Den som följt Expressens debatt

om antisemitism utan att på förhand sympatisera med någon av skribenterna måste ta sig för pannan. Ordfronts redaktör Johan Berggren tycks gömma sig bakom en definition av antisemitism som endast innefattar öppet judehat (31/12 2005). Historikern Lars M Andersson och idéhistorikern Henrik Bachner låtsas att debatten inte har med Mellanösternkonflikten att göra (3/1 2006). Sådant är felaktigt och förvirrar. Vad debatten i själva verket handlar om är gråzonen mellan antisemitism, Israel-kritik och trivialisering av Förintelsen. Efter tio år i Berlin som forskare, journalist och vänsterpolitisk aktivist slås jag av hur debattklimatet skiljer sig åt. I Tyskland utnyttjas gråzonen allt somoftast av kristdemokrater och intellektuella på högerkanten för att artikulera nationalistiskt motiverad agg mot judar. Den tyska vänstern har däremot, med vissa undantag, lärt sig att identifiera och ta avstånd från antisemitism i alla dess former.

Så har det inte alltid sett ut.

Vändpunkten kom med flygkapningen i Entebbe 1976. Kapningen som utfördes av ett kommando bestående av två tyskar tillhörande gruppen Revolutionäre Zellen (RZ) och två palestinier syftade till att befria fängslade palestinier i Israel och RAF-medlemmar i Västtyskland. Av de 250 passagerarna släpptes alla som inte var judar fria. "Selektionen" genomfördes av de tyska kaparna. Innan någon hann avrättas stormades maskinen av en israelisk specialstyrka och alla kapare dödades. Händelsen tydliggjorde att om Mellanösternkonflikten betraktas med en ensidig imperialismteori som talar om "det palestinska folkets rätt till självbestämmande" och samtidigt förnekar existensen av ett judiskt folk kan det endast sluta i ren och skär antisemitism. Under 1980- och 1990-talet växte så småningom den tyska vänsterns insikt också om att antisionismen förgiftar socialismens emancipatoriska budskap om internationalism, antirasism och jämlikhet. Med andra ord var FN:s brännmärkning av just sionismen - men inte av andra nationalismer - såsom rasistisk i en resolution 1975 ett nyttiga idioters misstag. (Resolutionen upphävdes visserligen 1991, men vem bryr sig om rättelser?)

Dessa insikter

tycks inte finnas inom den svenska vänstern. Att jämställa Israel med apartheid eller rentav med Nazityskland är accepterat. SSU i Linköping kan 2005 missbruka Förintelsens minnesdag till att protestera mot den israeliska muren. Judar görs kollektivt ansvariga för israelisk ockupationspolitik. Kampen mot antisemitism tycks ha blivit en högerfråga som överlåts till folkpartister och kristdemokrater. Andersson och Bachner: det handlar inte om Ordfront! Med samma analysverktyg kunde Arbetaren fördömas med exempel ur Andreas Malms antisionistiska tirader, garnerade med citat från en och annan kultur- och debattartikel av andra antiimperialister, eller palestinaaktivister. Men det vägrar jag som mångårig frilansmedarbetare i Arbetaren att acceptera: en tidskrift kan inte fördömas utifrån en skribent eller en handfull artiklar. I så fall vore den högerradikale Per Landin skäl nog att bojkotta Dagens Nyheter (jfr. Landins okritiska referat av Solzjenitzyns antisemitiska texter i DN 16/11 2004 och hans revisionistiska Goebbelsporträtt i DN 24/11 2005). Eller varför inte Kyrkans Tidning som i sina spalter låtit PO Enquist plädera för ett avskaffande av Gamla testamentet (nr 44/2003).

Antisemitism är

en del av den europeiska kulturen. Den har framför allt hämtat sin näring i kristendom, nationalism, antikommunism och fascism, men senare även i antiimperialism och islamism. Den finns tyvärr i alla läger och reproduceras ofta omedvetet. Resultatet är detsamma: gråzonens antisemitiska undertoner registreras alltid vällustigt och uppgraderas av de öppna judehatarna. Tyvärr finns det inte några entydiga gränser utan just gråzoner. Resonemangen måste alltid bedömas utifrån sitt sammanhang och skribentens eller tidskriftens övergripande målsättning. Av egen erfarenhet vet jag att det är svårt att få en konstruktiv debatt. (Jfr. debatten i Arbetaren nr 45-50/2004). Detta beror delvis på att anklagelser om antisemitism alltför ofta missbrukats för att tysta kritik mot israeliska övergrepp mot palestinier alternativt för att misstänkliggöra allt vad vänster heter. Ett exempel på det senare är den folkpartistiske riksdagsledamoten Cecilia Wikströms fullständigt befängda och obelagda påstående att antirasister och vänsterradikaler skulle vara ett hot mot judar i Sverige (DN 3/10 2005).

Det framstår som mycket tydligt

att Mellanösternkonflikten förvränger den svenska debatten om antisemitism. Ett andra konstaterande är att det råder stor brist på kunskap. Här hade det lovvärda initiativet "Levande historia" möjligen kunnat göra mer nytta om man begränsat sitt uppdrag till att handla om just Förintelsen och antisemitism. I stället har man gjort sig ovän med delar av vänstern genom att även ta upp kommunismens brott, men inte antikommunismens och kolonialismens och därigenom samtidigt på ett beklagligt sätt tagit ställning i en vetenskaplig diskussion om Förintelsens jämförbarhet med andra folkmord. Den som beskyller vänstern för antisemitism bör pröva sin egen inställning till palestiniernas situation, till muslimer och även till homosexuella. Tidskrifter som Ordfront och Arbetaren skulle å andra sidan må bra av en förbehållslös diskussion om antisemitism och det antifascistiska arvet.

Utifrån min egen,

måhända tyskt präglade vänsterståndpunkt gäller fortfarande Ulrike Meinhofs maxim som hon formulerade efter sexdagarskriget 1967: "det finns för den europeiska vänstern ingen anledning att frångå sin solidaritet med de förföljda, den räcker in i samtiden och inbegriper staten Israel". Jan Selling JAN SELLING