Hotet om kvotering hänger fortfarande över företagar-Sverige. För fortfarande är bara var femte styrelseledamot i börs- bolagen kvinna och den långsamma ökningstakten har till och med fått jämställdhets- minister Nyamko Sabuni att börja omvärdera sitt kvoteringsmotstånd.
Endast med särlagstiftning i ryggen kan fler kvinnor bli företagare, tycks förespråkarna mena. Dessvärre utgår debatten från myten, spridd bland annat av statliga myndigheter, att svenska kvinnor i princip inte arbetade innan välfärdsstaten och aktiva vänsterregeringar kom till deras undsättning.
Den myten är felaktig. I Sverige, ett av världens mest jämställda länder, går det i dag tre manliga företagare på varje kvinnlig. Mellan år 1890 och 1940 var kvinnliga företagare betydligt vanligare än så. Forskning visar till exempel att gifta krögerskor och månglerskor hade egna näringstillstånd och att kvinnor genom arv fick driva hantverksföretag under skråväsendet. Otaliga andra företagerskor drev framgångsrika restauranger, hotell, affärer och klädesindustrier.

Historiska fakta pekar också på aktiva företagerskor ännu längre tillbaka i tiden. Det fanns över 300 kvinnliga bruks-patroner från 1500-talet fram till 1800-talet och många fler lär lyftas fram ur ägarlängderna av framtida historiker.
När välfärdsstaten började byggas blev det dock betydligt svårare för kvinnliga företagare. Från både statligt och fackligt håll framfördes resonemang om att män var familjeförsörjare och att kvinnor i stället borde stanna i hemmen.
Resultatet blev särlagstiftning, bland annat förbjöds kvinnor att jobba övertid och på natten, vilket gjorde det svårt för dem att fortsätta driva till exempel bagerier. Om denna öppna diskriminering har det varit märkligt tyst.
Kvinnliga företagare missgynnades också av skattepolitiken. Mellan 1938 och 1978 infördes successivt allt högre skatter på arbete för att gynna industritillverkningen. Tanken var att flytta över arbetskraft från personalkrävande verksamheter till den högproduktiva industrin.
En bieffekt blev dock att många näringar som drevs av kvinnor slogs ut, exempelvis skrädderier och modehus. Mellan åren 1950 och 1980 var kvinnors företagande också extremt lågt.
Frågan är varför etablerade auktoriteter väljer att sprida en felaktig bild om välfärdsstatens effekter på kvinnligt företagande. En tolkning är att radikalfeminister förknippar entreprenörskap med en manlig förtryckarroll. Men denna historie-syn kan påverka kvinnor, som i dag överväger att etablera företag, negativt. Risken är att de avstår.

I dag har också den industri som politikerna värnade genom skattelagstiftningen i allt större utsträckning konkurrerats ut av länder med lägre kostnader. Därmed öppnas åter möjligheter för kvinnor till företagande inom sina intresseområden. Allt fler kvinnor etablerar sig nu företag inom skola-, vård- och omsorgsbranscherna och nu ges möjligheter även inom apoteken som varit stängda för privata företag sedan 1972. Massor med duktiga kvinnor driver också företag inom mode, design och bioteknik.
Därför är det extra beklagligt att radikalfeminister propagerar för att åter införa särlagstiftning, denna gång för att öka antalet kvinnor i bolagsstyrelserna. Med sådana krav riskerar man att upprepa 1900-talets misstag.
För all erfarenhet visar att kvinnor förlorar på särlagstiftning, den tenderar nämligen att hänga kvar även när de ursprungliga förhållandena ändrats. Se bara inom högskolan där mer än hälften av studenterna i dag är kvinnor och där man på vissa lärosäten nu kvoterar in män. Och om vi nu får många kvinnor som skapar växande företag, riskerar vi att behöva kvotera in män i styrelserna i framtiden. Det kan knappast kan vara meningen.
Den enda möjligheten för kvinnor att nå jämställdhet på längre sikt är därför könsneutral lagstiftning.


ANITA LIGNELL DU RIETZ
Anita Lignell Du Rietz är filosofie doktor och forskar om entreprenörskap.
I dagarna ger hon ut boken "Svenskornas företagsamma
historia". Hon är själv egenföretagare inom konsultbranschen.