"Vi vet lika väl som andra att familjer ser olika ut, det är familjer som spricker, det kommer in nya vuxna, det kan vara föräldrar av samma kön. Familjer ska ha lika bra förutsättningar oavsett hur de ser ut". Det är kloka ord, av Kristdemokraternas Göran Hägglund.
Efter KD:s valförlust får väl omsvängningen delvis skrivas upp på kontot omvändelse under galgen. Inget fel i det. För det fortsatta alliansbygget är det alla tiders om även KD bejakar vår tids nya familjebildningar. I Hägglunds formulering "alla familjer ska ha goda förutsättningar", ligger rimligen också att undanröja konstigheter i lagstiftningen som försvårar för människor att bilda familj.
Sedan 2003 har Moderaterna genomgått en förnyelse och tagit flera viktiga steg på det familjepolitiska området. Inte minst omsvängningen när det gäller könsneutrala äktenskap har varit betydelsefull. Partiets kallsinniga inställning till surrogatmödraskap är dock fortfarande en plump i protokollet. Socialutskottet kommer under riksdagsåret att ta ställning till en motion där vi uppmärksammar det besynnerliga i att surrogatmödraskap är ett okänt fenomen i svensk lagstiftning.
Rent medicinskt har möjligheten funnits i åtskilliga år att bli förälder med hjälp av en surrogatmoder. Det är inte heller olagligt att kvinnor föder barn åt någon annan. Däremot är det förbjudet att "vanemässigt eller med vinstsyfte" assistera vid surrogatarrangemang. Därför tvingas svenska par att anlita - och betala - surrogatmödrar utomlands.
En ordning där staten förnekar vuxna, friska människor att få barn, är inte att ge alla familjer "goda förutsättningar". Därför vill vi ta bort de lagliga hinder som finns mot att man inom landstingsvården eller på privata kliniker hjälper barnlösa.
Tillsammans med KD är M det enda alliansparti som fortfarande ställer sig negativt till surrogatmödraskap. En omprövning i frågan borde vara ett självklart steg i partiets fortsatta förnyelse. Om det finns kvinnor som av ideella skäl eller mot betalning vill hjälpa barnlösa par oavsett könstillhörighet med den processen, bör det inte vara statens uppgift att lägga ut krokben. Därmed inte sagt att det är skattebetalarna som ska stå för notan.
Ensamstående ofrivilligt barnlösa kvinnor är en annan grupp i Sverige som förvägras familjebildning, i bemärkelsen att få barn. Man kan invända att det är naturens givna ordning, eftersom det krävs en man och en kvinna för att det ska bli barn. Fast den invändningen har mist sin betydelse, särskilt efter 2005 då inseminering av lesbiska par tilläts på samma villkor som för heterosexuella par. Medan ensamstående barnlösa kvinnor alltjämt är hänvisade till klinik utomlands. Enda sättet att få stopp på denna orättvisa diskriminering är, för att citera Hägglund, att se till att alla familjer har goda förutsättningar. Därför bör lagen ändras, vilket inte heller i detta fall behöver innebära att verksamheten ska finansieras via skattsedeln.
Transpersoners rättigheter i Sverige är svårt eftersatta. Det tydligaste exemplet på det är att sterilisering är ett absolut villkor för att transsexuellt diagnostiserade personer ska få genomgå så kallad könskorrigering. Lika absurt är det att en transperson som har ingått äktenskap måste skilja sig innan han eller hon får könskorrigera sig. Sedan är det okej att gifta sig med samma partner igen. Är det att ge alla familjer goda förutsättningar?
Drygt tre år har gått sedan regeringen tog emot Könstillhörighetsutredningens (SOU 2007:16) modernisering av dagens snart 40 år gamla lag på området. Om Moderaternas fortsatta förnyelse ska ges full trovärdighet, och Kristdemokraterna menar allvar med sin aviserade omprofilering i familjepolitiken, då bör alliansen se till att utredningens förslag blir verklighet, ganska omgående.
MARIA ABRAHAMSSON är riksdagsledamot, M, för Stockholms stad. Hon tycker inte att staten ska lägga krokben för nya familjebildningar.
OLOV LAVESSON är riksdagsledamot, M, från Malmö. Han var en av de drivande bakom
Moderaternas omsvängning i frågan om könsneutrala äktenskap.
