett engagemang för mer än idrottsliga framgångar, som ger medlemskapet flera dimensioner.
Jag har också vuxit upp med ett starkt engagemang för demokrati. Att tankar, idéer och förslag får brytas och mötas öppet gör att väljarna kan ta ställning till och värdera de olika alternativen. En av grundpelarna i en modern och levande demokrati är yttrandefrihet och fria massmedier. Journalister som rapporterar, granskar, ställer obekväma frågor och ifrågasätter övergrepp fyller en viktig demokratisk funktion.
Detta kall drev den svensk-eritreanske journalisten och ÖISaren Dawit Isaak, bosatt i Göteborg, men verksam i Eritrea. Som reporter på Eritreas första oberoende tidning Setit fängslades denne svenske medborgare - tillsammans med andra journalister och demokratikämpar – av regimen. Brottet var att publicera texter om orsakerna till gränskriget med Etiopien. Med brutal tydlighet fick Dawit Isaak känna på innebörden av talesättet att sanningen och det fria ordet är krigets första offer.

Engagemanget för att Dawit Isaak ska friges är starkt i Sverige. I riksdagen finns bred samsyn över parti- och blockgränserna. Samtliga stora rikstidningar ställer sig bakom kravet på hans frigivande. Och i det offentliga samtalet är uppslutningen tydlig bakom dessa krav – som viktiga i sak, men också symbol för humanitet och yttrandefriheten.
Tyvärr tycks förståelsen för detta inte ha smugit sig in till disciplinkommittén hos Fotbollförbundet. Det är olyckligt. Fotbollförbundet borde omedelbart dra tillbaka böteskraven.
Kommittén lutar sig mot argumentet att vi inte ska ha politiska budskap på våra arenor. Jag delar uppfattningen att man måste kunna gå på fotboll utan att bli provocerad av olika politiska opinionsyttringar på läktaren.
Men – och detta är själva poängen – frågan om stöd för en klubbkamrat och yttrandefrihet är inte att betrakta som en politiskt provocerande opinionsyttring. Det är en fråga om stöd för en grundläggande rättighet – som kränks i en diktatur som har fängslat en svensk medborgare. Det är en fråga om fans som ställer upp för varandra. Och det är en fråga om krav på frigivning av en samvetsfånge – där det finns en mycket bred samsyn mellan såväl politiska partier som i den offentliga debatten.
Jag är övertygad om att banderollen kommer att finnas kvar. Vi ÖISare är inte kända för att ge oss.

Leif Pagrotsky